November. Gråvädersdagar. Inte längre de krispigt klara höstdagarna som sprakar av färg, med löv som stilla singlar ner till marken, de första höststormarna som får träden att viska, frasiga lövhögar som lätt virvlar upp när man sparkar i dem. Inte ännu rena gator och strama linjer i vintervilan, med frost och snöfall, sol som bryts i rimfrostkristaller. Om vintern är död och vila inför pånyttfödelse, så är november ett utdraget döende. Väntan. Limbo.

November sluter sig. Suger färgerna ur naturen, kramar livet ur växter och horisont. Kramar lusten ur mig. Allt blir klafsigt och geggigt, brunt, smutsigt och oskönt. Vinden piskar löven från träden och molnen döljer både sol och stjärnor. Det här är inte min tid.
November är lika tung som de regnmarinerade löven i rännstenen, och lika svår att glatt få att virvla.

Men så skymtar de: Blommor som ihärdigt sänder små leende livstecken, dimnätter som döljer världen i dämpad ro, solglimtar, stjärnor mellan framjagande moln, klara frostmorgnar.