Kyrkogård i allhelgonaskrud. Sällan är den vackrare än då, när solen gått ner och höstnatten lyses upp av brinnande lågor; på en gång mer stilla och mer levande. Mörkret fylls av minnen, av tankar på dem som gått vidare men ändå lever kvar inom oss. I varje ljus möts de som var och de som är.

Jag tycker om hur kyrkogården dessa dagar får liv. Människor kommer för att sätta ljus och kransar på gravar eller i minneslunden, barn skrattar och leker i gångarna och det är rörelse och röster. Mindre stilla, några timmar runt solnedgången, men inte mindre värdigt eller närvarande för det. En hyllning till det levande – det som varit och det som är. De levande och döda, sida vid sida.

Det är en helg för minnen. För hågkomst, åminnelse. Då de som inte är kvar får en större plats i mina tankar och de åter blir mer levande och närvarande. Jag minns snarare än sörjer; firar minnet av liv snarare än sörjer död. För det behövs inga gravar. Men jag går till minneslunden och tänder ett ljus bland andra, under en himmel där stjärnorna lyser tillbaka mot oss.

Så länge jag minns dig är du alltid med mig.