En junimorgon när jag var 19 vaknade jag, vände mig, fortfarande halvvaken om i sängen och något knäckte till i bröstryggen. Allt blev svart och i några minuter hade jag ingen känsel i benen. Sedan kom den tillbaka och jag gick upp och åt frukost. Nästa morgon gick jag till sommarjobbet som storstäderska på sjukhuset, som vanligt. Det kändes som rejäl nackspärr en bit ner i ryggen, men lite ryggont har väl ingen tagit skada av? Som dansare var jag van vid att ofta ha ont här och där, och efter en tid blev det bättre.
Det började där, den junimorgonen.
Där började ryggproblem och värk, muskelinflammationer, ledont och spänningar.
Tyvärr blev det inte bättre av att jag samma sommar gav upp min satsning på dansen och gick från daglig träning till betydligt mer sporadisk träning (och tilltagande anorexi). En kropp som är van vid hård träning tycker inte om plötslig inaktivitet. Det visste jag inte då. Jag trodde att min rygg bara behövde vila lite.
Några gånger genom åren har jag gått i sjukgymnastik och kanske blivit lite bättre, men aldrig smärtfri, jag har provat akupunktur, värme, massage, antiinflammatoriska salvor och piller, men utan annat än kortvarig lindring. Jag har testat med yoga, tai chi och pilates (som fick mig att gråta av återhållen smärta efter varje lektion), andningsövningar och mindfulness, tränat styrketräning, konditionsträning, dansat. Inget har hjälpt.
Jag blev frisk från anorexin, gick upp i vikt, byggde upp de bortsvälta musklerna igen och slutade överträna. Det hjälpte inte heller.
Jag har vant mig vid att ha ont. Varje dag.
Jag har levt normalt och aktivt ändå, och försökt ignorera det.
Det har inte blivit bättre.
Några gånger har jag sökt vård för det, men viftats bort. Jag har varit för ung, har haft bra provsvar (negativt för reumatism, vilket inte förvånar mig det minsta), har haft ont för kort tid för att det ska vara något att bry sig om (förr om åren) eller för länge för att det ska vara något allvarligt som man måste bry sig om (på senare år), eller – tyvärr den vanligaste reaktionen – bara ångest och stress. Kvinna med historia av depression och ångest som söker för ryggproblem = hypokondrisk, uppmärksamhetssökande. Att jag har väldigt god kroppskännedom (jag har trots allt arbetat med min egen kropp både i dans, träning, terapeutisk sjukgymnastik och yoga i många år) och kan känna skillnad mellan ångest och fysisk smärta var visst aldrig relevant. Och till sist slutade jag försöka. Eftersom ingen läkare tog det på allvar så var det kanske bara jag som var hysterisk. Kanske är det normalt att ha konstant ont.
Det är inte normalt. Det har inte gått över.
Det har blivit värre. Mycket värre.
De senaste tre åren har den normala smärtnivån varit drygt 5 på en 10-gradig skala, med högre toppar då jag mår illa, kallsvettas, knappt kan andas och inte kan tänka klart av smärta. Det där som ingen mindfulness i världen rår på. Jag har tappat känsel, styrka och muskelkontroll i händer, armar och skuldror, fått märkliga känselförnimmelser över ryggen och muskelspasmer. Benen har börjat kännas konstiga, marken liksom suddig under fötterna, när jag går nerför i trappor har det känts det som om jag ska ramla eftersom sensorerna i fötter och leder inte reagerar tillräckligt snabbt. Vid varje fotisättning har det varit som om benen skakar till två gånger. Jag som har bra kroppskännedom och bra hållning har tappat en del av känslan i kroppen, proprioceptionen är sämre. Att inte känna igen min kropp har varit, och är, läskigt. Lika illa som värken.
Många har sagt att det bara är stress och spänningar och att jag ska testa än det ena, än det andra. De är alltid många som vet vad som är fel och hur jag ska göra det rätt.
Det var inte stress. Men det bidrog till stressen, som sedan bidrog till spänningar…
För snart tre veckor sedan opererades jag för diskbråck i halsryggen. Symptomen i skuldror och armar var nervrötter i kläm från trasiga diskar, symptomen från ben, kroppskänsla och gång tecken på att ryggmärgen är klämd så att nervsignalerna inte går som de ska.
Kotorna i nacken är felställda och ryggmärgskanalen trång. Det var visst något. Kanske är det mer, på fler nivåer. Den där ursprungliga knäppen i bröstryggen, där det fortfarande gör ont, är ännu inte utredd.
Kanske lättar det snart. Jag hoppas.
Kanske kommer känsel och funktion tillbaka snart. Jag hoppas.
Kanske, kanske, kanske, kanske kan jag någon gång igen känna hur det är att vara smärtfri. Det hoppas jag på mest av allt. Det känns som en utopi.
Från en junimorgon för 19 år sedan till idag har smärta alltid funnits med. Det är 20 år, mer än halva mitt liv. Jag antar att jag kan säga att det räknas som kroniskt när man levt mer än ett halvt liv utan en enda helt smärtfri dag.
Det är märkligt hur man kan vänja sig vid, hur mycket man kan lära sig stå ut med och normalisera. Det har gått, länge. Först på senare år, med utmattning och krasch och insikten om att jag måste börja om och bygga upp ett helt annat liv, har jag känt hur mycket energi det tagit. Hur mycket energi som går åt till att hantera smärta och höja mig över den.
Det går.
Ett tag.
Men det ger mindre energi till annat och slår till sist igenom.
Jag minns inte ett liv utan smärta, för då tog jag det för givet. Nu är stunderna då jag slipper känna det som dagsmeja efter en bister februarinatt. I de stunderna tänker jag inte ens på det.
Jag vill ha fler av dem.
Lisigt 