Jag gör inte det. Räknar dagar.

Det fanns en tid då jag gjorde det. Dagar med bra ätande, dagar utan svält, dagar sedan jag senast kräktes, skadefria dagar. Tre dagar, en vecka, fem veckor, ett halvår, åtta och en halv månad…
Man skulle kunna tro att antalet ”friska” dagar skulle stärka mig, få mig att känna stolthet eller åtminstone en känsla av att ha uppnått något. Det gjorde det aldrig. Tvärtom höll det mig kvar i ett tänkande där jag såg mig i relation till något destruktivt; höll mig fången i samma liv som jag ville slippa från. Ju fler dagar det gick, desto större blev också rädslan för att falla igen. Nederlaget var större ju längre tid jag hade klarat och tyngden från antalet dagar kunde få mig att ge efter. Att falla. Att vara tillbaka vid början igen.

Det märkliga, som jag ser det nu, var att det aldrig kändes som ett nederlag att börja om från 0. Allt var inte förlorat bara för att jag började en ny vandring mot något friskare. Rädslan låg i att kunna falla, i att vilja falla – inte i det som kom därefter. Kanske tänkte jag redan då att jag faktiskt inte börjar om från 0, utan att jag fortsätter.

Någonstans efter vägen slutade jag räkna. Det var inte längre viktigt. Siffrorna sa mig inget, lika lite som siffrorna på vågen eller i mitt BMI sa mig något. Så har det alltid varit för mig: jag har försökt hitta svar i siffror som andra gärna stirrar sig blinda på, men utan att få minsta lilla ledtråd från dem. Siffrorna har alltid bara varit fel.
Jag hade aldrig en målvikt, då jag trodde att allt skulle bli bra. Till och från inbillade jag mig det, att de gränser som nämndes inom vården skulle kunna betyda något för mig också, men när allt kom omkring visste jag hela tiden att målet är när allt känns bra. Vilket jag också egentligen visste aldrig kommer att hända. Det ligger i anorexins natur att man aldrig blir smal nog.

Kanske är det därför det inte har fungerat för mig att räkna dagar: Jag har inget mål.
Jag vill inte definiera mitt nu utifrån hur stort avståndet är till ett då, i något slags räknande utan mål. Ska jag räkna vill jag räkna ner, eller upp, till något. Jag rör mig inte bort från något, utan framåt mot något.

Men jag kan avundas AA-strukturens räknande, belöningar och medvetenhet vid antal nyktra dagar. För det känns som om det hade kunnat vara en klapp på axeln, en uppmuntran, ett sätt att se hur långt jag kommit och belöna mig för det.
Om jag hade kunnat tänka så utan att känna att jag fastnar. Men jag har svårt för det.

Så jag räknar inte. För mig fungerar det bäst.
Snubblar jag så är jag inte tillbaka på 0, utan kan resa på mig och fortsätta. Där jag är, då jag är. För mig är det nog en trygghet.