Minnen börjar ta form.
Göra sig påminda.
Blöda genom försvaren.
Som skepnader i dimma som kommer närmare och börjar skönjas, få konturer.
Bli verkliga.

Bli verkliga.

Jag vet inte vad som är värst. Det jag börjar minnas, eller att jag börjar minnas – att jag för ett tag inte mindes.
Luckorna.
Bilderna jag ser är inte så farliga. Känslorna som tar form och färg är värre.
Och att det är så främmande.
Jag mår illa av att ha glömt.

Fast jag glömde aldrig. Det är det som känns så konstigt. Det var bara liksom… avlägset. Overkligt. Främmande.
Mina minnen men ändå inte.

Inte jag.
Det var inte jag.
Men det var jag.

Jag är inte sådan. Som hon-som-är-jag.
Det är inte en del av vem jag är. Vem jag är idag. Den känns så främmande. Och så bekant. Som en karaktär i en bok, på film.
Det finns en kärna som gör att jag vet att det är jag, som knuten som håller ihop knippet med ballonger.
Ändå… nej.

Hur?
Varför?

Det finns ett glapp som jag inte förstår. Samtidigt som jag förstår.
Det finns en logik i det om jag släpper det vanligt logiska.

Jag kan inte blunda längre, men jag ser inte klart.
Och jag vill knipa ihop ögonen så hårt att minnena försvinner.
Jag vill radera minnet av minnena.
Jag vill inte veta det jag vet.

Men kroppen börjar minnas.
Den går genom känslorna, förbi tankarna. Den bypassar försvaren.
Fördämningarna håller inte.