”Hur mår du?”

Jag har så svårt för den frågan. Den låter så enkel. Svaret är aldrig enkelt.
Jag vet sällan vad den som frågar egentligen vill veta, men har alltför väl insett hur många som inte förstår vad jag lever i nu. Hur det kan vara bra men ändå inte bra, hur jag kan må bra men ändå vara så funktionshindrad och ofungerande som jag faktiskt är. Hur det som är min vardag är för mångfasetterat och komplicerat för att många runt mig ska förstå.

De flesta som frågar brukar egentligen undra hur jag mår psykiskt, ungefär ”hur deprimerad är du”. Och psykiskt mår jag bra. Jag är inte deprimerad och inte suicidal. Jag går inte omkring och mår aktivt dåligt, jag behöver inte rycka upp mig. Jag lider inte av en utmattningsdepression, utan (bland annat) av en utmattningsreaktion. Eller bara av utmattning. Det finns andra komponenter, som ångest, traumareaktioner och så men ingen depression, inte för mig. Jag vet vad det står i mitt sjukintyg, och det är det bästa de kan sammanfatta det som och kortfattat fånga upp huvudproblematiken, men jag är inte deprimerad. Jag har inte minskat intresse för det som är viktigt för mig, jag har inte minskad vilja. Tvärtom. Livet är i fullfärg och med alla känslor intakta. Jag blir uppgiven, lipfärdig och vill ge upp när jag blir för övertrött, men det är för att jag tar helt slut, inte för att jag är deprimerad. Och jag borde kunna avgöra det; jag har varit djupt deprimerad. Det är jag inte nu. Jag är nog rentav längre från det än på många år.

Men att svara ”bra” vore samtidigt inte helt sant. För allt är inte bra. Faktum är att flera saker är rätt så dåliga. Jag klarar knappt av vardagen, jag är långt från att börja någon rehabilitering med tanke på att ta mig tillbaka till arbetslivet och har väldigt påtagliga effekter av både mental och fysisk utmattning och av diskbråck. Men jag mår ändå rätt så bra. Tycker jag. Jag mår inte dåligt, jag har för det mesta tillförsikt och jag har hopp om att det ska bli bättre. Men i den tid det tar.

Det är där det blir en definitionsfråga, där ”bra” för mig betyder något annat än för många runt mig. Svarar jag ”bra” vet jag flera som undrar varför jag då är sjukskriven, för när man mår bra så fungerar man och kan arbeta. Annars mår man inte bra. De ser det svartvitt, som ett binärt system där 1 = mår bra = är frisk och 0 = mår dåligt = är sjuk. Antingen eller. Onyanserat.
För mig är väldigt få saker i livet onyanserade.

Vissa som ställer frågan vet, förstår och ser tillräckligt för att förstå mina svar. De frågar inte av slentrian.
För de andra har jag helt enkelt fått hitta ett svar som blir bra nog: att det under omständigheterna är bra. Eller ok, lite beroende på dagsformen.