I solen, vågskvalpet och koltrastens sång finner jag stillheten, och i den min kraft. Mig.
En stund blir jag sittande och är. Låter tystnaden breda ut sig inom mig, och den glöd som är min stilla fylla mig med ljus.
Sådana här stunder ger liv mitt i tröttheten. Stunder av nåd, av hel(ig)het, en närvaro som bara finns i nuet. Det som är men inte kan presteras. Jag finner rum för ro, en plats inom mig där jag kan andas.
I det ofantliga finns ett rum i mitt liv där jag får plats. Här finner jag det jag som är Jag, hur allt annat än är. Den gyllene kärnan som står stadig genom allt.

Jag vill flyta med lika lätt som svanen på redden, färdas mot ljuset på starka vingar.

På väg mellan hav och hem passerar jag kapellet vid Klippan och går in för en meditationsstund. I tystnad och fridfullhet ser jag den sjunkande kvällssolen leka med ljus och skugga över korset och altaret.
Stillheten i mig får landa, slå rot ännu en stund.
Stunder av nåd.
Stunder med mig.
I mig.