Ibland kan man inte gå tillbaka.

Det finns vägskäl som innebär ”ingen återvändo”, där vägen tillbaka stängs när du tar en ny väg. Eller där ny kunskap innebär att du aldrig kan bli dum igen. Dum som i okunnig, ovetande. En avslöjad lögn kan inte gömmas igen, kunskap är svår att göra okänd.

Det finns saker jag inte kan o-lära mig, som jag inte kan glömma. Jag kan inte gå tillbaka till ett ”före” och låtsas som inget. Före-rummet är för alltid stängt. Vissa saker i det är ohjälpligt förlorade.

På samma sätt finns det val jag inte kan göra ogjorda. En del av dem smärtar mig, men de är ändå hanterbara. Där var jag medveten om konsekvenserna. Andra var jag aldrig så medveten om vad de innebar. De var bara nödvändiga för att ge mig en framtid, ett liv. I vägkorsningen såg jag inte dörren som stängdes bakom mig, vägen tillbaka som suddades ut.

Åratal senare kan jag önska mig tillbaka. Vilja glömma, kasta in handduken, ge upp. Fundera på om jag kan gå tillbaka, rentav försöka hitta vägen tillbaka. Men det kan aldrig bli som innan.
”Före” kommer alltid att ligga bakom mig, i ett annat liv.
Det kommer alltid att vara förut. Inte nu.

Jag skulle kunna gå mot något liknande då, men priset av det skulle vara en hel del av allt det som ligger mellan förut och nu. Och det skulle ändå inte bli som då.

Jag kommer till nya vägskäl när jag inser att den drömda utvägen, flyktvägen tillbaka, för alltid är stängd. Det finns ingen exit strategy. Jag kan inte bli dum igen.

Frågan som dröjer sig kvar: Skulle jag vilja gå tillbaka om jag kunde?