Kategoriarkiv: De stora frågorna

Reality check

02 måndag Dec 2013

Posted by in De stora frågorna, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Hon finns inte mer. För en vecka sedan fanns hon, inte nu längre.
Vi var inte nära vänner, inte geografiskt i närheten av varandra. Vi hade inte ens träffats. Ändå hade vi nått närmare de stora frågorna, de tunga ämnena, än vad jag kommit många jag känt längre. För vi hade en sak gemensamt, om än på lite olika sätt: depression.
Jag tror inte att någon kommer att få veta exakt vad som hände, men hon kunde inte leva med att vilja dö längre.

Det känns inte verkligt.
Samtidigt är det en brutal påminnelse om verkligheten. Om något i högsta grad verkligt. Depression är en dödlig sjukdom. Man pratar sällan om just det, och många talar mer om det som ett tankefel, något som du kan bli kvitt med samtal eller rätt tänkande, än som en sjukdom som drabbar både kroppen, känslorna, tankarna och sinnena.

Det gör mig ledsen när även människor jag trodde bättre om visar sig betrakta depression som en tankestörning, något ”bara”, inte en allvarlig sjukdom. Synen tycks fortfarande vara så att somatiska sjukdomar är på riktigt, psykiska (som drabbar hjärnan, inte är tankefel) är bara hittepå.
Som om de var mindre verkliga än t.ex. MS eller cancer.
Som om de var mindre dödliga, mindre funktionsnedsättande.
Som om deprimerad var något man kunde bestämma sig för att sluta vara, eller att det bara handlade om att sluta älta, sluta oroa sig och se det positiva i tillvaron.

Om det ändå vore så.

Tyvärr kommer någon med den synen troligen inte att förstå att det inte är så enkelt. Det blir meningslöst att ens försöka beskriva hur det faktiskt är för någon som bestämt sig för att hen vet. Då får hen väl tycka att jag är svag eller negativ. (Ändå försöker jag hitta sätt att beskriva det.)
Men visst, för den som har en fysisk sjukdom ter sig depression säkert som en bagatell.
De kan få byta. Så jävligt är det faktiskt.

För en del är en depression en reaktion på något eller något som kommer en gång i livet, för andra är det något som återkommer, antingen som återfall eller i skov. För vissa är det lindrigare, för andra värre. Olika behandlingsformer och terapier hjälper olika bra för olika personer, och i vissa fall hjälper inga av dem särskilt bra. För en del tycks det räcka med samtal och att lära sig tänka och agera på andra sätt, för andra inte. En del blir hjälpta, andra botade. Samma antidepressiva mediciner fungerar inte för alla, ECT hjälper inte alltid. Hopplöshet är inte lätt att behandla.

Den som säger att depression skulle vara mindre allvarlig än somatiska sjukdomar har inte sett och upplevt vad det kan göra med någon. Hur det kan påverka kognitivt och göra någon oförmögen att arbeta, umgås eller klara sig själv; hur det kan bryta ner någons livslust och motstånd totalt och få en levnadsglad, lycklig person att vilja dö. Att faktiskt dö.

Det handlar inte enbart om självmord, utan om att psykisk ohälsa medför högre dödlighet och kortare förväntad livslängd (15 år kortare för kvinnor, 20 år för män) än för personer utan psykisk ohälsa (enligt Socialstyrelsens nationella utvärdering 2013). Men det är en allvarlig, dödlig sjukdom.

Detta är något jag är medveten om, men helst inte tänker på. Jag kan inte tänka på det. Jag vill inte, för det ska inte bli så för mig.
Men det blir en reality check att konfronteras med det. Det är inget som ska förminskas.

Som en hal vattenballong

30 lördag Nov 2013

Posted by in De stora frågorna

≈ Lämna en kommentar

Går det att förklara dubbelheten i att växla mellan hoppfullhet och hopplöshet, för att båda finns där, sida vid sida? Hur det pågår en kamp mellan dem, där hopplösheten lätt tar överhanden? En kamp som i stort sett är den mellan mig och depressionen.
Jag vet inte om den går att förklara. Men den är där.

Hoppet är ibland som en mycket hal vattenballong; det är svårt att få grepp om, lätt att tappa och blir med tiden lite skamfilat och börjar läcka.

Hur lyckas man behålla hoppet – hålla hoppet uppe – när det gång på gång slås till marken?
Hur länge orkar man fortsätta hoppas?
Hur fyller man på hopp?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Ibland känns det bara så hopplöst. Som om allt jag gjort och gör är förgäves, all min vilja inte nog, min livslust och nyfikenhet otillräckliga, för att det verkar som om I’m fighting a losing battle. Som om hoppet är ute, trots att jag inte kan ge upp.
Jag förtvivlar. Jag rasar ihop, slås till marken av en hopplöshet så tung att jag inte orkar bära den och vet inte var jag ska hitta tillräckligt med glöd och kraft för att ta mig upp och fortsätta. Hur länge till? Hur många gånger till orkar jag resa mig?
Tiden rinner ut.
Orken rinner ut.
Hoppet rinner ut.

Men.
Jag är i grunden hoppfull, insåg jag igår efter att ha pratat med en god vän. Det är en del av hur jag är. I grunden lycklig, hoppfull och positiv. Bland annat. Och det har inte ändrats.
När jag hittar tillbaka till mig, vaknar till liv igen (och jag är ganska lättväckt), så hittar jag också tillbaka till något som får mig att resa mig igen. Något jag tror bäst kan beskrivas som hoppfullhet.
Ljuset i mig glimmar till. Det är svagt och fladdrar, men det är där.

Jag har bara för lite att hänga upp hoppet på, så att det hålls uppe. Det är för lite som ger det näring, för lite att ta fasta på. Jag vet inte längre vad jag har att hoppas på, vad jag kan hoppas på, för det har slagits ner för många gånger.
Det är som om min hoppfullhet inte får ta form i hopp. Och det är där jag inte vet hur länge det räcker, hur länge jag och allt jag är, räcker.

Jag lever i något hopplösa omständigheter med för lite att hoppas på. Men det är dem det är fel på, inte mig. På något sätt är jag hoppfull, om än för ofta utan hopp.
Jag tror att det är det som gör att jag ändå lyckas hålla hopplösheten från att ta över allt, även om kylan äter sig in.
Men räcker det?

Jag vill ju

28 torsdag Nov 2013

Posted by in De stora frågorna

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Ibland blir jag fyra år igen och trotsigt envis*. För jag har så mycket vilja i mig och jag vill ibland saker som är omöjliga. För det räcker inte alltid med vilja. Det finns saker i livet som inte går att vilja bort.

Det är just några sådana som jag vill ha bort.
Vill, vill, vill, vill, vill!!!
Och det går inte. Jag kan inte.
Och jag blir frustrerad och modfälld och ledsen, för jag vill så innerligt gärna. Kan det inte bara vara så att jag inte kommit på hur jag ska göra än, men att jag när jag kommer på det kan göra allt bra? Jag letar kryphål och lönngångar. Vill tro på att jag ska kunna åstadkomma mirakel.

Jag vet egentligen bättre. Men jag vill. Och jag har ju tagit mig genom saker som jag fick höra var omöjliga, med vilja. Jag gjorde mig frisk från en väldigt lång ätstörning – så lång att den var det enda sättet att leva på som jag kände till och en stor del av min identitet – trots att alla sa att man inte kan bli frisk. Jag bröt till slut ett långvarigt självskadebeteende, även det på vilja.
Jag blev frisk. Fast det inte skulle gå.
Varför skulle jag inte kunna vilja mig frisk nu?!

Jag vet, då handlade det om att bryta beteenden och förändra tankar. Dem rår jag över. Jag rår inte över allt. Jag rår inte på allt, hur mycket jag än vill.

Jag har till sist accepterat att jag inte alltid kan göra allt bra, att jag inte kan ställa allas problem tillrätta, trösta eller hjälpa, även om jag vill. Oftast är det inte min sak att göra det, och då är det enda jag kan göra att finnas där. Det var en stor viljefrustration som lades till vila när jag kunde acceptera det och känna att det är ok. Mindre energiförlust, större lugn. Så jag är inte omöjlig.

Så varför är då det här så svårt att acceptera att jag inte kan vilja bort?
Jaa… För att det gäller mitt liv? Min identitet som hotas? Viktiga delar av det jag räknar som ett bra liv som står på spel? Eller är jag bara trotsig och envis och vet inte hur man ger upp? För att det känns som ett tillkortakommande och nederlag om jag accepterar?

Det vore lättare att kunna acceptera att viljan inte räcker och i stället använda den till att omorientera mig härifrån; se hur jag får ett bra liv med det jag har att förhålla mig till nu. Spelplanen har ändrats och jag kan inte ändra på det, men borde kunna göra det bra ändå. Väl? Om jag kunde släppa den här envisa och smått förnekande viljan som är nu.
Jag är inte där än. Något säger mig dock att jag är på väg och att det här är en del av processen. Det är mitt sätt att bearbeta, ta in och förstå. Jag skulle vilja ha svar jag inte kan få, jag skulle vilja få stöta och blöta det, rasa och gråta och bolla möjliga vägar och gång på gång få höra att det är klart att det kan bli bra ändå, att allt ordnar sig och att jag inte har gett upp och misslyckats, och steg för steg landa, förstå och hitta ett lugn. Men nu är det inte så.
Men jag vill.

*Det händer att jag stampar i marken när jag blir frustrerad också. På riktigt.

Omöjlig önskan

06 onsdag Nov 2013

Posted by in De stora frågorna, Livet

≈ Lämna en kommentar

På väg hem i kvällen formulerar jag tankar som jag har dragit mig för att sätta ord på, för att de är så stora. Förbjudna. Saker man inte säger. Med ens kommer tankarna nära, blir tydliga, verkliga.
Kraften i dem skrämmer, för den är så direkt. Stark, rak och brutalt ärlig. Och det slår mig hur ont det kan göra att önska något som inte kan bli. Det är den sortens önskningar som jag inte gärna medger ens för mig själv. För det är så hopplös önskan.

Jag önskar. Och det är omöjligt. Men jag önskar ändå. Och det gör så ont.
Kanske hjälper det att bekräfta det för mig själv.
Kanske kan det försvinna då?

 

Det finns tankar som känns så förbjudna att ens ha att jag inte tror att jag skulle kunna säga dem högt, eller skriva dem, än mindre prata om dem. Det finns saker man inte pratar om, saker som känns så…privata? personliga? fula? skrämmande? att jag inte tror att någon skulle kunna ta del av dem och sedan stanna kvar. Det känns inte så i alla fall.
Nu är det inget jag vill prata om, eller har behov av att prata om, men ändå slår det mig hur blotta tanken på att göra det skrämmer mig. Jag är ärlig och öppen, på gränsen till självutlämnande, och släpper ibland dem jag litar på långt närmare än vad som känns bekvämt, men så tar det stopp. Hit men inte längre.
Än så länge.

Om det räckte

16 fredag Aug 2013

Posted by in De stora frågorna, Livet, Självkänsla

≈ 1 kommentar

Om bara allt det vackra räckte. Om det fina jag ser, upplever, känner och är mitt uppe i räckte. Om det kunde göra allt bra. Ta över från allt ont.
Om det räckte att närvara. Om mindfulness kunde lösa något, inte bara göra mig mer levande och glad i stunden, utan bota. Lösa. Ta bort.
Om den där viljan jag har räckte. Om jag kunde vilja bort depression, vilja tillbaka funktion och ork. Om jag kunde vilja fram livet jag önskade mig, som jag önskar mig. Ett bra liv. Mitt liv.

Alla gånger jag har fått beskäftiga och peppiga råd om att tänka positivt, vara närvarande och se det fina i tillvaron, välja rätt och ”bara bestämma mig”, som om det var lösningar på mina problem. Tro mig: om det var det avgörande hade jag mått bättre än bäst, varit frisk och stark och pigg och älskad.
Alla gånger jag har valt livet – mer aktivt än de flesta jag känner.
Alla gånger jag har bestämt mig.
All den kärlek, närvaro och skönhet jag ser, lever, upplever, delar och sprider.

Det räcker inte.
Det botar inte.
Det gör inte allt bra.

Och ibland gör det att jag känner mig ytterligt otillräcklig. Som om jag när jag inte kan räcka till för att rädda mig själv heller inte räcker till för någon annan; som om jag när det jag gör inte räcker till för att göra mig frisk och göra allt bra heller inte kan göra något tillräckligt för någon annan.
Det är svårt att inte räcka till.
Det är svårt att vilja räcka till. (Viljan. Alltid denna vilja.)

Frågan utan enkelt svar: ”Hur mår du?”

24 söndag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

”Hur mår du?”

Jag har så svårt för den frågan. Den låter så enkel. Svaret är aldrig enkelt.
Jag vet sällan vad den som frågar egentligen vill veta, men har alltför väl insett hur många som inte förstår vad jag lever i nu. Hur det kan vara bra men ändå inte bra, hur jag kan må bra men ändå vara så funktionshindrad och ofungerande som jag faktiskt är. Hur det som är min vardag är för mångfasetterat och komplicerat för att många runt mig ska förstå.

De flesta som frågar brukar egentligen undra hur jag mår psykiskt, ungefär ”hur deprimerad är du”. Och psykiskt mår jag bra. Jag är inte deprimerad och inte suicidal. Jag går inte omkring och mår aktivt dåligt, jag behöver inte rycka upp mig. Jag lider inte av en utmattningsdepression, utan (bland annat) av en utmattningsreaktion. Eller bara av utmattning. Det finns andra komponenter, som ångest, traumareaktioner och så men ingen depression, inte för mig. Jag vet vad det står i mitt sjukintyg, och det är det bästa de kan sammanfatta det som och kortfattat fånga upp huvudproblematiken, men jag är inte deprimerad. Jag har inte minskat intresse för det som är viktigt för mig, jag har inte minskad vilja. Tvärtom. Livet är i fullfärg och med alla känslor intakta. Jag blir uppgiven, lipfärdig och vill ge upp när jag blir för övertrött, men det är för att jag tar helt slut, inte för att jag är deprimerad. Och jag borde kunna avgöra det; jag har varit djupt deprimerad. Det är jag inte nu. Jag är nog rentav längre från det än på många år.

Men att svara ”bra” vore samtidigt inte helt sant. För allt är inte bra. Faktum är att flera saker är rätt så dåliga. Jag klarar knappt av vardagen, jag är långt från att börja någon rehabilitering med tanke på att ta mig tillbaka till arbetslivet och har väldigt påtagliga effekter av både mental och fysisk utmattning och av diskbråck. Men jag mår ändå rätt så bra. Tycker jag. Jag mår inte dåligt, jag har för det mesta tillförsikt och jag har hopp om att det ska bli bättre. Men i den tid det tar.

Det är där det blir en definitionsfråga, där ”bra” för mig betyder något annat än för många runt mig. Svarar jag ”bra” vet jag flera som undrar varför jag då är sjukskriven, för när man mår bra så fungerar man och kan arbeta. Annars mår man inte bra. De ser det svartvitt, som ett binärt system där 1 = mår bra = är frisk och 0 = mår dåligt = är sjuk. Antingen eller. Onyanserat.
För mig är väldigt få saker i livet onyanserade.

Vissa som ställer frågan vet, förstår och ser tillräckligt för att förstå mina svar. De frågar inte av slentrian.
För de andra har jag helt enkelt fått hitta ett svar som blir bra nog: att det under omständigheterna är bra. Eller ok, lite beroende på dagsformen.

 

Minnesfragment

14 torsdag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Om mig, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Minnen börjar ta form.
Göra sig påminda.
Blöda genom försvaren.
Som skepnader i dimma som kommer närmare och börjar skönjas, få konturer.
Bli verkliga.

Bli verkliga.

Jag vet inte vad som är värst. Det jag börjar minnas, eller att jag börjar minnas – att jag för ett tag inte mindes.
Luckorna.
Bilderna jag ser är inte så farliga. Känslorna som tar form och färg är värre.
Och att det är så främmande.
Jag mår illa av att ha glömt.

Fast jag glömde aldrig. Det är det som känns så konstigt. Det var bara liksom… avlägset. Overkligt. Främmande.
Mina minnen men ändå inte.

Inte jag.
Det var inte jag.
Men det var jag.

Jag är inte sådan. Som hon-som-är-jag.
Det är inte en del av vem jag är. Vem jag är idag. Den känns så främmande. Och så bekant. Som en karaktär i en bok, på film.
Det finns en kärna som gör att jag vet att det är jag, som knuten som håller ihop knippet med ballonger.
Ändå… nej.

Hur?
Varför?

Det finns ett glapp som jag inte förstår. Samtidigt som jag förstår.
Det finns en logik i det om jag släpper det vanligt logiska.

Jag kan inte blunda längre, men jag ser inte klart.
Och jag vill knipa ihop ögonen så hårt att minnena försvinner.
Jag vill radera minnet av minnena.
Jag vill inte veta det jag vet.

Men kroppen börjar minnas.
Den går genom känslorna, förbi tankarna. Den bypassar försvaren.
Fördämningarna håller inte.

Ingen återvändo

03 söndag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Livet

≈ Lämna en kommentar

Ibland kan man inte gå tillbaka.

Det finns vägskäl som innebär ”ingen återvändo”, där vägen tillbaka stängs när du tar en ny väg. Eller där ny kunskap innebär att du aldrig kan bli dum igen. Dum som i okunnig, ovetande. En avslöjad lögn kan inte gömmas igen, kunskap är svår att göra okänd.

Det finns saker jag inte kan o-lära mig, som jag inte kan glömma. Jag kan inte gå tillbaka till ett ”före” och låtsas som inget. Före-rummet är för alltid stängt. Vissa saker i det är ohjälpligt förlorade.

På samma sätt finns det val jag inte kan göra ogjorda. En del av dem smärtar mig, men de är ändå hanterbara. Där var jag medveten om konsekvenserna. Andra var jag aldrig så medveten om vad de innebar. De var bara nödvändiga för att ge mig en framtid, ett liv. I vägkorsningen såg jag inte dörren som stängdes bakom mig, vägen tillbaka som suddades ut.

Åratal senare kan jag önska mig tillbaka. Vilja glömma, kasta in handduken, ge upp. Fundera på om jag kan gå tillbaka, rentav försöka hitta vägen tillbaka. Men det kan aldrig bli som innan.
”Före” kommer alltid att ligga bakom mig, i ett annat liv.
Det kommer alltid att vara förut. Inte nu.

Jag skulle kunna gå mot något liknande då, men priset av det skulle vara en hel del av allt det som ligger mellan förut och nu. Och det skulle ändå inte bli som då.

Jag kommer till nya vägskäl när jag inser att den drömda utvägen, flyktvägen tillbaka, för alltid är stängd. Det finns ingen exit strategy. Jag kan inte bli dum igen.

Frågan som dröjer sig kvar: Skulle jag vilja gå tillbaka om jag kunde?

Den Enda Sanningen?

28 fredag Dec 2012

Posted by in De stora frågorna

≈ 1 kommentar

Etiketter

Det finns i de flesta trossystem och religioner vissa grundtankar som genom att vara så vitt spridda både geografiskt och tidsmässigt ter sig i det närmaste universella. Tankar om kärlek, medmänsklighet, tid, liv, närvaro, medvetande m.m. Tankar och föreställningar som fanns i tron före de monoteistiska religionerna, hos olika kulturer på olika platser i världen.
De finns i religiösa skrifter, med olika stor betydelse hos olika religioner. Men de finns där. Och de dyker upp i lite djupare samtal med människor, oberoende av deras kulturella eller andliga bakgrund. Gör inte det dessa tankar mänskliga, snarare än andliga/religiösa?

Ändå påstår sig religiösa gång på gång sitta på Den Enda Sanningen. Att just deras tankar är de rätta och rentav ursprungliga trots att deras religion är ung jämfört med dessa stora tankar om livet, tiden och kärleken. Och de tror på det, att de besitter Sanningen; en sanning som skulle vara mer värd än andra sanningar. Att de har rätt och alla andra därför fel. Så naivt.

Jag är inte religiös. Men jag är troende. Jag skyr religionens dogmer, regler och svartvita ”vi har rätt och alla andra fel”, jag köper inte ett paket med ord nedskrivna av människor, ord som sedan inte får ifrågasättas eller utvecklas. Om det fanns profeter förr, finns det profeter nu. Mänskligheten går vidare, tänker och utvecklas. Hur kan man tro på en religion som blir fryst i en flera tusen år gammal form?
Jag tänker själv, jag ifrågasätter, jag känner efter. Jag omvärderar. Jag respekterar andras tro, men har svårt att respektera den blinda tro och trångsynthet som många religiösa visar upp (framför allt de som är religiösa snarare än troende). Jag respekterar inte fundamentalism och människor som inte tänker själva utan agerar som på order av en gud, gudinna eller kraft. Människor som inte tar ansvar.

Det finns absoluta sanningar, fakta. För dem krävs ingen tro. Men för de stora frågorna i livet är de religiösas ”enda sanning” en chimär som begränsar snarare än utvecklar.

Allt har inte ett facit. Alla svar är inte givna. Svaren var och en av oss måste finna själva är inte frusna i en form. Lika lite som vi är.

Jag önskar att jag var mer som…

03 måndag Sep 2012

Posted by in De stora frågorna, Ideal och identitet, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag önskar att jag var gladare, snyggare, roligare, smartare – en av de där tokroliga snyggingarna som alla verkar tycka så mycket om. Någon som strösslas med komplimanger och bekräftelse vad hen än gör, även när det bara är att vara snygg och skojig. Som är ansträngningslöst omtyckt och gillad. Någon som folk skulle sätta ”Gilla” på.

Jag önskar att jag var bättre på att dölja mina känslor, hade lättare för att trycka undan det sorgsna och skuggade och var bättre på att le och vara strålande och positiv, fnissig och tjejig och skojig. För den som ler är mer populär än den som gråter.
Jag önskar att jag kunde tro på att det räcker att tänka positivt.
Jag önskar att jag hade lättare att lita på andra.
Jag önskar att jag hade lättare att tro på mig själv. Att jag visste att jag var snygg och bra och attraktiv och värdefull och inte behövde känna att jag måste vara snäll och lyssnande och omtänksam och empatisk och ge till andra för att vara värd något i deras ögon.
Jag önskar att jag inte behövde få bekräftelse av andra för att se mitt eget värde. Jag behöver det inte alltid, inte hela tiden, inte ens varje dag – men mycket mer än nu.
Jag önskar att jag inte kände att jag måste prestera mitt värde.
Jag önskar att jag var lite mer egoistisk och inte brydde mig så mycket om andra.

Jag har nog sällan känt en så stor önskan att vara någon annan än mig själv. Än den jag är. Ändå har jag hela livet burit på känslan att jag är fel, att om jag bara var lite mer si eller så skulle jag vara omtyckt, älskad, accepterad. Men jag har aldrig riktigt lyckats.
Jag dolde det mesta, jag svalde tårarna när jag mobbades och frystes ut, jag försökte smälta in. Jag försökte vara snäll, givmild, se andra och lyssna på dem; behandla andra så som jag ville bli behandlad. Men jag lyckades aldrig riktigt. Jag förstod aldrig spelreglerna för att få vara delaktig. Jag förstår dem fortfarande inte. Uppenbarligen. Jag lyckas fortfarande inte riktigt, trots att jag inte längre försöker vara någon annan än mig själv, även om jag censurerar vissa delar i vissa sammanhang i ren självbevarelsedrift. Men det känns inte som om ens det räcker.

Missförstå mig inte: Jag tycker om den jag är. Jag tycker att jag är en rätt så bra människa. Stunder då jag bara är, helt i mig själv, är underbara. Tyvärr är stunderna många då självförtroendet är i botten, jag tvivlar på mig själv och känner mig oändligt vilsen efter att ha förlorat det mesta av det som jag räknade som viktiga delar av min identitet. Jag saknar ett sammanhang, människor runt mig att ses av, speglas av, bekräftas av. Och då – nu – önskar jag verkligen att jag var mer som någon av de lätt gillade människorna.

Men jag är visst inte det.
Jag är inte lättsam och skojig. Jag har lätt till skratt och leenden, till skämt och okynnigheter, men jag är dålig på att vara ytlig och ointresserad av kallprat. Människor gillar tydligen kallprat.
Jag tycker om att lyssna på andra, prata med andra, älskar att växa genom samtal med intressanta, intelligenta människor, samtal om högt och lågt. Jag är inte rädd för att vara fånig och barnslig, däremot är jag rädd för att vara krävande, kvävande och needy. Fast eftersom jag spontant hellre ger än tar så märks det nog inte så mycket.

Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Jag gillar mig, men jag önskar nog att andra hade lättare att gilla mig. Jag vet inte om livet skulle vara lättare om jag var glad, peppig och tokrolig, men just nu undrar jag helt ärligt om det inte skulle vara det. För vissa lärdomar sitter hårt inristade i själen.

Men jag kan inte vara någon annan än mig själv.
Vem det nu är.
Vad det nu är.