Går det att förklara dubbelheten i att växla mellan hoppfullhet och hopplöshet, för att båda finns där, sida vid sida? Hur det pågår en kamp mellan dem, där hopplösheten lätt tar överhanden? En kamp som i stort sett är den mellan mig och depressionen.
Jag vet inte om den går att förklara. Men den är där.

Hoppet är ibland som en mycket hal vattenballong; det är svårt att få grepp om, lätt att tappa och blir med tiden lite skamfilat och börjar läcka.

Hur lyckas man behålla hoppet – hålla hoppet uppe – när det gång på gång slås till marken?
Hur länge orkar man fortsätta hoppas?
Hur fyller man på hopp?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Ibland känns det bara så hopplöst. Som om allt jag gjort och gör är förgäves, all min vilja inte nog, min livslust och nyfikenhet otillräckliga, för att det verkar som om I’m fighting a losing battle. Som om hoppet är ute, trots att jag inte kan ge upp.
Jag förtvivlar. Jag rasar ihop, slås till marken av en hopplöshet så tung att jag inte orkar bära den och vet inte var jag ska hitta tillräckligt med glöd och kraft för att ta mig upp och fortsätta. Hur länge till? Hur många gånger till orkar jag resa mig?
Tiden rinner ut.
Orken rinner ut.
Hoppet rinner ut.

Men.
Jag är i grunden hoppfull, insåg jag igår efter att ha pratat med en god vän. Det är en del av hur jag är. I grunden lycklig, hoppfull och positiv. Bland annat. Och det har inte ändrats.
När jag hittar tillbaka till mig, vaknar till liv igen (och jag är ganska lättväckt), så hittar jag också tillbaka till något som får mig att resa mig igen. Något jag tror bäst kan beskrivas som hoppfullhet.
Ljuset i mig glimmar till. Det är svagt och fladdrar, men det är där.

Jag har bara för lite att hänga upp hoppet på, så att det hålls uppe. Det är för lite som ger det näring, för lite att ta fasta på. Jag vet inte längre vad jag har att hoppas på, vad jag kan hoppas på, för det har slagits ner för många gånger.
Det är som om min hoppfullhet inte får ta form i hopp. Och det är där jag inte vet hur länge det räcker, hur länge jag och allt jag är, räcker.

Jag lever i något hopplösa omständigheter med för lite att hoppas på. Men det är dem det är fel på, inte mig. På något sätt är jag hoppfull, om än för ofta utan hopp.
Jag tror att det är det som gör att jag ändå lyckas hålla hopplösheten från att ta över allt, även om kylan äter sig in.
Men räcker det?