På väg hem i kvällen formulerar jag tankar som jag har dragit mig för att sätta ord på, för att de är så stora. Förbjudna. Saker man inte säger. Med ens kommer tankarna nära, blir tydliga, verkliga.
Kraften i dem skrämmer, för den är så direkt. Stark, rak och brutalt ärlig. Och det slår mig hur ont det kan göra att önska något som inte kan bli. Det är den sortens önskningar som jag inte gärna medger ens för mig själv. För det är så hopplös önskan.

Jag önskar. Och det är omöjligt. Men jag önskar ändå. Och det gör så ont.
Kanske hjälper det att bekräfta det för mig själv.
Kanske kan det försvinna då?

 

Det finns tankar som känns så förbjudna att ens ha att jag inte tror att jag skulle kunna säga dem högt, eller skriva dem, än mindre prata om dem. Det finns saker man inte pratar om, saker som känns så…privata? personliga? fula? skrämmande? att jag inte tror att någon skulle kunna ta del av dem och sedan stanna kvar. Det känns inte så i alla fall.
Nu är det inget jag vill prata om, eller har behov av att prata om, men ändå slår det mig hur blotta tanken på att göra det skrämmer mig. Jag är ärlig och öppen, på gränsen till självutlämnande, och släpper ibland dem jag litar på långt närmare än vad som känns bekvämt, men så tar det stopp. Hit men inte längre.
Än så länge.