Ibland blir jag fyra år igen och trotsigt envis*. För jag har så mycket vilja i mig och jag vill ibland saker som är omöjliga. För det räcker inte alltid med vilja. Det finns saker i livet som inte går att vilja bort.

Det är just några sådana som jag vill ha bort.
Vill, vill, vill, vill, vill!!!
Och det går inte. Jag kan inte.
Och jag blir frustrerad och modfälld och ledsen, för jag vill så innerligt gärna. Kan det inte bara vara så att jag inte kommit på hur jag ska göra än, men att jag när jag kommer på det kan göra allt bra? Jag letar kryphål och lönngångar. Vill tro på att jag ska kunna åstadkomma mirakel.

Jag vet egentligen bättre. Men jag vill. Och jag har ju tagit mig genom saker som jag fick höra var omöjliga, med vilja. Jag gjorde mig frisk från en väldigt lång ätstörning – så lång att den var det enda sättet att leva på som jag kände till och en stor del av min identitet – trots att alla sa att man inte kan bli frisk. Jag bröt till slut ett långvarigt självskadebeteende, även det på vilja.
Jag blev frisk. Fast det inte skulle gå.
Varför skulle jag inte kunna vilja mig frisk nu?!

Jag vet, då handlade det om att bryta beteenden och förändra tankar. Dem rår jag över. Jag rår inte över allt. Jag rår inte på allt, hur mycket jag än vill.

Jag har till sist accepterat att jag inte alltid kan göra allt bra, att jag inte kan ställa allas problem tillrätta, trösta eller hjälpa, även om jag vill. Oftast är det inte min sak att göra det, och då är det enda jag kan göra att finnas där. Det var en stor viljefrustration som lades till vila när jag kunde acceptera det och känna att det är ok. Mindre energiförlust, större lugn. Så jag är inte omöjlig.

Så varför är då det här så svårt att acceptera att jag inte kan vilja bort?
Jaa… För att det gäller mitt liv? Min identitet som hotas? Viktiga delar av det jag räknar som ett bra liv som står på spel? Eller är jag bara trotsig och envis och vet inte hur man ger upp? För att det känns som ett tillkortakommande och nederlag om jag accepterar?

Det vore lättare att kunna acceptera att viljan inte räcker och i stället använda den till att omorientera mig härifrån; se hur jag får ett bra liv med det jag har att förhålla mig till nu. Spelplanen har ändrats och jag kan inte ändra på det, men borde kunna göra det bra ändå. Väl? Om jag kunde släppa den här envisa och smått förnekande viljan som är nu.
Jag är inte där än. Något säger mig dock att jag är på väg och att det här är en del av processen. Det är mitt sätt att bearbeta, ta in och förstå. Jag skulle vilja ha svar jag inte kan få, jag skulle vilja få stöta och blöta det, rasa och gråta och bolla möjliga vägar och gång på gång få höra att det är klart att det kan bli bra ändå, att allt ordnar sig och att jag inte har gett upp och misslyckats, och steg för steg landa, förstå och hitta ett lugn. Men nu är det inte så.
Men jag vill.

*Det händer att jag stampar i marken när jag blir frustrerad också. På riktigt.