Jag måste inte lägga varje gnutta energi på att göra något. Jag måste inte göra slut på den.
Jag kan använda den till att bara vara. Närvara. Härvara.

Insikten kommer i samma sekund som jag hör mig säga orden. ”Jag måste kanske inte göra slut på all energi jag kan hitta.”
Den är ny. Tanken. Insikten.
Överraskande ny.
Och så där pinsamt självklar att jag inte kan förstå att jag inte har kommit på det tidigare. För ja, det begriper jag ju att det är så.

Kanske är det så det är att vara i stället för att göra. Att jag i stället för att gång på gång ta ut mig fullständigt innan jag tar det lugnt och slår mig till ro – en ro jag för övrigt aldrig finner när jag är helt slut – kan använda energin jag har på ett nytt sätt. Bara behålla den, utan att göra något särskilt med den. Att varandet, den där sköna närvaron där jag bara är och finner stillhet, frid, ro, växande, liv, är något jag kan prioritera.
Att jag kan lägga energi på mig.

Det är nytt. Det är lite överväldigande och omvälvande. Men det är en insikt som känns så sann. Så viktig.
Jag får påminna mig om den.