Jag sitter och fikar med en katt i knät.
”Det vill jag ta kort på. Är det ok?” frågar en av de andra deltagarna, som redan tagit fram mobilen.
”Visst, men jag vill inte vara med på kort. Så ta bara på katten.”
Hon blir stött och lägger undan mobilen.

Det är inte första gången det händer. Hon frågade i alla fall, även om hon blev stött av svaret. Många frågar inte.
Numera har i stort sett alla mobilkameran tillgänglig och kan fotografera utan att man märker det och utan att be om lov, men jag vill helst välja själv. Framför allt som jag inte har någon aning om var kortet hamnar och vet att folk kan vara respektlöst gränslösa med att lägga ut bilder i sociala medier.
Och det är inte för att jag har dåligt självförtroende eller känner mig ful eller är blyg (även om alla nämnda faktorer kan vara sanna i vissa stunder), utan för att jag inte vill. Jag koketterar inte med osäkerhet för att fiska komplimanger, utan vill bara inte alltid. Jätteenkelt.
Det kallas integritet.

Alla är överens om att integritet och gränssättning är jättebra. (”Heja! Självrespekt! Empowerment!”) Utom när det går emot vad de vill. Då blir man plötsligt dum och löjlig. Och känslig. Som om min vilja att inte vara med på kort på något sätt skulle hindra dig från något annat än just att ha med mig i din bild. Ta kort på andra, på dig själv. Men ta det inte på mig, om du frågat och jag sagt nej. Det är inte så svårt.

Jag säger inte alltid nej. Jag är ganska mycket linslus och bryr mig oftast inte om huruvida jag hamnar på fest- och mingelbilder. Men jag vill inte alltid, och det finns situationer där jag inte ens känner att det är lämpligt att hålla på att ta kort. Jag vill få välja, och jag vill ha rätt att svara både ja och nej och veta att det respekteras.

Tilläggas kan att exemplet ovan ägde rum vid fika och samtal under en rehabaktivitet, dvs. under vad som är att betrakta som behandlingstid. Jag undrar om det skulle vara lika självklart för henne att ta fram kameran under våra mindfulnesstillfällen.