Ledig dag och yoga. Då kom dansar-Lisa fram. Benvärmare och knälång tröja över träningskläder, kängor och dunjacka. Håret fortsatt i knut eftersom det blir galet när man tar ur knuten. Garanterat otjusig men nöjd och jordnära, jagnära.

Så kontrasten, en ström av selfies i sociala flöden som alla ska visa hur tjusiga, sexiga, mystiska, åtråvärda de är. Ja, ja. Snabbt fladdrar impulserna förbi: ”jag vill också”, ”borde jag?” och att slå ner på mig för att jag inte är lika snygg, men… nej. Jag kan inte konkurrera, jag vill inte konkurrera. Jag är inte intresserad av att spela ett spel om likes och uppmärksamhet, med heta blickar och vassa armbågar. Jag är inte intresserad av att jämföras eller jämföra. På deras arena står jag mig slätt, för jag hör inte hemma där. Och det är en befriande insikt. Det är lätt att glömma när man sköljs över av sociala flöden att det finns fler arenor. Utan spel.

Så idag är jag nöjt otjusig, jordnära och bara jag.