Etiketter
Efter att SVT igår sände ett klipp om hur Israel har lagstiftat mot underviktiga modeller och retuschering av modebilder utan att ange att de är retuscherade – lagstiftning som trädde i kraft tidigare i år – var pratet igång igen. BMI, BMI, BMI… Det fastnar visst alltid där: på vikt och BMI. Diskussioner om ideal, ätstörningar, hälsa, konsumentmakt/vad som säljer, självbild med mera får aldrig samma genomslag i flödena som dessa tre bokstäver. Vikten av vikten går inte att komma undan.
Och det stör mig enormt.
Man diskuterar smalhetsideal och undervikt och hänger upp sig på siffror, oavsett om de är kilon, BMI eller storlekar. På så sätt stärks både föreställningen om att ätstörningar handlar om vikt och bilden av att ätstörning är lika med anorexia och undervikt. Det är den synen som de flesta har, den första associationen många får när man säger ”ätstörning”. Men så är det inte i verkligheten.
Anorexia är i själva verket den minst vanliga av ätstörningarna. De flesta med ätstörningar är normal- eller överviktiga.
Men när det pratas ätstörningar går kopplingen oftast till undervikt.
Signalen det ger torde vara uppenbar: du räknas inte om du inte är smal nog. Som om den tanken behövde förstärkas… Det är redan många nog som inte söker hjälp och inte tar sina problem på allvar, eller får dem tagna på allvar, för att de inte är tillräckligt smala. Men vi får hela tiden se och höra kopplingen ätstörning – anorexia – undervikt. Det är ätstörningsidealet som tycks målas upp runt oss. Lika skevt som size 0-idealet.
Själva vikttjatet kring ätstörningar är oändligt tröttsam. Viktfixering och en önskan att bli smalare är en del av bilden, men det är långtifrån så enkelt. Hur sjuk du är, vilka matbeteenden du har och hur dåligt du mår syns inte på vågen. Att göra det till en viktsjuka är att förminska problemet och öka viktfixeringen.