Ibland undrar jag om jag skulle kunna skruva ner min närvaro, liksom vara lite mindre och inte bli så trött. För jag är ofta så intensivt närvarande, ser, tar in, upplever, känner och tänker, är både fokuserat och öppet uppmärksam på en gång, att jag undrar om det är därför jag blir så… ja, trött.

Sedan inser jag att det vore att vara mindre jag. Att dämpa en del av det som är jag. Jag är trött för att jag är lättuttröttad på grund av en fortfarande mentalt utmattad hjärna. Inte för att jag gör något fel.

Och jag stänger av lite då och då. Men bland människor är jag ofta närvarande. Möter jag din blick ser jag dig. Ler jag mot dig är det levande.

Jag gick över gården här hemma och såg en katt på andra sidan; en svart ungkatt som är ganska ny i området och som jag träffat en gång innan. När jag ropade hej till den kom den rusande och ville hälsa och bli klappad och svansa runt mig, så jag satte mig på marken och pratade med den.

En del av gården gränsar mot en förskolas lekplats, och barnen var ute. Några av dem ställde sig vid staketet och började prata med mig. Någon talade om att hon hade sett katten förut och att den var busig, någon undrade om det var min katt och var den bodde, någon frågade om den inte bits. En liten pojke stod tyst intill dem och tittade på, och först när de andra barnen gick sade han något:

–Igår såg jag en katt som körde motorcykel.

Vad svarar man på det? Det har jag ingen aning om. Jag är dålig på att vara ”man”.

– Vad coolt! Hade den hjälm?

Det hade den inte. Såklart… det var ju en katt! Men det var en röd motorcykel den körde.

Jag hann tyvärr inte få veta vad katten gjorde mer, om pojken själv ville köra motorcykel när han blir stor eller vilka han tror kör bäst av katter och hundar, för då var det dags för barnen att gå in. Men det lyfte min dag, att få höra hans lilla berättelse.
Jag tycker om att lyssna på barn, de har så tänkvärda funderingar och ser världen på ett mycket öppnare och mer fantastiskt sätt än vuxna. Jag tycker ännu mer om att få bli insläppt i deras värld och verklighet, att få kika in och se det de ser. Kanske är det lite så att jag fortfarande har mycket av barnets sätt att förundrat se på världen lite mer och lite större än många andra vuxna. Jag har definitivt en fantasi som är en enorm tillgång och lycka för mig, som ger verkligheten nyanser.

Barn är bra på nyanser och möjligheter.

Jag väljer medvetet det fina i nuet, väljer att fokusera på och uppleva skönhet och natur, det tidlösa och förunderliga, tillvarons mysterier och magi. Dels för att det är så jag är, en del av mitt sätt att vara, betrakta världen och leva. Men också ett sätt att hålla sorgen och vanmakten borta med liv och uppmärksam närvaro.
För att inte släppa fram det som annars sköljer över mig och känns som om det ska dränka mig och svälja allt livfullt som är jag.

Det slår mot vågbrytarna som närvaron i nuet sätter upp, en del av det ligger med och skvalpar och är alltid där, men för ett tag kan jag nästan hålla det borta. I stunden kan jag slippa krisen, byta sorgen och vanmakten och rädslan mot förundran och upplevelse och lycka. Små skutt och danssteg i solen, glädjen över nya blommor, fågelsång och allt runt mig. Allt det som pågår, som inte rörs av att mitt liv tvingats till paus och försakande. I stunden lever jag.

Den varar inte. Jag står i ett stormande hav och att det tycks fortsätta storma ännu ett tag. När försvaren faller och jag inte kan värja mig så är det som ett knytnävsslag i magen. Jag kippar efter andan, vill sjunka ner på knä och skrika. Men det finns inget skrik. Det finns inga ord.

Så jag väljer det vackra, det lättare, stunderna av lycka. Ett tag. För att hålla ihop. Nära mig, nära känslorna, men i andra känslor. Med vågbrytare mot vanmakten.

En solig förmiddag, med aning om vårdag. En längtan efter sol och lä, av att koppla av i stilla söderläge och lyssna på livet runt mig.
Men solen gick i moln och tröttheten sänkte sig, tungt och hopplöst.

Jag gick ut igen ändå. För att andas, vara, finna ro, söka livstecken, andas vårluft och uppleva, närvara. Möta naturen, livet, mig med öppna sinnen.
Så som jag gör.

En kort stund syntes en regnbåge på himlen. En del av en solhalo log mot mig.

2014. Jag har inte vant mig än. Jag har ju en massa utkast kvar från flera år tillbaka och nu är det 2014. Sedan två månader.

Jag är inte helt vän med tidens gång just nu. Jag har nog inte varit det på länge, för när mitt liv är tvångspausat känns den där gången orättvis. Livet väntar inte. Tiden går inte långsammare. Inte heller åldrandet… De borde också pausa, åtminstone lite.

Hade jag haft ett slut att se fram emot, en tidsrymd där jag visste att om ett år, två, tre, skulle det bli bra igen, hade jag kunnat ha tiden som vän och mätsticka; då hade jag kunnat räkna ner, se hur jag dag för dag kom närmare det där slutet på den här tiden. Men icke. Jag lever i ett slags limbo där mycket av mitt liv står still medan allt annat går vidare. Och jag måste snubbla med.

Då blir det bisarrt med årtal som visar hur tiden gått och hur den kan komma att fortsätta gå innan något vänder. Och den tanken… nej.