Etiketter

,

I början av juni  förra året tittade en narkossköterska på min handled när hon satte nål på mig och frågade: ”Vad är det?” om mina ärr. ”Mitt förflutna”, svarade jag. Jag såg att hon log bakom munskyddet. Log och förstod.

Det var sant. Det blev sant. Jag vet inte hur väl jag visste det då, men orden blev i så fall sanna när jag sade dem. Det är mitt förflutna.
Och idag är det ett år sedan jag sista gången medvetet skadade mig själv. Ett år. Det har inte hänt sedan jag var 16–17. Jag säger ”sista”, så definitivt, för det är inte bara något jag slutat med; det är ett avslutat kapitel. Mitt förflutna.

Det var precis så. Jag slutade. Odramatiskt. Jag skulle på läkarbesök med kirurg och narkosläkare och undersökningar inför en operation och ville inte äventyra operationen, och sedan skulle jag på spabesök, och sedan var det väntan på operationstid och än en gång inte äventyra den och… ja, egentligen behövdes inte de där skälen.
Jag slutade. Jag var klar med det kapitlet, klar med den flyktvägen, den ventilen.
End of story.

Det har inte varit en kamp för att hålla mig självskadefri, jag har inte tvekat, har inte övervägt att ”ta ett återfall” ens de gånger då impulsen passerat, jag har inte saknat det eller känt det som om jag gett upp något. Det har varit mer… det var då, det här är nu.
Jag var klar där. Uppenbarligen.

Och det är inte som om jag haft ett år utan prövningar. Det har varit ett för jävligt år: smärta, funktionsbortfall, försämring, oro, ovisshet, en hel djuphavsgrav av sorg som kom ikapp, det djupaste depressionsskovet någonsin, konvalescens, rehab, frustration, mer sorg och krisreaktion. Med mera. Tusen och en möjliga skäl att ge upp och fly.
Men nej. Den dörren är stängd. Jag stängde den.

Det är inte lättare. Jag är inte mindre deprimerad, inte mindre stressad, har inte mindre ångest nu; jag har bara stängt flyktvägarna. Det finns ingenstans att fly. Jag möter allt rakt på. Minnen, känslor, rädslor, sorg, tvivel, besvikelser. Mig. Allt. Det är inte lättare, men det är enklare. Det är öppnare. Ärligare. Jag behöver inte fly. Jag kan vara kvar. Mitt i allt.

Jag vet inte varför rösten bryts och tårarna rinner, om det är för att jag är stolt eller överväldigad, eller både och plus känslor som kommer ikapp. För det kommer ikapp mycket när man slutar fly. Väldigt mycket. I vågor.

Ett år. Det är både inget att säga något om och ofattbart stort. Ordlöst stort.
Det är mitt förflutna.