Etiketter

, ,

1 mars är inte bara den första vårdagen, utan SIAD, Self-Injury Awareness Day; en dag för att uppmärksamma självskadebeteenden. Någon som sannerligen behövs, både bland människor i allmänhet och inom vården i synnerhet.

Många har redan skrivit om självskadebeteenden, och det jag har att säga kommer framför allt från mina upplevelser av självskadebeteenden. Eller kanske av att vara vuxen med självskadebeteenden. Men jag har också läst mycket av det som skrivits om självskadebeteenden, studerat det för att lära mig mer och förstå både det och mig själv, under flera år föreläst och varit engagerad i olika verksamheter med stöd till främst personer med ätstörningar och självskadebeteende, bl.a. SHEDO.

Ett självskadebeteende kan se ut på många olika sätt. Det många tänker på är människor som tillfogar sig direkt skada genom att skära, rispa eller bränna sig. Men det finns många andra metoder: att förneka sig mat, vatten och/eller sömn, överträning, gå för tunnklädd, rökning, alkohol, droger och mediciner, sexuella beteenden, isolering, att låta andra tillfoga en skada m.m. Det som gör det till ett självskadebeteende och inget annat är intentionen att åsamka sig själv skada.

Självskadebeteenden betraktas ofta som självmordsförsök, rop på hjälp, impulshandlingar, uttryck för uppmärksamhetssökande, ett tonårsbeteende i tiden, uttryck för ångest eller som rena dumheter, och vad beteendet i sig fyller för funktion varierar givetvis från person till person, men en dumhet är det inte. Det fyller en funktion. Däremot skulle jag säga att det relativt sällan är ett försök att begå självmord. De flesta självskadorna är inte dödliga, även om det också händer. Merparten kräver inte ens läkarvård, vilket gör mörkertalet enormt. Orsaken till att man skadar sig själv är också olika, även om det inom vården ofta tyvärr har setts som en del av en borderlinediagnos, vilket i många fall är helt fel. Jag har träffat människor med en rad olika diagnoser som skadar sig själva: depression, ätstörning, borderline, olika former av ångesttillstånd, PTSD, stressreaktioner, Asperger, ADHD, tvångssyndrom… listan kan göras lång. Det handlar inte ens alltid om dålig impulskontroll – mina självskadebeteenden har alltid varit i högsta grad kontrollerade – utan den enda gemensamma nämnaren är denna: den som skadar sig själv mår inte bra.

Som det är idag finns det inte en behandlingsmetod för självskadebeteenden som fungerar på alla. Det ges egentligen inte särskilt mycket till behandling alls, inte om du inte har en diagnos där det anses relevant att ta upp självskadebeteendena inom behandlingen eller skadorna är ett så stort problem att de inte går att förbise. Min erfarenhet är att det har setts som något ganska irrelevant och snarare bagatelliserats än betraktats som värt att prata om och fokusera på. Jag uppfyllde inte synen på självskadepatienter, motsvarade inte förväntningarna, och då bemöttes det inte heller.
Så länge vården betraktar självskadebeteenden som impulshandlingar, och som vissa specifika beteenden, så kommer patienter att bemötas så, hur det än ligger till i deras fall, och många kommer därför att helt falla utanför ramarna och inte synas eller få hjälp. När vården inte kan möta personer där de är, så blir det svårt att få hjälp och behandling.

För egen del levde jag med självskadebeteenden i många år. Väldigt många. Över 20 år, i varierande grad och frekvens. Några enstaka händelser blev till en rutin som låg nära tvång, och det som började som ett sätt att känna något alls när depressionen lade sig som ett lock över allt, blev med åren mer ett sätt att bara agera. Enklast kan det väl beskrivas som ett sätt att ”hantera” känslor, men det var ju snarare en flykt från känslor som kändes övermäktiga. Där var den funktion det hade för mig: en ventil. En flyktväg.
En väg som inte ledde någonvart men ändå var tillräckligt viktig för mig för att inte vilja stänga dörren helt.

Men det är sin egen historia. Och den återkommer jag till.