Jag väljer medvetet det fina i nuet, väljer att fokusera på och uppleva skönhet och natur, det tidlösa och förunderliga, tillvarons mysterier och magi. Dels för att det är så jag är, en del av mitt sätt att vara, betrakta världen och leva. Men också ett sätt att hålla sorgen och vanmakten borta med liv och uppmärksam närvaro.
För att inte släppa fram det som annars sköljer över mig och känns som om det ska dränka mig och svälja allt livfullt som är jag.

Det slår mot vågbrytarna som närvaron i nuet sätter upp, en del av det ligger med och skvalpar och är alltid där, men för ett tag kan jag nästan hålla det borta. I stunden kan jag slippa krisen, byta sorgen och vanmakten och rädslan mot förundran och upplevelse och lycka. Små skutt och danssteg i solen, glädjen över nya blommor, fågelsång och allt runt mig. Allt det som pågår, som inte rörs av att mitt liv tvingats till paus och försakande. I stunden lever jag.

Den varar inte. Jag står i ett stormande hav och att det tycks fortsätta storma ännu ett tag. När försvaren faller och jag inte kan värja mig så är det som ett knytnävsslag i magen. Jag kippar efter andan, vill sjunka ner på knä och skrika. Men det finns inget skrik. Det finns inga ord.

Så jag väljer det vackra, det lättare, stunderna av lycka. Ett tag. För att hålla ihop. Nära mig, nära känslorna, men i andra känslor. Med vågbrytare mot vanmakten.