2014. Jag har inte vant mig än. Jag har ju en massa utkast kvar från flera år tillbaka och nu är det 2014. Sedan två månader.

Jag är inte helt vän med tidens gång just nu. Jag har nog inte varit det på länge, för när mitt liv är tvångspausat känns den där gången orättvis. Livet väntar inte. Tiden går inte långsammare. Inte heller åldrandet… De borde också pausa, åtminstone lite.

Hade jag haft ett slut att se fram emot, en tidsrymd där jag visste att om ett år, två, tre, skulle det bli bra igen, hade jag kunnat ha tiden som vän och mätsticka; då hade jag kunnat räkna ner, se hur jag dag för dag kom närmare det där slutet på den här tiden. Men icke. Jag lever i ett slags limbo där mycket av mitt liv står still medan allt annat går vidare. Och jag måste snubbla med.

Då blir det bisarrt med årtal som visar hur tiden gått och hur den kan komma att fortsätta gå innan något vänder. Och den tanken… nej.