Jag gick över gården här hemma och såg en katt på andra sidan; en svart ungkatt som är ganska ny i området och som jag träffat en gång innan. När jag ropade hej till den kom den rusande och ville hälsa och bli klappad och svansa runt mig, så jag satte mig på marken och pratade med den.

En del av gården gränsar mot en förskolas lekplats, och barnen var ute. Några av dem ställde sig vid staketet och började prata med mig. Någon talade om att hon hade sett katten förut och att den var busig, någon undrade om det var min katt och var den bodde, någon frågade om den inte bits. En liten pojke stod tyst intill dem och tittade på, och först när de andra barnen gick sade han något:

–Igår såg jag en katt som körde motorcykel.

Vad svarar man på det? Det har jag ingen aning om. Jag är dålig på att vara ”man”.

– Vad coolt! Hade den hjälm?

Det hade den inte. Såklart… det var ju en katt! Men det var en röd motorcykel den körde.

Jag hann tyvärr inte få veta vad katten gjorde mer, om pojken själv ville köra motorcykel när han blir stor eller vilka han tror kör bäst av katter och hundar, för då var det dags för barnen att gå in. Men det lyfte min dag, att få höra hans lilla berättelse.
Jag tycker om att lyssna på barn, de har så tänkvärda funderingar och ser världen på ett mycket öppnare och mer fantastiskt sätt än vuxna. Jag tycker ännu mer om att få bli insläppt i deras värld och verklighet, att få kika in och se det de ser. Kanske är det lite så att jag fortfarande har mycket av barnets sätt att förundrat se på världen lite mer och lite större än många andra vuxna. Jag har definitivt en fantasi som är en enorm tillgång och lycka för mig, som ger verkligheten nyanser.

Barn är bra på nyanser och möjligheter.