• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: Självskadebeteenden

Det är mitt förflutna

24 måndag Mar 2014

Posted by Lisa in Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Frisk, Självskadebeteenden

I början av juni  förra året tittade en narkossköterska på min handled när hon satte nål på mig och frågade: ”Vad är det?” om mina ärr. ”Mitt förflutna”, svarade jag. Jag såg att hon log bakom munskyddet. Log och förstod.

Det var sant. Det blev sant. Jag vet inte hur väl jag visste det då, men orden blev i så fall sanna när jag sade dem. Det är mitt förflutna.
Och idag är det ett år sedan jag sista gången medvetet skadade mig själv. Ett år. Det har inte hänt sedan jag var 16–17. Jag säger ”sista”, så definitivt, för det är inte bara något jag slutat med; det är ett avslutat kapitel. Mitt förflutna.

Det var precis så. Jag slutade. Odramatiskt. Jag skulle på läkarbesök med kirurg och narkosläkare och undersökningar inför en operation och ville inte äventyra operationen, och sedan skulle jag på spabesök, och sedan var det väntan på operationstid och än en gång inte äventyra den och… ja, egentligen behövdes inte de där skälen.
Jag slutade. Jag var klar med det kapitlet, klar med den flyktvägen, den ventilen.
End of story.

Det har inte varit en kamp för att hålla mig självskadefri, jag har inte tvekat, har inte övervägt att ”ta ett återfall” ens de gånger då impulsen passerat, jag har inte saknat det eller känt det som om jag gett upp något. Det har varit mer… det var då, det här är nu.
Jag var klar där. Uppenbarligen.

Och det är inte som om jag haft ett år utan prövningar. Det har varit ett för jävligt år: smärta, funktionsbortfall, försämring, oro, ovisshet, en hel djuphavsgrav av sorg som kom ikapp, det djupaste depressionsskovet någonsin, konvalescens, rehab, frustration, mer sorg och krisreaktion. Med mera. Tusen och en möjliga skäl att ge upp och fly.
Men nej. Den dörren är stängd. Jag stängde den.

Det är inte lättare. Jag är inte mindre deprimerad, inte mindre stressad, har inte mindre ångest nu; jag har bara stängt flyktvägarna. Det finns ingenstans att fly. Jag möter allt rakt på. Minnen, känslor, rädslor, sorg, tvivel, besvikelser. Mig. Allt. Det är inte lättare, men det är enklare. Det är öppnare. Ärligare. Jag behöver inte fly. Jag kan vara kvar. Mitt i allt.

Jag vet inte varför rösten bryts och tårarna rinner, om det är för att jag är stolt eller överväldigad, eller både och plus känslor som kommer ikapp. För det kommer ikapp mycket när man slutar fly. Väldigt mycket. I vågor.

Ett år. Det är både inget att säga något om och ofattbart stort. Ordlöst stort.
Det är mitt förflutna.

SIAD 2014

02 söndag Mar 2014

Posted by Lisa in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Self-Injury Awareness Day, SIAD, Självskadebeteenden

1 mars är inte bara den första vårdagen, utan SIAD, Self-Injury Awareness Day; en dag för att uppmärksamma självskadebeteenden. Någon som sannerligen behövs, både bland människor i allmänhet och inom vården i synnerhet.

Många har redan skrivit om självskadebeteenden, och det jag har att säga kommer framför allt från mina upplevelser av självskadebeteenden. Eller kanske av att vara vuxen med självskadebeteenden. Men jag har också läst mycket av det som skrivits om självskadebeteenden, studerat det för att lära mig mer och förstå både det och mig själv, under flera år föreläst och varit engagerad i olika verksamheter med stöd till främst personer med ätstörningar och självskadebeteende, bl.a. SHEDO.

Ett självskadebeteende kan se ut på många olika sätt. Det många tänker på är människor som tillfogar sig direkt skada genom att skära, rispa eller bränna sig. Men det finns många andra metoder: att förneka sig mat, vatten och/eller sömn, överträning, gå för tunnklädd, rökning, alkohol, droger och mediciner, sexuella beteenden, isolering, att låta andra tillfoga en skada m.m. Det som gör det till ett självskadebeteende och inget annat är intentionen att åsamka sig själv skada.

Självskadebeteenden betraktas ofta som självmordsförsök, rop på hjälp, impulshandlingar, uttryck för uppmärksamhetssökande, ett tonårsbeteende i tiden, uttryck för ångest eller som rena dumheter, och vad beteendet i sig fyller för funktion varierar givetvis från person till person, men en dumhet är det inte. Det fyller en funktion. Däremot skulle jag säga att det relativt sällan är ett försök att begå självmord. De flesta självskadorna är inte dödliga, även om det också händer. Merparten kräver inte ens läkarvård, vilket gör mörkertalet enormt. Orsaken till att man skadar sig själv är också olika, även om det inom vården ofta tyvärr har setts som en del av en borderlinediagnos, vilket i många fall är helt fel. Jag har träffat människor med en rad olika diagnoser som skadar sig själva: depression, ätstörning, borderline, olika former av ångesttillstånd, PTSD, stressreaktioner, Asperger, ADHD, tvångssyndrom… listan kan göras lång. Det handlar inte ens alltid om dålig impulskontroll – mina självskadebeteenden har alltid varit i högsta grad kontrollerade – utan den enda gemensamma nämnaren är denna: den som skadar sig själv mår inte bra.

Som det är idag finns det inte en behandlingsmetod för självskadebeteenden som fungerar på alla. Det ges egentligen inte särskilt mycket till behandling alls, inte om du inte har en diagnos där det anses relevant att ta upp självskadebeteendena inom behandlingen eller skadorna är ett så stort problem att de inte går att förbise. Min erfarenhet är att det har setts som något ganska irrelevant och snarare bagatelliserats än betraktats som värt att prata om och fokusera på. Jag uppfyllde inte synen på självskadepatienter, motsvarade inte förväntningarna, och då bemöttes det inte heller.
Så länge vården betraktar självskadebeteenden som impulshandlingar, och som vissa specifika beteenden, så kommer patienter att bemötas så, hur det än ligger till i deras fall, och många kommer därför att helt falla utanför ramarna och inte synas eller få hjälp. När vården inte kan möta personer där de är, så blir det svårt att få hjälp och behandling.

För egen del levde jag med självskadebeteenden i många år. Väldigt många. Över 20 år, i varierande grad och frekvens. Några enstaka händelser blev till en rutin som låg nära tvång, och det som började som ett sätt att känna något alls när depressionen lade sig som ett lock över allt, blev med åren mer ett sätt att bara agera. Enklast kan det väl beskrivas som ett sätt att ”hantera” känslor, men det var ju snarare en flykt från känslor som kändes övermäktiga. Där var den funktion det hade för mig: en ventil. En flyktväg.
En väg som inte ledde någonvart men ändå var tillräckligt viktig för mig för att inte vilja stänga dörren helt.

Men det är sin egen historia. Och den återkommer jag till.

P!nks nya video: ”Fucking perfect”

23 söndag Jan 2011

Posted by Lisa in Citat, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Musik

≈ 1 kommentar

Etiketter

Självskadebeteenden

P!nks nya video till låten ”Fucking perfect” tar upp ett alltför vanligt problem: självhat och självskadebeteenden. Videon berörde mig mycket, kanske inte så mycket för själva självskadandet, utan för hela storyn. Den är inte min, men jag kan ändå känna igen mig. Framför allt känner jag igen mig i att vilja höra till, vilja passa in, samtidigt som jag inte ville det, för jag var inte som de andra; som de där populära. Jag kan inte skylla utanförskapet för mina självskadebeteenden eller ätstörningen, men det var lätt att falla in i självdestruktiva tankar när det kändes som om allt och alla hela tiden bevisade den där negativa självbilden och -uppfattningen om att jag var fel. Impopulär, oomtyckbar, oälskbar, passar inte in. (En självbild som jag först i vinter förstått rötterna till och omfattningen av, och som jag fortfarande arbetar med även om enormt mycket redan har förändrats.)

Se videon. Sprid den gärna. Våga prata om det här. Självdestruktivitet tar sig många olika uttryck: den klassiska bilden med en flicka som skär sig är bara en av otaliga variationer på temat. Självskadande är inte synonymt med emo, och det äcklar mig faktiskt när ungdomar koketterar med sina ärr och sår – problemet är mycket större och djupare än så, men visar man bara upp en sida är det bara den som får fokus. Våga prata om det i stället för att visa. Använd ett språk som människor förstår i stället för att skada dig, för det budskapet når aldrig fram till kärnan av vad du känner. Våga känna och sätta ord på känslorna. Det är det enda sättet att komma vidare. Och kom ihåg:

Pretty pretty please, don’t you ever ever feel
Like you’re less than fuckin’ perfect
Pretty pretty please, if you ever ever feel like you’re nothing
You’re fuckin’ perfect to me!

Här kan du läsa P!nks brev om videon och hennes budskap.

”Its a problem, and its something we should talk about.

We can choose to ignore the problem, and therefore ignore this video, but that won’t make it go away.”

Lästips: Avhandling om självskadebeteenden

23 torsdag Sep 2010

Posted by Lisa in Boktips, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Självskadebeteenden

Jag fick genom Genusflödet tips om en avhandling om självskadebeteenden:

Avhandlingen Självskada: En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande, handlar om hur unga, främst tjejer, resonerar kring självskadande och att må dåligt. Anna Johansson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet utgår från diskussionsforum på internet och intervjuer, samt medierapportering, psykiatrisk litteratur och biografier i ämnet. (från Genusflödet)

Anna Johansson disputerade i maj och avhandlingen finns publicerad hos bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Från Umeå Universitets hemsida:

Med hjälp av vad personer som skär sig själva berättar och diskussioner på olika internetforum ger en avhandling i etnologi en ny bild av ett uppmärksammat problem. Vad innebär det egentligen att skada sig och hur skapas betydelser kring självskada? 

Självskadande handlingar, framför allt bland unga kvinnor, har uppmärksammats allt mer i den offentliga debatten sedan sent 1990-tal. Etnologen Anna Johansson har intervjuat personer som skär sig själva och hon har följt diskussioner om självskada och psykisk ohälsa på en rad internetforum. I avhandlingen Självskada. En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande visar hon hur betydelser skapas kring självskada i olika sammanhang och vad det kan innebära att skada sig själv. 

– Det finns olika skäl till att man skär sig, men gemensamt för de flesta i studien är att de mår psykiskt dåligt, säger Anna Johansson. 

Pendlar mellan att vara offer och aktör 

I avhandlingen visar hon hur skärande betraktas som å ena sidan en avsiktlig strategi för att hantera känslor och upprätta självkontroll, och å andra sidan som ett tecken på kontrollförlust och hjälplöshet. De personer som intervjuats pendlar ofta mellan att framställa sig själva som offer respektive aktörer.  

De allra flesta av dem som boken handlar om är unga tjejer och relationen mellan självskada och kön är ett genomgående tema i avhandlingen. 

– Även om kön sällan diskuteras på forumen, förhåller sig mina informanter hela tiden till föreställningar om hur unga tjejer bör vara. 

Motstridiga känslor inför psykiatri och internetforum  

Forumen utgör arenor för kollektivt identitetsskapande, där normer och värderingar etableras kring självskada och psykisk ohälsa. Här erbjuds stöd och support, men mötesplatserna kan också uppfattas som destruktiva. De intervjuade personerna är många gånger kritiska till den vård som erbjuds och på forumen framställs psykiatrin ofta som en form av fiende. Men relationen till psykiatrin är samtidigt motsägelsefull, eftersom de flesta skribenter vill få hjälp att må bättre. Självskadandet kan då framstå som ett medel för att bli tagen på allvar. 

– Det blir ett sätt att bevisa hur dåligt man mår, inte minst i relation till psykiatrin som uppfattas som svårtillgänglig, säger Anna Johansson. (UmU 2010-05-20)

Senaste nytt från SHEDO och psykiatrin

01 tisdag Dec 2009

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Psykiatrin, Självskadebeteenden

Igår, den 30 november, var SHEDO:s ordförande Sofia Åkerman och sekreterare Thérèse Nilsson och talade på en kunskapshearing om självskadebeteende hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (Sveriges Kommuner och Landsting). Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och många såg Kalla Faktas reportage om hur självskadepatienter tvångsvårdas på rättspsykiatriska avdelningar. Som jag ser det är det värsta inte att de vårdas där, utan de tvångs- och bestraffningsmetoder som används: bältesläggning, hjälmar, tvångshandskar under månader i sträck.


Men sanningen är faktiskt ännu värre än vad som framgått genom reportagen, vilket vi i SHEDO:s styrelse har fått ta del av genom att ett antal otroligt öppenhjärtiga personer som vårdas och tidigare har vårdats just på rättspsykiatriska avdelningar har berättat om sina upplevelser. Det begås rena övergrepp inom psykiatrin, bestraffande handlingar som inte har något som helst behandlingsvärde, och människor behandlas på sätt som klart och tydligt bryter mot mänskliga rättigheter och i vissa fall även mot lagstiftning mot tortyr.

Detta har Socialstyrelsen mycket dåliga kunskaper om, och rent generellt i samhället är kunskapen om självskadebeteenden och möjliga behandlingsmetoder för personer med grava självskadebeteenden mycket bristfällig, såväl bland beslutsfattare som inom vården. Socialstyrelsen har därför rest runt i landet och besökt rättspsykiatriska kliniker, där de har observerat

en rad vidriga, sadistiska och tortyrmässiga tvångsmetoder som tvångshandskar, tvångshjälmar, handklovar (med händerna fästa på ryggen), helkroppsbältning (där patienten inte kan röra en fena) samt en klinik som gipsade armarna på vissa patienter, från axeln och ner. En kvinna hade båda armarna och båda benen gipsade.

(citat från bloggen ~Tankestormar~)


Detta är verklighet i dagens Sverige. Vem vet om det sker på fler ställen och även drabbar tvångsintagna patienter med annan problematik – men att det ens händer en gång är en gång för mycket.

Om ni vill veta lite mer om hur verkligheten faktiskt ser ut, vill jag att ni läser detta inlägg i Thérèses blogg, Sofias inlägg och SHEDO:s dokument Självskadande patienter inom den rättspsykiatriska vården. Läs och sprid.


Självskadebeteenden vanliga även hos pojkar

17 måndag Aug 2009

Posted by Lisa in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Självskadebeteenden

Svenska dagbladet publicerar idag en artikel om en studie som visar att det är nästan lika vanligt att pojkar/unga män skadar sig själva som att flickor gör det. (Läs artikeln här.)

I studien tillfrågades 1000 ungdomar i två enkäter om olika självskadebeteenden och den korta versionen av resultatet är:

Totalt var det 40 procent som svarade att de någon gång gjort någonting
avsiktligt med sin egen kropp så att det lett till synbara men i form av ärr,
sår eller blåmärken. 12 procent hade skadat sig fem gånger eller fler. En del
hade provat flera olika metoder:

• 20 procent hade slagit sig själva, till exempel bankat sitt huvud i väggen.
• 17 procent hade rispat sig med vasst föremål.
• 17 procent hade avsiktligt förhindrat sår från att läka.
• 17 procent hade rispat in bilder, ord eller symboler.
• 16 procent hade skurit sig.
• 15 procent hade rivit sig själva så att det blödde.
• 11 procent hade stuckit sig med vassa föremål.
• 8 procent hade bränt sig med cigarett eller tändare

För många av oss som är insatta i de här frågorna kommer resultaten nog inte som någon större överraskning, men det är en fråga som är mycket viktig att lyfta upp. Det är ett större problem än vad många fortfarande vill kännas vid, och den här undersökningen visar det. 40% är en hög siffra även om merparten kanske bara skadar sig en enda gång.

I många fall när man pratar om självskadebeteenden i media hamnar fokus på unga kvinnor som skär sig, vilket gör att de som inte skär sig och de som inte är flickor lätt hamnar i skymundan. Det behövs alltså en mer nyanserad bild med fler dimensioner av det här problemet. Inte bara för att uppmärksamma att både kvinnor och män skadar sig, utan att man måste titta efter andra tecken än skär- och brännsår och våga ställa frågan. Merparten av dem som skadar sig saknar en positiv relation till sina föräldrar, så det kanske är dags för föräldrar i allmänhet att aktivt se efter hur deras barn mår, och ställa de där jobbiga frågorna.

Sanningen är att det dessutom finns ett stort och dolt isberg med självdestruktiva och självskadande beteenden som inte ger tydliga, yttre fysiska skador. De glöms fortfarande bort eftersom de inte ger tydliga spår och direkta, och inte gör sig lika bra på bild. Överdoser, missbruk av droger och alkohol, provokation till slagsmål, överträning, att förneka sig tillräckligt med sömn, vätska och näring, ätstörningsliknande beteenden (svält, överätning, kräkningar) i självskadande syfte, att medvetet utsätta sig för sexuella risker (oskyddat sex med många partner) och att låta sig skadas eller utnyttjas av permanenta eller tillfälliga relationer – detta är ganska vanligt förekommande självdestruktiva metoder som det fortfarande inte pratas särskilt mycket om.
Hur många av de unga som har ett väldigt riskabelt sexuellt beteende eller som ofta hamnar i slagsmål använder det som ett sätt att skada sig själva med andra människor som verktyg?

Men att börja prata om unga som skadar sig själva på ett sätt som inte är sensationssökande kvällstidningsjournalistik är ett steg framåt, och jag hoppas att det fortsätter på det spåret. Det behövs sakliga diskussioner om hur det faktiskt ser ut, och inte bara ett sensationsfokus på de värsta fallen.

Inte mer nu

10 tisdag Feb 2009

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Självmord, Självskadebeteenden

Just nu orkar jag inte med alla som mår så dåligt, som bara pratar om hur dåligt de mår, vilka destruktiva beteenden och tankar de har.

Jag orkar inte veta att de planerar att för egen hand avsluta sina liv, att bära den vetskapen utan att kunna göra något alls.

Mer än att hoppas innerligt att någon får iväg dem till vården innan det är för sent.

Man kan säga mycket negativt om psykvård och LPT, men när människor med så mycket liv framför sig som, vad de än tror, kan komma ur mörkret sitter och skär sönder sig, tar den ena överdosen efter den andra i hopp om den slutliga vilan eller svälter, hetsäter, spyr och tränar sönder sig, så är det inte längre en fråga om eget val. Då handlar det om att rädda liv.

Jag orkar inte heller med att försöka stötta dem som får så mycket hjälp, men som inte tar emot hjälpen, som ”sitter av tiden” utan att aktivt delta eller göra något alls för att hjälpa sig själva. Och som dessutom klagar över att inte få någon hjälp.
Jag vill skrika åt dem som klagar över att de inte får någon hjälp men som i nästa stund sitter hos sin läkare och tjatar, bönar och ber om att slippa bli inlagd, om att slippa få den hjälp som erbjuds. Jaha, vad tror du ska hända om du inte tar emot hjälpen?!

DU måste göra något.
DE kan inte göra det åt dig.
Mer än försöka hålla dig vid liv när du hotar dig själv till livet.
Kanske inte ens då.

Jag vill sluta ögonen och öronen och inte veta mer.
Jag vill inte släppa någon närmare och börja bry mig för att sedan tvingas bära beskedet om ytterligare ett spillt liv.
Jag vill inte veta.

Så jag stänger av, slutar läsa, slutar lyssna, slutar försöka ge och ge och ge hopp till den som gjort det så klart att hon har gett upp. Det är kanske fel, men jag orkar inte. Andra får ta över. Min energi räcker inte till.

Jag vill ge min energi, mitt hopp, min värme till de älskade vännerna som mår dåligt men som inte ger upp, som inte skär sönder sig eller gör det ena försöket efter det andra att ta livet av sig. De som inte hela tiden talar om att de har gett upp hoppet och vägrar ta emot den hjälp som ges dem, utan som kämpar på i mörkret eller grådasket och envist fortsätter tro på den där lilla strimman ljus. Er orkar jag med, mina älskade. Även om mina ord inte dyker upp hos er så är mina tankar där.

Konsekvenstänkande

22 onsdag Okt 2008

Posted by Lisa in Om mig

≈ 1 kommentar

Etiketter

Självskadebeteenden

Jag har funderat mycket på vad som skiljer min situation nu mot för hur det var senast jag var djupt deprimerad, i slutet av 90-talet, och det finns givetvis en hel del skillnader. Då var jag mycket djupare deprimerad, jag var dessutom anorektisk och hade aktiva självskadebeteenden, det har jag inte längre. Jag hade inte något jobb utan var student, jag hade usel självkänsla och kände helt enkelt inte mig själv; min identitet var knuten till studierna och anorexin, till prestationer. Idag är jag en helt annan person, med livserfarenhet, en självkänsla som bottnar i att jag lärt känna mig själv, upptäckt vem jag är, jag har konfronterat mina demoner och rädslor och vågat möta dem. Jag har slutat fly, slitit av plåster från sår så att varet kunde rinna ut och det onda läkas. Jag läker fortfarande men är oändligt mycket helare idag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, jag kommer inte längre med ursäkter eller skyller på andra om jag inte skulle behandla mig väl, och vet att jag har ett värde lika stort som andras.

Det är inte lika lätt med egenvärdet och självkänslan alla dagar, tvivlet finns där fortfarande och med depressionen kommer också tankar om värdelöshet, rädslan för att bli avslöjad som ett misslyckande eller falsarium, avslöjad som korkad och inkompetent trots att jag vet att jag är allt annat än det, men jag vet också att detta är tankar som för mig hänger ihop med stress, depression och brist på stimulans.

En stor skillnad bara gentemot några år tillbaka är att jag har ett helt annat konsekvenstänkande nu. Jag har egentligen aldrig haft några problem med impulskontroll, utan kunnat välja att äta eller låta bli, kräkas eller låta bli, skära mig eller låta bli. Under många år valde jag oftast att göra hellre än att låta bli, men det är få gånger som jag upplevde att jag styrdes av impulserna. Däremot hade jag det sämre med konsekvenstänkandet, stannade inte ofta upp för att fundera över vad mina handlingar skulle få för följder. Det gör jag idag, det måste jag göra idag.

Jag har i takt med större stress och djupare depression haft allt mer självskadetankar och jag tänker inte ljuga utan många gånger känner jag att jag verkligen vill skära mig. Jag kan tänka tanken att jag aldrig skar tillräckligt under åren jag gjorde det, jag har inte ärr över hela armarna som visar hur dåligt jag mått, jag behövde aldrig sy eftersom jag alltid hade kontroll och dessutom är en fena på att tejpa sår, så kanske var jag aldrig egentligen självskadande. Men hur dåligt jag mått kan aldrig synas tillräckligt på kroppen, de ärren finns inuti och behöver inte bevisas, för jag vet. Jag minns. Ändå kan tankarna dyka upp om att det inte var tillräckligt då, för om jag hade skurit lite mer eller lite djupare kanske önskan inte hade funnits kvar längre. Då kanske det hade varit nog, en gång för alla, alla impulser tillfredsställda. Jag vet att det inte är sant, för en gång föder lusten till en till och en till, fler gånger, djupare, värre. Alltid värre. Det är ett beroende som andra, det krävs mer för att stilla begäret.

Mitt konsekvenstänkande stoppar mig från att stilla begäret, jag kan inte tillåta mig det längre. Jag har alltid skurit på samma ställe för att få så få ärr som möjligt, och kunna dölja dem, och när jag nu utbildar mig till makeupartist och är i nära kontakt med både mina modeller och kurskamrater så kan jag inte ha långärmat på hela tiden, och jag vill inte utsätta någon för färska sår, eller mig själv för att behöva förklara. Jag vill inte heller börja på andra ställen på kroppen, för hur förklarar jag det i ett mer intimt sammanhang? Det hände senast i helgen, att en man frågade mig rent ut om jag skär mig eftersom jag hade ett sår på revbenen. Jag skäms inte, men vill samtidigt inte ge en bild av mig själv som instabil, för det är jag inte. Tvärtom är jag ganska överlagd och kontrollerad, men bilden av mig skulle ändå kunna bli fel. Rätt typ av människor vet jag kan förstå, och just den här mannen är det inga problem med, visade det sig, men jag vill ändå hålla tyst med att jag helst av allt vissa kvällar skulle vilja ha närkontakt med vassa blad. Jag får en del rivmärken av katterna, men jag ser skillnad på skärsår och rivmärken och vill inte heller väcka begäret igen. Så konsekvenstänkandet är starkt och sunt och ansvarstagande, och ett bra stöd för min självbevarelsedrift, och jag undviker saker som får det att dämpas.

Jag har kommit så här långt och jag har skapat strategier för att inte gå tillbaka, även om tankarna finns där, ibland lika starka som förr. Så kommer det kanske alltid att vara. Men jag vet att jag kan stå emot och jag väljer att göra det. Dessutom vet jag ju att det ändå inte hjälper. Jag skulle inte må bättre av att svälta, jag skulle inte må bättre av att hetsäta, jag skulle inte må bättre av att skära mig. Det kommer att bli bättre om jag inte flyr. Jag vet det, jag har gått igenom det här förut. Allt ordnar sig till sist.

Inåt- eller utåtagerade – vem är sjukast?

29 fredag Aug 2008

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar, Självskadebeteenden

Jag har aldrig varit särskilt utagerande i vare sig ätstörningen eller mina självskadebeteenden, och har dessutom varit både kontrollerad och kunnat hålla en snygg fasad utåt, varit verbal, kunnat le eftersom det är en del av att vara trevlig och artig och allt det här har nog gjort att det verkat som om jag haft total koll över vad jag håller på med. Det var åtminstone den reaktion jag tyckte att jag mötte inom vården. De verkade se mer till hur jag betedde mig utåt och hur jag sa saker än till vad jag sa, och det retade mig vansinnigt. Låt gå för att jag bagatelliserade min situation, men när jag faktiskt var ärlig så hände det att min psykiater i stället bagatelliserade mina beteenden.
Jag har blivit hemskickad från psykakuten för att jag var ”för högfungerande”*, när min läkare på psyk var fullt medveten om att jag inte åker in förrän det är riktigt jävligt illa och jag är på väg att helt tappa kontrollen över vad jag gör, jag har blivit bortglömd på psyk och inom öppenvården för att jag inte bråkar och skriker och är allmänt utagerande, till och med på behandlingshemmet där det stod i mina papper att jag har lätt för att dra mig undan och inte vara till besvär struntade de i mig. Ja, det är mitt ansvar att göra min röst hörd, men innan jag hittade min röst hade jag behövt lite hjälp.

Oavsett vad som sägs så är det de som bråkar och är utagerande som får mest hjälp inom vården, medan de som är inåtagerande snällt får vänta. Och de/vi väntar. Inte snällt, utan med gastkramande ångest, destruktiva beteenden som vi gör vårt bästa för att dölja, vanmakt och en enorm känsla av att inte tas på allvar, inte vara tillräckligt sjuka. Men att man är inåtagerande innebär inte att man mår bättre eller har bättre kontroll över sin tillvaro, vilket man lätt kan luras att tro. Hur dåligt någon mår mäts inte i hur höga skriken är, syns inte i hur många eller djupa såren är, kan inte mätas på vågen. En del skriker, bråkar, slåss ut sin ångest eller skär sig kors och tvärs över armar och ben så att alla kan se det; andra vänder ångesten inåt, döljer sina skador och beteenden, sväljer och spyr ångesten utan att säga ett ord. Det innebär inte att de förra mår sämre och ska ha större rätt till hjälp. Men de bedöms ha ett större vårdbehov och vara en större fara för sig själva och sin omgivning.

När man läser artiklar, böcker, bloggar och hemsidor är det lätt att tro att de som lider av ätstörningar och självskadebeteenden är extremt utagerande och extremt dåliga, bara för att det är de extrema beteendena som märks, som är mest högljudda, som demand attention. Alla med självskadebeteenden behöver inte vårdas på rättspsyk, och det är tråkigt att det bara är de mest extrema fallen som uppmärksammas eftersom det skickar en signal till andra som skadar sig att det är så dålig man måste bli. Där sätts ribban för att vara ”sjuk nog”, och den som inte har tagit sina beteenden till den nivån vågar många gånger inte ens söka hjälp eftersom de inte tror att de kommer att tas på allvar. Kanske är det till och med så att läkarkåren eller vår vårdpersonal själva har gått på myten om att den som inte är extrem inte är i tillräckligt stort vårdbehov. Man kan vara en fara för sig själv även om man inte visar alla andra det.

Likadant är det med ätstörningar: När medierna nästan uteslutande publicerar bilder på och uppmärksammar kraftigt avmagrade anorektiker så känner sig i stort sett alla andra med ätstörningar otillräckliga, för friska, misslyckade. Och då kan vi dessutom påminna oss om att anorexia är den minsta ätstörningen, sett till antalet drabbade. De flesta med ätstörningar får aldrig ens en diagnos, uppfyller inte kriterierna för en ”ren” anorexi, bulimi eller hetsätningsstörning. De flesta lever i åratal som vad som skulle kunna kallas för gränsfall, borderline-ätstörning (som inte har något med diagnosen borderline att göra), ”anorexia light”. De känner inte igen sig i mediernas bild, de är inte livshotande dåliga och vågar inte söka hjälp.
De flesta med ätstörningar, såväl hetsätare, bulimiker, anorektiker som alla andra, känner sig misslyckade eftersom de inte ”lyckas” bli tillräckligt anorektiskt magra. (Jag har haft en del hetsiga diskussioner med bulimiker som inte kunnat ta in att jag som anorektiker betraktat mig som precis lika misslyckad som de har känt sig, för att jag inte lyckades bli smal nog. I deras ögon hade jag den där eftertraktade diagnosen och eftersom jag var smalare än dem så ”kunde” jag inte ha lika mycket ångest över min kropp eller känna mig lika misslyckad – som om ångest kunde mätas i vikt.)

Bilden av såväl ätstörningar som självskadebeteenden är alldeles för onyanserad och extrem, och jag känner inte igen mig alls i bilden av personer med självskadebeteenden, eftersom jag varit så kontrollerad och inte haft några större problem med impulsreglering. Kontrollen jag hade innebar inte att mitt liv och inre inte var i totalt kaos, utan mer att jag var helt inriktad på att ingen skulle märka vad jag höll på med, för att det var min lilla hemlighet. Det, och en självbevarelsedrift som heter duga, har fört med sig det goda att jag sitter här idag, att jag kan dölja mina ärr, att jag inte har behövt åka in akut med överdosering och att väldigt få än idag vet om hur jag haft det. Det har även gjort att jag fått mindre hjälp än många andra, att jag har en bild av att man inte syns i vården och tyvärr bedöms som mindre vårdbehövande om man inte är utagerande, och att jag själv faktiskt har tänkt likadant om mig. Men jag vet vilken ångest jag hade även om den inte syns utanpå mig idag.

Jag vet inte hur man ska nyansera bilden av ätstörningar och självskadebeteenden så att den inkluderar även dem som inte är extrema eller otroligt utagerande. Det är inte bara ett ungdomsproblem, det är inte bara ett kvinnoproblem, det syns inte utanpå hur dåligt man mår. Kanske borde jag bilda opinion om det här? Men jag kan börja med att dela med mig av mina erfarenheter från min historia för att visa en bild, som inte är extremast av alla men kanske just därför lite mer lättillgänglig.

*Den gången åkte jag hem, ringde klinikchefen som var min läkare när jag hade legat inne tidigare och berättade precis som det var. Han sa att det var skandal eftersom han visste hur jag fungerar och erbjöd mig en plats redan samma eftermiddag, men jag valde att komma in dagen efter.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält