Ibland undrar jag om jag skulle kunna skruva ner min närvaro, liksom vara lite mindre och inte bli så trött. För jag är ofta så intensivt närvarande, ser, tar in, upplever, känner och tänker, är både fokuserat och öppet uppmärksam på en gång, att jag undrar om det är därför jag blir så… ja, trött.

Sedan inser jag att det vore att vara mindre jag. Att dämpa en del av det som är jag. Jag är trött för att jag är lättuttröttad på grund av en fortfarande mentalt utmattad hjärna. Inte för att jag gör något fel.

Och jag stänger av lite då och då. Men bland människor är jag ofta närvarande. Möter jag din blick ser jag dig. Ler jag mot dig är det levande.