Fyll mig med mig

Jag söker vila i ljuset.
Vill omslutas av stillhet och frid, en tröstande närvaro.
Av en nåd att stilla vila i.

Jag kommer till dig med tomma händer och öppet hjärta.
Med en själ som hungrar efter tröst och en blick som söker hoppet.
Och jag ber dig: Se mig. Hör mig. Var mig nära.

Fyll mig med din värme.
Fyll mig med ditt ljus.
Fyll mig med din närvaro.

Eller…?

Fyll mig med min värme.
Fyll mig med mitt ljus.
Fyll mig med mig.

Låt mig fyllas av närvaro och stillhet.
I det oändligt stora i det lilla.
Bortom ord, där känslan tar vid.
Där allt är.
Ändlöst.
Andlöst.

Låt mig möta dig, i mig.
Se ditt ljus i mina ögon.
Känna din kärlek i mitt hjärta.
Ditt ljus som också är mitt.
Din kärlek som också är min.

Fyll mig med mig.

Luckorna

Luckorna i min tidslinje. Jag är inte ens medveten om dem förrän något minne dyker upp och jag inte har någon kontext; inte minns ett förlopp. Bara ett minne, en känsla, som utlyft ur ett töcken. Då blir jag varse luckorna.

Eller när jag hittar en foto eller almanacksanteckning som jag vet var verklig men bara inte har någon minnesbild till. Som jag bara inte kan komma ihåg. Om jag anstränger mig riktigt, riktigt hårt – som djuphavsdykning – kan jag ibland hitta något: en glimt, ljud, känslan i fötter på stenig mark på en bergsstig. Men inga hela minnen.

Min tidslinje är hålig.

Och jag glömmer dessutom saker på grund av utmattningen. Det är läskigt. Jag tycker inte om luckor och ofullständigheter. Jag undrar om de var viktiga. Luckorna.

Gosattack, tankar kring närhet

Jag vänder mig om och fångar honom i språnget. Flygkatten. Xerxes. Inte för att han bryr sig om huruvida jag är beredd eller inte, men när han kastar sig några meter genom luften för att landa i min famn är det mysigast att fånga. Några kilo gosattackig ungkatt (han fyller 2 sista mars) som lindar sig som en liten boa runt halsen, lägger sig över axeln och stryker huvudet mot min kind, kryper ihop på mitt bröst, alldeles under hakan, i halsgropen, så att jag måste hålla upp armarna som stöd för honom.
Ibland är det som om han försöker komma närmare och närmare, som om han vill så nära att jag inte kan släppa honom, som om han vill in under huden.

Och jag fylls av kärlek. För jag är likadan. Jag vill vara nära, ha närhet, känna tryggheten och värmen från en älskads kropp, känna min kropp ta plats intill en annans, känna våra konturer följa varandra. Vissa kroppar blir som pusselbitar som passar perfekt intill varandra. Jag vill stryka med näsan längs din käklinje, spara doften av dig, vila huvudet i din halsgrop. Jag vill att du inte ska vilja släppa mig. Men jag vill vara fri att komma och gå som jag vill.

Xerxes klättrar och klänger på mig även när han inte vill gosa. Min kropp är lika praktisk att använda som stege och avstampsplats som stolar och bord, med fördelen att jag är en lite högre möbel, som anpassar mig till honom. Men han vill vara nära, han vill vara med. Det är min lille kattegoja, som gärna sitter på axeln och är med – jag har smala axlar, så utrymmet att sitta, ligga och vända är minst sagt begränsat – och som gärna ockuperar mitt knä, eller gästers knän. När jag ligger och läser ligger han ofta på en kudde bredvid eller på mitt bröst, när jag sover lägger han sig tätt intill eller i knävecken om jag sover på sidan.
Ibland väcks jag av att jag är hinderbana.

Han är nyfiken och skuttig, lekfull och påhittig, envis och gosig och får mig att skratta. Och sucka irriterat och skälla på honom. Det glatt skuttiga, nyfikna, självständiga, kärleksfulla och närhetssökande har också jag. Alltihop i stor mängd. Men jag tar inte för mig så som han gör. Han kan vara världens jobbigaste, men kommer sedan och lägger sig i mitt knä. Som om det var världens mest självklara sak att han är älskad. Att jag finns där. Kanske är det precis så självklart.
Det har aldrig varit självklart för mig. Kärlek. Närhet. Jag önskar att jag en dag får uppleva en kärlek så självklar att jag utan att tänka tar för mig av den.

Bonnie är skyggare i sitt närhetssökande. Det är trevande, försiktigt, lite på avstånd. Hon kommer och knuffas, petar på mig och talar om att hon vill ha något. Sedan går hon några steg bort, så att jag måste sträcka på mig eller gå efter. Hon gör sig svår. Vill och vill inte, och skräms lätt bort. Minsta rörelse som är för snabb, så springer hon. Bara ibland kommer hon riktigt nära i en rastlös, konstant rörlig gosighet, där hon buffar med huvudet medan jag kliar och klappar henne, eller snor runt, runt i knät tills hon har fått nog och går. Men ibland vaknar jag på natten av att hon ligger nära, lillsked, som om hon inte riktigt vill att jag ska veta att hon vill vara där. Då visar jag inte att jag är vaken, för det skulle bryta den hemliga närheten och få henne att gå.

Det skygga finns hos mig. Rädslan att bli avvisad som ofta gör att jag är lite på språng, redo att gå om jag inte önskas. Rädslan för andras ilska och irritation som tecken på att jag är besvärlig och därmed inte älskbar. Låtsad oberördhet, en självtillräcklighet som inte längre håller, där längtan lyser fram genom sprickorna. Sommarkattens önskan och skygghet, en otrygg, inlärd övergivenhet att förhålla mig till.
Kanske gör jag mig också svår? Jag försöker låta bli. Jag vet att jag lättare öppnar mitt hjärta för att ge än att ta emot, men vill så gärna ta emot. Jag vill våga tro på att inte bli avvisad, att hitta någon som står kvar, som inte lämnar mig. Någon som omsluter min skygghet med trygghet.

Jag lär mig så mycket om mig själv.

Insomnia

Aldrig är jag så värnlös, så liten, som sömnlösa nätter. Nätter då sömnen vägrar komma, då jag gång på gång kommer till tröskeln mellan vaka och sömn, verklighet och dröm, men inte släpps över tröskeln.

Jag sveper in mig i den mjukaste filten under täcket för att jag fryser av trötthet. Jag lägger kuddar runt mig, boar in mig, för att ge en illusion av den närhet jag önskar. Jag sätter på min nattspellista, som jag normalt sett bara hinner höra en eller två sånger från innan jag har somnat, och lyssnar till den ena sången efter den andra. Jag stänger av igen när det känns som om musiken snarare skärper än mildrar intrycken och medvetandet.

Jag är för trött för att finna ro och somna. Jag orkar varken tänka eller oroa mig. Jag tror att det är fullt inom mig, att allt nytt håller en redan trött hjärna så sysselsatt att den glömmer hur den ska slå på viloläge. Jag vet att jag gör allt rätt, men när sömnen försvinner känns det inte längre så rätt. Men vad är alternativet? Jag vet inte. Jag orkar inte tänka. Jag vill bara sova. Jag vill bara att någon ska ligga nära mig, finnas där, värma mig, andas i mörkret intill mig.

Jag går inte upp. Jag tänder inte lampan och tar upp en bok. Jag skriver inte ner tankarna som kommer. Jag startar inte telefonen för att twittra. Jag orkar inte. Jag vill ju sova.
När jag känner hur tiden går, hur jag nästan somnar men väcks av en muskelryckning, min egen suck, av inget alls, smyger sig paniken på och tårarna tränger fram. Ibland händer det att jag sjunger lite för att lugna mig när jag funderar på att gå upp och tömma medicinskåpet i hopp om vila. Men jag går inte upp.

Jag får små ord i huvudet. Strofer i en sång, fragment av en dikt, frön till berättelser, tankar för blogginlägg (som det här). De får vara. Jag viskar dem ut i natten. Som en besvärjelse, en bön, en gåva.

Kanske får jag snart sova.

Nya rutiner – att lära mig leva på nytt

Rutiner. Vanor. Små göranden och låtanden som flyter i varandra, i ett enda flöde, utan att du behöver tänka på dem. Som att gå upp-sätta på kaffet-duscha-äta frukost-borsta tänderna-sminka sig-klä på sig-gå hemifrån, utan att stanna upp. Livets små invanda spår, väl inkörda synapsbanor. Det där kittet som håller ihop vardagen, som bara funkar.

Tills det inte gör det.

För mig finns inte de spåren längre. Det finns inget inkört, inget invant, inga rutiner. Någonstans på vägen de senaste åren försvann det där kittet. Bit för bit föll vardagen ihop. Men jag tänkte inte på det. Jag hade för fullt upp med att hålla ihop och behålla något slags liv. Och jag fick tillräckligt mycket att fungera ändå, jag lyckades utåt sett verka samlad, strukturerad, organiserad. Som om jag hade koll.
Men det hade jag inte. 

Nu försöker jag få vardagen att fungera igen, med utgångspunkt från de där grundläggande vardagsaktiviteterna som kallas ADL och som är nödvändiga för att jag ska ha en grund att bygga vidare på. Ett självständigt, fungerande liv där inte all energi går åt till att försöka planera och hålla ihop vardagen, utan där saker flyter på utan att jag aktivt behöver tänka på dem. Som det är nu tar det nämligen  mycket kraft att hålla varenda liten sak i huvudet, planera vad som ska göras, behålla fokus, initiera och genomföra det att jag inte orkar mer än så. För allt är nytt. Planeringsförmågan är i stort sett borta, alla rutiner och vanor måste återskapas. Omskapas.

Sedan ett litet tag tillbaka får jag stöd med det här, med planering, struktur och stöttning i att få vardagen att fungera. Jag har börjat göra förändringar som förhoppningsvis ska bli rutiner och kan redan, de stunder jag får det att flyta, känna hur mycket tid och energi det kommer att frigöra när jag får in det. För det är som alla säger: förändringsarbete tar tid. Och ork. Det är något jag måste påminna mig om dagligen, flera gånger om dagen.
Just nu tar det en hel del kraft, och jag lyckas inte att få det att flyta mjukt och enkelt, men gör mitt bästa för att låta det ta den tid det behöver. Att ge mig den tid jag behöver. För jag bygger en grund som ska vara.  

Och det är först nu som jag känner hur nytt allt är. Det känns som om jag, eller min hjärna, någonstans måste ha bränt en säkring eller tvingat fram en omstart och tappat bort en hel del av rutinerna. För de där inkörda banorna finns inte där.

Det är som att lära mig leva på nytt. Nya rutiner, nya vanor, nya sätt att förhålla mig till det mesta. En ny livssituation och ett nytt sätt att leva. Det är att omvärdera allt och bygga en ny självbild och självkänsla. Ett paradigmskifte.

Eller bara ett nytt liv.

Submax

Etiketter

, ,

Jag behöver inte ta slut på mig i allt jag gör. Jag behöver inte kämpa till sista blodsdroppen, sista gnuttan energi, jag behöver inte ligga som en våt liten fläck och flämta efteråt. Det behöver inte vara till max och inget kvar att ge för att vara bra nog.

Jag har trott det. Hela livet har jag trott att om jag inte ger absolut allt och gör allt jag bara kan så har jag inte gett och gjort nog, då har jag på något sätt gett upp. Det har varit som om jag hela tiden sprintar OS-final och har en coach bakom mig som hetsar ”Kom igen nu! Vila får du göra sedan.” Det har hela tiden varit en hetsjakt för att ge mer. För att själv känna att jag har gjort allt jag bara kan, för att ingen annan ska kunna säga att jag inte gav allt eller att jag ger upp för lätt. För visst finns det lite, lite kvar att krama ur?

I all träning har jag kört skiten ur mig. Gjort mitt yttersta eller hackat på mig själv när jag inte gjort det. Tränat mig till en våt fläck, så trött att ben och armar darrar och jag knappt kan gå uppför trapporna hemma. Och så gör många runt mig: kör på absoluta max och kör slut på sig. Att träna på submax, för att det är skönt, för att bara motionera, har inte varit min grej. Jag rör mig i en högpresterande miljö med människor som förmår pressa sig och ge allt, som toktränar och tokjobbar och som på något magiskt sätt tycks återhämta sig med lite mat och vila. Sådan var jag också. Förut. Det är jag inte längre. Egentligen var det nog längesedan jag var så outtröttlig som jag ville tro. Jag visste bara inte om något annat än att ge mitt yttersta.

Jag har aldrig vetat vad som är nog. När det är nog. När jag har gjort allt jag kan men ändå har ork kvar att leva. När jag har känt att jag börjar ta slut har jag i stället för att slå av på takten och bryta bitit ihop och kört klart på vilja. Jag har tömt både batterierna och reservkraften. Jag har inte tänkt på att jag behöver ork för att må bra, vara glad, vara närvarande. Den detaljen Det har jag glömt bort. Och det är inte en detalj. Det är mycket, mycket viktigare än så. För det handlar om mig. Om att sätta mig högre, om att värdera att vara högre än att göra.

Det är nytt. Gårdagens insikt sjunker ännu in, och kommer nog att göra det länge än. Det är ett helt nytt sätt att tänka, att vara. Ett helt nytt sätt att värdera mig själv.

Jag kan faktiskt gå tillräckligt hårt på submax. Det kan rentav vara maxnivån för vad som är vettigt att ge. Jag ger i varje situation så himla mycket att jag inte borde behöva vara rädd för att inte ge tillräckligt; bara det att jag undrar över om jag har gett nog är egentligen svar på frågan.

Jag behöver inte göra mitt yttersta för att ha gjort nog.
Jag behöver inte ge allt för att ha gett nog.
Jag behöver lite över att leva på.

Dagens insikt, den 11 januari

Jag måste inte lägga varje gnutta energi på att göra något. Jag måste inte göra slut på den.
Jag kan använda den till att bara vara. Närvara. Härvara.

Insikten kommer i samma sekund som jag hör mig säga orden. ”Jag måste kanske inte göra slut på all energi jag kan hitta.”
Den är ny. Tanken. Insikten.
Överraskande ny.
Och så där pinsamt självklar att jag inte kan förstå att jag inte har kommit på det tidigare. För ja, det begriper jag ju att det är så.

Kanske är det så det är att vara i stället för att göra. Att jag i stället för att gång på gång ta ut mig fullständigt innan jag tar det lugnt och slår mig till ro – en ro jag för övrigt aldrig finner när jag är helt slut – kan använda energin jag har på ett nytt sätt. Bara behålla den, utan att göra något särskilt med den. Att varandet, den där sköna närvaron där jag bara är och finner stillhet, frid, ro, växande, liv, är något jag kan prioritera.
Att jag kan lägga energi på mig.

Det är nytt. Det är lite överväldigande och omvälvande. Men det är en insikt som känns så sann. Så viktig.
Jag får påminna mig om den.

Och jag önskar…

Jag sitter i rummet, upplyst av ljus och skrivplattans skärm, och ser molnen dra in från havet. Himlen är nästan klar under täcket av tunga, grå moln som vilar lågt över bron. Jag har tagit ned gardinerna för att släppa in ljuset, för att släppa in vyn, utsikten. Ljusen i natten och himlen över hav och ö.
Jag ser molnen dra in från havet, drömmer om vår, och önskar.

Jag önskar att jag kunde läsa mer. Både den ljuva upptäcktsresan in i en annan värld, in i ordens, historiens och fantasins värld, och den spännande upptäcktsresan in i tankar; andras och mina egna tankar.
Jag önskar att jag orkade skriva kring det jag läser, för tankarna jag får är tankar som jag vill spara och gå tillbaka till när jag bättre kommer ihåg reflektioner och insikter.
Jag önskar att jag hade orden med mig nu. Att jag kunde skriva ner det som händer, reflektera över tankar och känslor, sätta ord på dem för att bättre förstå dem, för att bringa klarhet i dem. För att kunna resonera med mig själv. Det jag lever nu är en process där allt känns nytt, oklart och oerhört osäkert. En process där allt tycks statt i förändring. Allt.

Men jag kan inte nu. Jag räcker inte till just nu. Det får oftast vara nog med att tankar stannar i tanken, och att känslor får vara. Nog, förresten, det känns inte nog. Men det måste vara det.

Jag önskar att det var annorlunda, att så mycket var annorlunda, men det är det inte. Jag har bara nu.
Men jag önskar.
Och jag längtar.

Jag vet vad jag längtar till.
När jag ser molnen dra in från havet och andas i takt med ljuslågorna så får det vara min visshet i kväll: jag vet vad jag längtar till.

Jag är nog lite trög ibland

Först nu börjar jag kunna släppa taget och sluta kämpa, sluta vilja så frenetiskt.
Kortvarigt och motvilligt. Ytterst motvilligt. Men ändå.
Jag orkar inte mer. Jag orkar inte längre riktigt vara frustrerad och förtvivlad över att inte orka. Jag orkar inte samla ihop gles energi och spretande tankar till en fläta och hålla ihop mig. Stundtals blir jag uppgiven, för jag vill inte vara så här, men stundtals ger jag efter. Inte upp. Skillnaden är hårfin, och i andras tolkning kan det säkert låta som att jag ger upp.

Men jag kan inte ge upp. Jag vet inte hur man gör.
Kunde jag viljestyrt få hjärtat att slå eller andningen att sluta hade jag kanske gjort det. Jag har många gånger det senaste året önskat att jag kunde göra  det. Det hade väl varit att ge upp?
Men jag kan inte. Jag kan inte hoppa från en bro heller. Jag vill inte. Jag orkar inte. Däremot ger jag efter. Och det är ganska befriande.

30 dagar: Day 24 – Something that makes you cry

Jag säger det direkt: Jag är en lipsill. Jag är lättrörd. Så där så att det stockar sig i halsen och tårarna tränger fram. Oftare för att jag är rörd av skönhet, lycka eller glädje än för att jag är ledsen, frustrerad eller arg, men vid alla starka känslor. Och jag känner starkt, djupt och intensivt, jag lever med alla sinnen.

Jag gråter när jag blir så arg och frustrerad att jag inte får plats i mig själv. Jag gråter när jag försöker och försöker och försöker, och misslyckas. Jag gråter när mörkret är för stort och jag inte hittar vägen ut, när jag känner mig låst, vill för mycket och orken tar slut. När jag är så liten i en alltför stor värld och bara behöver en famn, men ingen finns där.
Jag gråter när sorgen över det jag förlorat och sorgen över det som aldrig blir sköljer över mig.
Jag gråter däremot sällan på begravningar, för min sorg och mitt farväl äger inte rum där. Döden i sig väcker inte mina tårar; det är saknaden och sorgen som gör, och de är mer privata.

Djur får mig att gråta. Jag gråter av vanmakt och vrede åt sommarkatter och djur som misshandlas – något som gör mig så förtvivlad att jag numera försöker stänga av alla sådana tankar, sålla bort nyheter, filmsnuttar, filmer, böcker och Facebookfoton eftersom det helt enkelt inte är vettigt att vilja dö för något jag inte kan förhindra.
Jag gråter av glädje och hjärtnypande lycka åt djur som räddas och har det bra, åt lejonet Christians återförening med sina hussar, åt filmen Eight Below, åt räddningar efter katastrofer, katten Oscar som fick benproteser, katten som blev ledsagare åt en blind hund och hundar som adopterar kattungar.

Den lilla människans storhet får mig att gråta. Allt från prisutdelningar till Susan Boyles audition på Britain’s Got Talent, solskenshistorier, människor som överträffar sig själva och anhörigas stolthet.

Jag gråter av stolthet över barns bedrifter. Barn som sjunger, dansar, tävlar, som utan tanke på prestation bara gör. Jag hade varit den där mamman med en hög näsdukar i knät efter luciatåg, dansuppvisningar, idrott och avslutningar.

Jag rörs till tårar av mäktig körmusik, Cavalleria Rusticana, The Voice, musik som väcker minnen, Den blomstertid nu kommer. Åt fantastisk dans som rör både själ och sinnen, åt att själv nå tillståndet när musik och kropp blir en helhet.

Jag gråter av lycka för andra. Förlovningar och bröllop, graviditeter och förlossningar, deras lycka. Jag gråter när jag fylls av lycka och kärlek, när hjärtat känns som om det ska sprängas av kärlek.

Jag gråter åt skönhet som fyller hjärtat med lycka, helhet och en förnimmelse av evigheten; det må vara musik, dans, bild, ord eller natur; intensiv närvaro, passion. Det som får mig att rysa och som fyller alla sinnen. Av heligheten i ögonblick då tiden står stilla men allt är närvarande.