Jag säger det direkt: Jag är en lipsill. Jag är lättrörd. Så där så att det stockar sig i halsen och tårarna tränger fram. Oftare för att jag är rörd av skönhet, lycka eller glädje än för att jag är ledsen, frustrerad eller arg, men vid alla starka känslor. Och jag känner starkt, djupt och intensivt, jag lever med alla sinnen.

Jag gråter när jag blir så arg och frustrerad att jag inte får plats i mig själv. Jag gråter när jag försöker och försöker och försöker, och misslyckas. Jag gråter när mörkret är för stort och jag inte hittar vägen ut, när jag känner mig låst, vill för mycket och orken tar slut. När jag är så liten i en alltför stor värld och bara behöver en famn, men ingen finns där.
Jag gråter när sorgen över det jag förlorat och sorgen över det som aldrig blir sköljer över mig.
Jag gråter däremot sällan på begravningar, för min sorg och mitt farväl äger inte rum där. Döden i sig väcker inte mina tårar; det är saknaden och sorgen som gör, och de är mer privata.

Djur får mig att gråta. Jag gråter av vanmakt och vrede åt sommarkatter och djur som misshandlas – något som gör mig så förtvivlad att jag numera försöker stänga av alla sådana tankar, sålla bort nyheter, filmsnuttar, filmer, böcker och Facebookfoton eftersom det helt enkelt inte är vettigt att vilja dö för något jag inte kan förhindra.
Jag gråter av glädje och hjärtnypande lycka åt djur som räddas och har det bra, åt lejonet Christians återförening med sina hussar, åt filmen Eight Below, åt räddningar efter katastrofer, katten Oscar som fick benproteser, katten som blev ledsagare åt en blind hund och hundar som adopterar kattungar.

Den lilla människans storhet får mig att gråta. Allt från prisutdelningar till Susan Boyles audition på Britain’s Got Talent, solskenshistorier, människor som överträffar sig själva och anhörigas stolthet.

Jag gråter av stolthet över barns bedrifter. Barn som sjunger, dansar, tävlar, som utan tanke på prestation bara gör. Jag hade varit den där mamman med en hög näsdukar i knät efter luciatåg, dansuppvisningar, idrott och avslutningar.

Jag rörs till tårar av mäktig körmusik, Cavalleria Rusticana, The Voice, musik som väcker minnen, Den blomstertid nu kommer. Åt fantastisk dans som rör både själ och sinnen, åt att själv nå tillståndet när musik och kropp blir en helhet.

Jag gråter av lycka för andra. Förlovningar och bröllop, graviditeter och förlossningar, deras lycka. Jag gråter när jag fylls av lycka och kärlek, när hjärtat känns som om det ska sprängas av kärlek.

Jag gråter åt skönhet som fyller hjärtat med lycka, helhet och en förnimmelse av evigheten; det må vara musik, dans, bild, ord eller natur; intensiv närvaro, passion. Det som får mig att rysa och som fyller alla sinnen. Av heligheten i ögonblick då tiden står stilla men allt är närvarande.