Ett halvt liv

23 söndag Jun 2013

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

En junimorgon när jag var 19 vaknade jag, vände mig, fortfarande halvvaken om i sängen och något knäckte till i bröstryggen. Allt blev svart och i några minuter hade jag ingen känsel i benen. Sedan kom den tillbaka och jag gick upp och åt frukost. Nästa morgon gick jag till sommarjobbet som storstäderska på sjukhuset, som vanligt. Det kändes som rejäl nackspärr en bit ner i ryggen, men lite ryggont har väl ingen tagit skada av? Som dansare var jag van vid att ofta ha ont här och där, och efter en tid blev det bättre.

Det började där, den junimorgonen.

Där började ryggproblem och värk, muskelinflammationer, ledont och spänningar.
Tyvärr blev det inte bättre av att jag samma sommar gav upp min satsning på dansen och gick från daglig träning till betydligt mer sporadisk träning (och tilltagande anorexi). En kropp som är van vid hård träning tycker inte om plötslig inaktivitet. Det visste jag inte då. Jag trodde att min rygg bara behövde vila lite.
Några gånger genom åren har jag gått i sjukgymnastik och kanske blivit lite bättre, men aldrig smärtfri, jag har provat akupunktur, värme, massage, antiinflammatoriska salvor och piller, men utan annat än kortvarig lindring. Jag har testat med yoga, tai chi och pilates (som fick mig att gråta av återhållen smärta efter varje lektion), andningsövningar och mindfulness, tränat styrketräning, konditionsträning, dansat. Inget har hjälpt.
Jag blev frisk från anorexin, gick upp i vikt, byggde upp de bortsvälta musklerna igen och slutade överträna. Det hjälpte inte heller.

Jag har vant mig vid att ha ont. Varje dag.
Jag har levt normalt och aktivt ändå, och försökt ignorera det.
Det har inte blivit bättre.

Några gånger har jag sökt vård för det, men viftats bort. Jag har varit för ung, har haft bra provsvar (negativt för reumatism, vilket inte förvånar mig det minsta), har haft ont för kort tid för att det ska vara något att bry sig om (förr om åren) eller för länge för att det ska vara något allvarligt som man måste bry sig om (på senare år), eller – tyvärr den vanligaste reaktionen – bara ångest och stress. Kvinna med historia av depression och ångest som söker för ryggproblem = hypokondrisk, uppmärksamhetssökande. Att jag har väldigt god kroppskännedom (jag har trots allt arbetat med min egen kropp både i dans, träning, terapeutisk sjukgymnastik och yoga i många år) och kan känna skillnad mellan ångest och fysisk smärta var visst aldrig relevant. Och till sist slutade jag försöka. Eftersom ingen läkare tog det på allvar så var det kanske bara jag som var hysterisk. Kanske är det normalt att ha konstant ont.

Det är inte normalt. Det har inte gått över.
Det har blivit värre. Mycket värre.

De senaste tre åren har den normala smärtnivån varit drygt 5 på en 10-gradig skala, med högre toppar då jag mår illa, kallsvettas, knappt kan andas och inte kan tänka klart av smärta. Det där som ingen mindfulness i världen rår på. Jag har tappat känsel, styrka och muskelkontroll i händer, armar och skuldror, fått märkliga känselförnimmelser över ryggen och muskelspasmer. Benen har börjat kännas konstiga, marken liksom suddig under fötterna, när jag går nerför i trappor har det känts det som om jag ska ramla eftersom sensorerna i fötter och leder inte reagerar tillräckligt snabbt. Vid varje fotisättning har det varit som om benen skakar till två gånger. Jag som har bra kroppskännedom och bra hållning har tappat en del av känslan i kroppen, proprioceptionen är sämre. Att inte känna igen min kropp har varit, och är, läskigt. Lika illa som värken.

Många har sagt att det bara är stress och spänningar och att jag ska testa än det ena, än det andra. De är alltid många som vet vad som är fel och hur jag ska göra det rätt.
Det var inte stress. Men det bidrog till stressen, som sedan bidrog till spänningar…

För snart tre veckor sedan opererades jag för diskbråck i halsryggen. Symptomen i skuldror och armar var nervrötter i kläm från trasiga diskar, symptomen från ben, kroppskänsla och gång tecken på att ryggmärgen är klämd så att nervsignalerna inte går som de ska.
Kotorna i nacken är felställda och ryggmärgskanalen trång. Det var visst något. Kanske är det mer, på fler nivåer. Den där ursprungliga knäppen i bröstryggen, där det fortfarande gör ont, är ännu inte utredd.

Kanske lättar det snart. Jag hoppas.
Kanske kommer känsel och funktion tillbaka snart. Jag hoppas.
Kanske, kanske, kanske, kanske kan jag någon gång igen känna hur det är att vara smärtfri. Det hoppas jag på mest av allt. Det känns som en utopi.

Från en junimorgon för 19 år sedan till idag har smärta alltid funnits med. Det är 20 år, mer än halva mitt liv. Jag antar att jag kan säga att det räknas som kroniskt när man levt mer än ett halvt liv utan en enda helt smärtfri dag.

Det är märkligt hur man kan vänja sig vid, hur mycket man kan lära sig stå ut med och normalisera. Det har gått, länge. Först på senare år, med utmattning och krasch och insikten om att jag måste börja om och bygga upp ett helt annat liv, har jag känt hur mycket energi det tagit. Hur mycket energi som går åt till att hantera smärta och höja mig över den.
Det går.
Ett tag.
Men det ger mindre energi till annat och slår till sist igenom.

Jag minns inte ett liv utan smärta, för då tog jag det för givet. Nu är stunderna då jag slipper känna det som dagsmeja efter en bister februarinatt. I de stunderna tänker jag inte ens på det.
Jag vill ha fler av dem.

”Det visste jag väl att han skulle göra”

25 lördag Maj 2013

Posted by in Kärlek och relationer, Minnen

≈ Lämna en kommentar

När ditt barn kommer hem och berättar att hen har blivit lämnad av sin kärlek – flickvän, pojkvän, sambo, maka, make – kommer du nog inte att veta vad du ska säga till tröst. Det finns så mycket du skulle kunna säga, men vad är rätt och fel?

”Det visste jag väl att hen skulle göra” kommer aldrig att vara rätt. För de orden har hullingar och fastnar.

Det är ord jag vaknar med ur en mardröm klockan tre en fredagnatt, fjorton år senare. Som jag inte lyckas blästra bort. Som gnager inom mig.
Orden min mamma sa när min sambo hade lämnat mig.

Efter att i en hel uppväxt lärt mig att ingen tycker om den som inte glad, eller den som är besvärlig, att ingen tycker om mig om jag inte ler och är snäll, och några år av gliringar om att mannen jag älskade och levde med skulle lämna mig om jag inte var gladare och slutade vara deprimerad, var detta slutklämmen. Hon hade rätt.

Men hon hade inte rätt.
Varje dag hoppas jag att hon inte har rätt.
Varje dag är jag rädd för att hon har det.
Varje dag balanserar jag mellan att bara visa det fina, glada och behagliga och att gå emot rädslan och visa mer. Att visa mer och vara grinig och besvärlig är en tillit så stor att jag inte kan beskriva den. Med hjärtat i halsgropen.

Jag vill få vara arg och ledsen, förtvivlad och dum och jobbig utan att höra den där förmaningen i huvudet och utan att behöva känna att jag ska isolera mig tills jag är gladare. För det är i allt det lilla, hudlösa och ilsket sorgsna som jag hade behövt mest vänlighet och kärlek. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att få det.
Jag vill få vara allt det jag är utan att vara rädd för att bli ratad och lämnad.

Och jag vill inte vakna med orden ”Det visste jag väl att han skulle göra.”

Beltanemorgon

01 onsdag Maj 2013

Posted by in Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Igår sjöng och dansade vi, en sång och dans till livet, vi fylldes av kärlek och lät passionens eldar brinna lika hett som elden vi hoppade över. Vi tog någon vid handen – en främling, en vän, en partner – och tog tillsammans ett språng över lågorna. Vi dansade runt majstången, vävde i dansen band runt stången; vävde kärlek, drömmar och förhoppningar. Vi log, mötte blickar fyllda av skratt, lust, åtrå och kärlek, slängde oss runt i dans och lek.
Vi firade Beltane i templet, på gården nedanför. Rummet var fullt av människor, luften full av sommar och passion. Vi kallade in Gudinnan, i Hennes olika former. Vi sjöng Hennes namn. Vi sjöng många namn. Vi delade en kväll i gemenskap, i gemensamt firande av sommaren, livet, kärleken, passionen; lust och sex och fruktbarhet. Ljusen brann och kinderna glödde.

Kanske gick vi hem ensamma, kanske med någon. Kanske lät vi elden som tändes i våra kroppar spridas och brinna med någon annan. Kanske lät vi oss bara uppfyllas av den.
Kanske väckte elden gamla sår. Kanske var elden läkande. Det är så: det som slumrat väcks till liv för att få läka. Hjärtats sår kan läka.
Kanske väcktes minnet av vem du en gång var, kanske väcktes den du är. Den du är född att vara.

Natten föll, men eldarna brann ännu. Några vakade genom natten.

Morgonen gryr. Jag går upp tidigt, innan solen har gått upp, klär mig varmt under den röda kjolen och topen och sätter blommor i håret. Det här är fest. Det är Beltane.

I gryningen går jag längs gatorna bort till the Tor. Förbi Glastonbury Abbey, längs husraderna jag lärt känna så väl. Luften är fylld av koltrastsång; inga andra fåglar är ännu vakna. Koltrasten sjunger oss genom den grå dagern, så som den sjöng oss hem i natt. Den som rör sig mellan världarna, genom de slöjor som denna natt är extra tunna.

Jag går längs åsen upp på kullen, upp till tornet. Jag är inte ensam. Runt mig rör sig andra firare, några klädda som vanligt, andra i ceremoniella kläder. Några spelar trummor och sjunger taktfast, Morris-dansarna samlas, druiderna i sina vita klädnader är redan där. Vi möts för att se solen gå upp. Vi möter solen. När den stiger blåser en av druiderna i ett horn och sången stiger.

En stund senare dansar jag stigen nerför kullen och över gatan till trädgården. Till firandet i Chalice Well, på ängen bakom källan. Här brinner elden redan, barden stämmer upp i sång och majdrottningen ska strax krönas innan hon hoppar över elden med den grönklädde ekkungen. Än en gång låter vi oss renas i eld, fyllas av elden, symboliskt passera genom elden när vi hoppar över den. Nere i trädgården är majstången redan rest och förberedd för ännu en dans. Äppelträden är redan fulla av blommor, i gräset ligger vita och rosa små blomblad. Det är en tid av liv, lust och passion. En tid för sång och dans, för skönhet och längtans läkning. En tid att älska.

Det här är min tid.

Det här är traditioner långt äldre än kristendomens riter. De lever än. Kanske inte alltid lika vilt som en del skrifter gör gällande, men traditionen och berättelserna är i högsta grad levande. Vi som firar tillhör olika riktningar inom naturbaserad folktro, några lika dogmatiskt reglerade som religion, andra mycket friare. Några är druider, några wiccaner (det som i folkmun kallas för häxor), några följer Avalons mysterier eller rör sig fritt utan att bekänna sig till någon grupp; några tror på en manlig gud, andra på en kvinnlig eller på manliga och kvinnliga gudar. Vissa är rentav kristna och deltar för att fira livet. Och det är faktiskt allt som krävs.

Vad det betyder? Det är mycket vad du gör det till. Det här är sommarens början, när naturen sjuder av liv och blomningen pågår. Det är ett firande av liv och fruktbarhet, nu när det som ska bli sommarens frukter och skörd bildas. Solen stiger och dagarna blir längre. Vad är mer naturligt än att låta sig fyllas av liv? Vad är mer naturligt än att dansa och sjunga och älska? Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Din tro är din. Det här tillhör min. 

Det är flera år sedan jag senast fick fira Beltane på den plats jag alltid längtar hem till. Den här tiden på året längtar jag extra mycket. Men jag behöver bara sluta ögonen för att känna dofterna, se solen stiga över horisonten, känna glädjen. Allt finns inom mig. Livet rör sig inom mig, passionen är en del av mig.

Koltrastens sång leder mig väg.

Stunder av nåd

26 tisdag Mar 2013

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

I solen, vågskvalpet och koltrastens sång finner jag stillheten, och i den min kraft. Mig.
En stund blir jag sittande och är. Låter tystnaden breda ut sig inom mig, och den glöd som är min stilla fylla mig med ljus.
Sådana här stunder ger liv mitt i tröttheten. Stunder av nåd, av hel(ig)het, en närvaro som bara finns i nuet. Det som är men inte kan presteras. Jag finner rum för ro, en plats inom mig där jag kan andas.
I det ofantliga finns ett rum i mitt liv där jag får plats. Här finner jag det jag som är Jag, hur allt annat än är. Den gyllene kärnan som står stadig genom allt.

Jag vill flyta med lika lätt som svanen på redden, färdas mot ljuset på starka vingar.

På väg mellan hav och hem passerar jag kapellet vid Klippan och går in för en meditationsstund. I tystnad och fridfullhet ser jag den sjunkande kvällssolen leka med ljus och skugga över korset och altaret.
Stillheten i mig får landa, slå rot ännu en stund.
Stunder av nåd.
Stunder med mig.
I mig.

En pöl av tårar

13 onsdag Mar 2013

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Kommer hem.

Gråter för att jag glömde kassen med mat på spårvagnen, för att jag måste gå ut och handla igen, över pengarna, över att jag är så dum.

Gråter över pälstussar och hår som yr runt på golven.

Gråter för att jag är hungrig och det inte finns något färdigt att äta.

Gråter över det som kom upp på kursen, över det förlorade livet, den påtvingade omorienteringen, över sorgerna jag måste acceptera men påminns om varje dag, över saknaden efter det andra tycks ta för givet.
Gråter över att inte ha någon att prata med om det, de där dagliga tankarna som hör hemma i vardagslivet, inte i terapi.

Gråter över att ingen kan ta över när jag inte orkar, över att aldrig ha något annat val än att orka.

Gråter över att energin aldrig räcker en hel dag, över att halva dagen blir bara överlevnad utan livskvalitet, över att jag gör allt jag orkar och det inte räcker till. Över att ingen tycks förstå hur trött jag är, hur liten.

Gråter över att ingen ser det.

Gråter över rädslan att utmattning ska bli depression.

Gråter över att det jag behöver nu är något jag inte kan få: en kram. En riktig. Någon som lyssnar och håller om mig.

Gråter för att jag inte orkar.

Det finns en pöl av tårar vid min stol nu.

Jag vet. Det går över. Det går alltid över. Men det gör det inte bättre eller lättare. Nu är nu. Det är ibland illa nog.

Räkna dagar

04 måndag Mar 2013

Posted by in Fri(sk)het, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag gör inte det. Räknar dagar.

Det fanns en tid då jag gjorde det. Dagar med bra ätande, dagar utan svält, dagar sedan jag senast kräktes, skadefria dagar. Tre dagar, en vecka, fem veckor, ett halvår, åtta och en halv månad…
Man skulle kunna tro att antalet ”friska” dagar skulle stärka mig, få mig att känna stolthet eller åtminstone en känsla av att ha uppnått något. Det gjorde det aldrig. Tvärtom höll det mig kvar i ett tänkande där jag såg mig i relation till något destruktivt; höll mig fången i samma liv som jag ville slippa från. Ju fler dagar det gick, desto större blev också rädslan för att falla igen. Nederlaget var större ju längre tid jag hade klarat och tyngden från antalet dagar kunde få mig att ge efter. Att falla. Att vara tillbaka vid början igen.

Det märkliga, som jag ser det nu, var att det aldrig kändes som ett nederlag att börja om från 0. Allt var inte förlorat bara för att jag började en ny vandring mot något friskare. Rädslan låg i att kunna falla, i att vilja falla – inte i det som kom därefter. Kanske tänkte jag redan då att jag faktiskt inte börjar om från 0, utan att jag fortsätter.

Någonstans efter vägen slutade jag räkna. Det var inte längre viktigt. Siffrorna sa mig inget, lika lite som siffrorna på vågen eller i mitt BMI sa mig något. Så har det alltid varit för mig: jag har försökt hitta svar i siffror som andra gärna stirrar sig blinda på, men utan att få minsta lilla ledtråd från dem. Siffrorna har alltid bara varit fel.
Jag hade aldrig en målvikt, då jag trodde att allt skulle bli bra. Till och från inbillade jag mig det, att de gränser som nämndes inom vården skulle kunna betyda något för mig också, men när allt kom omkring visste jag hela tiden att målet är när allt känns bra. Vilket jag också egentligen visste aldrig kommer att hända. Det ligger i anorexins natur att man aldrig blir smal nog.

Kanske är det därför det inte har fungerat för mig att räkna dagar: Jag har inget mål.
Jag vill inte definiera mitt nu utifrån hur stort avståndet är till ett då, i något slags räknande utan mål. Ska jag räkna vill jag räkna ner, eller upp, till något. Jag rör mig inte bort från något, utan framåt mot något.

Men jag kan avundas AA-strukturens räknande, belöningar och medvetenhet vid antal nyktra dagar. För det känns som om det hade kunnat vara en klapp på axeln, en uppmuntran, ett sätt att se hur långt jag kommit och belöna mig för det.
Om jag hade kunnat tänka så utan att känna att jag fastnar. Men jag har svårt för det.

Så jag räknar inte. För mig fungerar det bäst.
Snubblar jag så är jag inte tillbaka på 0, utan kan resa på mig och fortsätta. Där jag är, då jag är. För mig är det nog en trygghet.

Frågan utan enkelt svar: ”Hur mår du?”

24 söndag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

”Hur mår du?”

Jag har så svårt för den frågan. Den låter så enkel. Svaret är aldrig enkelt.
Jag vet sällan vad den som frågar egentligen vill veta, men har alltför väl insett hur många som inte förstår vad jag lever i nu. Hur det kan vara bra men ändå inte bra, hur jag kan må bra men ändå vara så funktionshindrad och ofungerande som jag faktiskt är. Hur det som är min vardag är för mångfasetterat och komplicerat för att många runt mig ska förstå.

De flesta som frågar brukar egentligen undra hur jag mår psykiskt, ungefär ”hur deprimerad är du”. Och psykiskt mår jag bra. Jag är inte deprimerad och inte suicidal. Jag går inte omkring och mår aktivt dåligt, jag behöver inte rycka upp mig. Jag lider inte av en utmattningsdepression, utan (bland annat) av en utmattningsreaktion. Eller bara av utmattning. Det finns andra komponenter, som ångest, traumareaktioner och så men ingen depression, inte för mig. Jag vet vad det står i mitt sjukintyg, och det är det bästa de kan sammanfatta det som och kortfattat fånga upp huvudproblematiken, men jag är inte deprimerad. Jag har inte minskat intresse för det som är viktigt för mig, jag har inte minskad vilja. Tvärtom. Livet är i fullfärg och med alla känslor intakta. Jag blir uppgiven, lipfärdig och vill ge upp när jag blir för övertrött, men det är för att jag tar helt slut, inte för att jag är deprimerad. Och jag borde kunna avgöra det; jag har varit djupt deprimerad. Det är jag inte nu. Jag är nog rentav längre från det än på många år.

Men att svara ”bra” vore samtidigt inte helt sant. För allt är inte bra. Faktum är att flera saker är rätt så dåliga. Jag klarar knappt av vardagen, jag är långt från att börja någon rehabilitering med tanke på att ta mig tillbaka till arbetslivet och har väldigt påtagliga effekter av både mental och fysisk utmattning och av diskbråck. Men jag mår ändå rätt så bra. Tycker jag. Jag mår inte dåligt, jag har för det mesta tillförsikt och jag har hopp om att det ska bli bättre. Men i den tid det tar.

Det är där det blir en definitionsfråga, där ”bra” för mig betyder något annat än för många runt mig. Svarar jag ”bra” vet jag flera som undrar varför jag då är sjukskriven, för när man mår bra så fungerar man och kan arbeta. Annars mår man inte bra. De ser det svartvitt, som ett binärt system där 1 = mår bra = är frisk och 0 = mår dåligt = är sjuk. Antingen eller. Onyanserat.
För mig är väldigt få saker i livet onyanserade.

Vissa som ställer frågan vet, förstår och ser tillräckligt för att förstå mina svar. De frågar inte av slentrian.
För de andra har jag helt enkelt fått hitta ett svar som blir bra nog: att det under omständigheterna är bra. Eller ok, lite beroende på dagsformen.

 

De kallar det ångest

19 tisdag Feb 2013

Posted by in Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Så sitter jag där igen, i en hög på golvet, med ryggen mot ett skåp och kippar efter andan. Jag försöker komma ihåg hur man andas. Jag har en tornado i huvudet och vill fly, men benen bär inte. Det svartnar för ögonen och tårarna tränger fram. Kroppen skriker om fara och oro, men jag känner ingen fara eller oro. De finns inte. Inte i verkligheten.
Jag är så trött. Jag vill bara att det ska sluta.

Människor pratar om ångest. Hur förklarar jag att jag lever med det, så gott som konstant? Det är min vardag sedan så länge jag kan minnas.

Panikångest på nivå 10, som ovan, när allt bara skriker STOPP! och hela kroppen sviker, har jag en eller några gånger i veckan. Det var värre i våras och somras. Men jag går sällan under nivå 3, och vissa veckor (de senaste) ligger jag snarare på 5–7. Vissa stunder inget alls. Med vissa människor inget alls. Ibland är jag bara. Lycklig, närvarande. Trygg, rentav.

För det mesta tänker jag inte ens på det. Jag stannar till, drar några djupa andetag för att grunda mig och fortsätter sedan. Det får inte hindra mitt liv. Jag är van, det är det här jag lever i, jag har lärt mig hantera det och det är numera fysiskt. Ett generellt obehag, stress och panikkänning i kroppen, snarare än något som finns i tankarna. Den biten av ångesten känns bearbetad. Tankarna, alltså. Det finns inget katastroftänkande, jag flyr inte, är inte rädd för ångesten och det finns inget jag undviker. Det är obehagligt, men inga tankar och känslor som i sig skrämmer mig (litet hurra för att ha kommit dit). Det är så här det är.

Men ibland påminns jag om att alla inte har det så och att det inte alltid är på samma sätt för mig. En kommentar, en fråga, någon annans ord, en bra dag eller kväll, något som ger en kontrast eller igenkänning. (Notering: numera är det igenkänning eller kontrast, inte jämförelse.)

Och jag undrar: Hur skulle det kunna vara?

Är det tiden som kommer att ge mig mer av det helt ångestfria? För jag tror att jag gör allt rätt nu och att den stabilare grunden jag kommer att bygga (bygger) kommer att göra det bättre. Kanske när jag inte är så trött. Kanske när jag har mindre stress kvar i mig. Jag vet inte. Men jag hoppas. För det drar ganska mycket energi.

Men det går att leva med ångest. Det går att göra saker trots ångest. Det går till och med att vara lycklig.

Minnesfragment

14 torsdag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Om mig, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Minnen börjar ta form.
Göra sig påminda.
Blöda genom försvaren.
Som skepnader i dimma som kommer närmare och börjar skönjas, få konturer.
Bli verkliga.

Bli verkliga.

Jag vet inte vad som är värst. Det jag börjar minnas, eller att jag börjar minnas – att jag för ett tag inte mindes.
Luckorna.
Bilderna jag ser är inte så farliga. Känslorna som tar form och färg är värre.
Och att det är så främmande.
Jag mår illa av att ha glömt.

Fast jag glömde aldrig. Det är det som känns så konstigt. Det var bara liksom… avlägset. Overkligt. Främmande.
Mina minnen men ändå inte.

Inte jag.
Det var inte jag.
Men det var jag.

Jag är inte sådan. Som hon-som-är-jag.
Det är inte en del av vem jag är. Vem jag är idag. Den känns så främmande. Och så bekant. Som en karaktär i en bok, på film.
Det finns en kärna som gör att jag vet att det är jag, som knuten som håller ihop knippet med ballonger.
Ändå… nej.

Hur?
Varför?

Det finns ett glapp som jag inte förstår. Samtidigt som jag förstår.
Det finns en logik i det om jag släpper det vanligt logiska.

Jag kan inte blunda längre, men jag ser inte klart.
Och jag vill knipa ihop ögonen så hårt att minnena försvinner.
Jag vill radera minnet av minnena.
Jag vill inte veta det jag vet.

Men kroppen börjar minnas.
Den går genom känslorna, förbi tankarna. Den bypassar försvaren.
Fördämningarna håller inte.

Ingen återvändo

03 söndag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Livet

≈ Lämna en kommentar

Ibland kan man inte gå tillbaka.

Det finns vägskäl som innebär ”ingen återvändo”, där vägen tillbaka stängs när du tar en ny väg. Eller där ny kunskap innebär att du aldrig kan bli dum igen. Dum som i okunnig, ovetande. En avslöjad lögn kan inte gömmas igen, kunskap är svår att göra okänd.

Det finns saker jag inte kan o-lära mig, som jag inte kan glömma. Jag kan inte gå tillbaka till ett ”före” och låtsas som inget. Före-rummet är för alltid stängt. Vissa saker i det är ohjälpligt förlorade.

På samma sätt finns det val jag inte kan göra ogjorda. En del av dem smärtar mig, men de är ändå hanterbara. Där var jag medveten om konsekvenserna. Andra var jag aldrig så medveten om vad de innebar. De var bara nödvändiga för att ge mig en framtid, ett liv. I vägkorsningen såg jag inte dörren som stängdes bakom mig, vägen tillbaka som suddades ut.

Åratal senare kan jag önska mig tillbaka. Vilja glömma, kasta in handduken, ge upp. Fundera på om jag kan gå tillbaka, rentav försöka hitta vägen tillbaka. Men det kan aldrig bli som innan.
”Före” kommer alltid att ligga bakom mig, i ett annat liv.
Det kommer alltid att vara förut. Inte nu.

Jag skulle kunna gå mot något liknande då, men priset av det skulle vara en hel del av allt det som ligger mellan förut och nu. Och det skulle ändå inte bli som då.

Jag kommer till nya vägskäl när jag inser att den drömda utvägen, flyktvägen tillbaka, för alltid är stängd. Det finns ingen exit strategy. Jag kan inte bli dum igen.

Frågan som dröjer sig kvar: Skulle jag vilja gå tillbaka om jag kunde?