Kommer hem.

Gråter för att jag glömde kassen med mat på spårvagnen, för att jag måste gå ut och handla igen, över pengarna, över att jag är så dum.

Gråter över pälstussar och hår som yr runt på golven.

Gråter för att jag är hungrig och det inte finns något färdigt att äta.

Gråter över det som kom upp på kursen, över det förlorade livet, den påtvingade omorienteringen, över sorgerna jag måste acceptera men påminns om varje dag, över saknaden efter det andra tycks ta för givet.
Gråter över att inte ha någon att prata med om det, de där dagliga tankarna som hör hemma i vardagslivet, inte i terapi.

Gråter över att ingen kan ta över när jag inte orkar, över att aldrig ha något annat val än att orka.

Gråter över att energin aldrig räcker en hel dag, över att halva dagen blir bara överlevnad utan livskvalitet, över att jag gör allt jag orkar och det inte räcker till. Över att ingen tycks förstå hur trött jag är, hur liten.

Gråter över att ingen ser det.

Gråter över rädslan att utmattning ska bli depression.

Gråter över att det jag behöver nu är något jag inte kan få: en kram. En riktig. Någon som lyssnar och håller om mig.

Gråter för att jag inte orkar.

Det finns en pöl av tårar vid min stol nu.

Jag vet. Det går över. Det går alltid över. Men det gör det inte bättre eller lättare. Nu är nu. Det är ibland illa nog.