Livet har de senaste 1½–2 åren haft en ful tendens att upprepa frågan ”Kan du leva med det här?”
Det ena efter det andra som var en del av mitt liv, en del av mig, har tagits bort och gått förlorat. Ständiga försök att på nytt hitta balansen på ett sluttande plan.

En sak försvinner. ”Kan du leva med det här?”
Jag anpassar mig. Förhåller mig så gott det går. Försöker korrigera balansen.
Nästa sak. ”Kan du leva med det här, då?”

Och så har det fortsatt.

Det är så mycket som ändrats på så kort tid att jag inte riktigt hängt med. Ändå måste jag hänga med, för det finns inget alternativ.
Och jag är jag: Jag vill leva så bra jag kan. Jag vill ha ett liv där jag får plats, där jag kan behålla mig, det som är jag, det som gör mig levande.

Det är inte helt lätt. Jag försöker få fast mark och en chans att orientera om mig och hitta en ny riktning. Inte än. Det är tydligen inte så stabilt än. Ändå försöker jag. Hela tiden. För att på något sätt kunna leva och andas, kunna hitta det där lugna och stilla mitt i allt som flyter. Jag tar fasta på det som finns och balanserar. Jag gör det jag kan. Omprioriterar, hittar mig, håller kvar mig, söker efter ett bra liv trots allt. Stundtals lyckas jag.
Jag är bra på att hantera förändring, när jag får en chans att acceptera den. Jag inser att jag kan leva med det här. Det ska gå.

Så igen: ”Kan du leva med det här, då?”

Och frågan är hur mycket av det jag räknar – räknat? – som mig som jag kan förlora utan att förlora mig. Där är jag nu. Det finns saker, egenskaper, funktioner och sinnesupplevelser, som jag räknar som viktiga delar av mig, men som går förlorade. Jag har redan förlorat drömmarna jag hade.
Att ständigt behöva prioritera om, justera synen på mig själv, utan tid att sörja det som försvunnit, tär. Det känns. Det vore skönt om det kunde avstanna, om jag fick fast mark under fötterna och en tids lugn att landa i. Att återsamla mig. To re-member myself.

”Kan du leva med det här?”