Jag är bra på att ta dåliga besked. Samlad, saklig, bryter inte ihop eller brusar upp. Går inte i affekt. Tar emot. I stunden finns ju ändå aldrig tid att reagera, så jag gör inte det. Jag kopplar på aktionsläget, försöker ta in, snabbt som attan se vad jag måste göra eller fråga direkt, göra handlingsplaner osv.

Det är så jag gör. Agerar. Håller ihop. Står ut. Är tapper. Alltid.
Det kan röra sig hur mycket som helst bakom, men så länge jag måste hålla ihop och inte kan luta mig mot någon, så gör jag det. Jag har inget val.

Men jag är inte lika bra på att hantera dåliga besked. Inte när de varit så många under så lång tid. Inte när ovissheten är så löjligt omfattande, på alla områden, som den är och ser ut att förbli. Inte när hoppet hela tiden slås undan. Inte när jag inte har något fast och tryggt att luta mig mot. Jag tar emot dem och biter ihop. Tapperheten varar så länge någon finns där, så länge jag bara kan.

Reaktionen kommer alltid ikapp. Alltihop kommer ikapp när jag är ensam och inte orkar hålla det borta.
Det finns liksom inget fint att vila i längre. Just nu är sorgen och vanmakten så stora att ytan knappt döljer dem, och jag som sällan varit så orolig att jag inte kan slå bort det ligger sömnlös över vad händer och vad som kommer härnäst. Djup sorgeprocess och kris – som om det hjälpte det minsta att veta vad det är när jag inte kan göra det bättre.

Jag önskar att jag slapp vara tapper. Att jag slapp bära allt själv.
Jag önskar att jag fick luta mig mot någon och rasa ihop lite, få bli buren bara en stund.