En dag ska jag drömma nya drömmar.
Nya drömmar i stället för dem som försvann och togs ifrån mig.
Jag är inte där än. Inte nu.

I våras nådde jag fram till en insikt om vad som tagits från mig, vilka drömmar som inte längre var möjliga, och nådde också fram till sorgen kring dem. Det kom lite mellan. Det har kommit ännu mer mellan. Sorgen finns där, men vid sidan av all överlevnad. Jag får ta den när den kommer.
Kanske kan jag då acceptera att en del är borta. Släckt. Jag är inte heller där riktigt än.

En del har sagt ”Du måste våga drömma!” Men det handlar inte om mod. Jag har inget som helst problem att våga.
Jag kan bara inte. Just nu kan jag inte drömma. En kombination av depression, sorg och utmattning, antar jag.

Men en dag ska jag drömma nya drömmar.