Kategoriarkiv: Empowerment

Saker som stärker mig. Personlig utveckling, inspiration m.m.

Dagens insikt, den 11 januari

11 fredag Jan 2013

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ 1 kommentar

Jag måste inte lägga varje gnutta energi på att göra något. Jag måste inte göra slut på den.
Jag kan använda den till att bara vara. Närvara. Härvara.

Insikten kommer i samma sekund som jag hör mig säga orden. ”Jag måste kanske inte göra slut på all energi jag kan hitta.”
Den är ny. Tanken. Insikten.
Överraskande ny.
Och så där pinsamt självklar att jag inte kan förstå att jag inte har kommit på det tidigare. För ja, det begriper jag ju att det är så.

Kanske är det så det är att vara i stället för att göra. Att jag i stället för att gång på gång ta ut mig fullständigt innan jag tar det lugnt och slår mig till ro – en ro jag för övrigt aldrig finner när jag är helt slut – kan använda energin jag har på ett nytt sätt. Bara behålla den, utan att göra något särskilt med den. Att varandet, den där sköna närvaron där jag bara är och finner stillhet, frid, ro, växande, liv, är något jag kan prioritera.
Att jag kan lägga energi på mig.

Det är nytt. Det är lite överväldigande och omvälvande. Men det är en insikt som känns så sann. Så viktig.
Jag får påminna mig om den.

Roten till (o)sanningen

25 onsdag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Empowerment, Ideal och identitet, Livet, Minnen, Om mig

≈ 7 kommentarer

Var inte så besvärlig. Le mer. Ingen tycker om någon som inte ler. Stör inte. Ställ inga krav. Var inte jobbig. Gå in på ditt rum och stäng dörren när du är ledsen, så att ingen ser. Du får inte bli arg. Du får inte ta plats eller tid från någon annan. Klara dig själv. Glöm inte att tacka. Var tacksam. Vänta lite, jag kommer sedan. (Men ingen kom.)

I alltför många år har de där påståendena ekat i tankarna och begränsat mig, påverkat synen på mig själv och min relation till andra. Jag har låtit dem göra det, inte för att jag tycker att de är rätt, utan för att de alltid har varit där; så länge att de har blivit sanningar. De var länge något som var så sant för mig att jag inte ifrågasatte det, och som har visat sig svårare än anat att förändra. Djupt rotat, i något ännu djupare.

Under det senaste halvåret har jag kunnat följa den ena efter den andra av dessa ”sanningar” till något slags början. Kanske föga förvånande kommer de från samma källa. Det är nog mindre viktigt.

Men nu då?
Jag har hittat ursprung, förklaringar, men det räcker inte. Det tar mig inte närmare någon lösning, för jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem och än mindre hur jag ska göra det jag vill: förändra självupplevelsen. Att jag vet varför jag har svårt för att be om hjälp eller hävda mina behov; varför jag känner att jag måste gör det värt något för andra att göra något för mig, eller varför jag ständigt tvivlar på att andra minns mig eller på min älskvärdhet – det gör inte att allt på något magiskt sätt har ändrats.

Jag ser mig inte som något offer. Om något blir jag arg på mig själv för att jag inte bara kan ändra på mig eller för att jag önskar bekräftelse som motsäger de här gamla ”sanningarna” (framför allt när självkänslan störtdyker). Jag tycker inte synd om mig. Jag vill vidare, men jag vet verkligen inte hur.

Det är inte så lätt som att släppa. Det finns inget ”bara” i något som är så väl inarbetat. Men det finns en vilja att en dag kunna skratta bort tanken på att jag måste ge tillbaka mer än jag får, eller alltid göra något för andra, så som andra har gjort när jag nämnt dessa tankar. Det låter kanske urfånigt, men det är de sanningar jag levt med. Och den påverkar de haft och ännu har på mitt liv är allt annat än skojiga och fåniga.

Värdelös eller värdefull?

16 söndag Okt 2011

Posted by in Empowerment, Livet, Om mig, Självkänsla

≈ 2 kommentarer

Värdelös.

Ja. Så har jag ofta känt mig. När jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om, när jag misslyckas, när min vilja och mina insatser inte räcker till. Min omedelbara reaktion vid de tillfällena, vid tillkortakommanden, är att jag är värdelös. Jag hade aldrig riktigt funderat över det förrän jag mest på skämt sade det till en vän som reagerade med ilska. Inte mot mig, utan för mig. Det fick mig att reagera.

I arbetet med andra, både inom stödverksamhet och andra kontakter, har jag alltid varit väldigt snabb att ifrågasätta när någon uttrycker att hon/han är värdelös, för givetvis är det inte så. Vårt värde som människor ligger inte i vad vi presterar, vad vi lyckas med eller vad vi gör, vare sig för oss själva eller andra. Värdet ligger i att vi är. Så enkelt. Du vet väl om att du är värdefull och allt det där. Jag har köpt det, jag tror på det, jag lever det. För andra mer än för mig själv, uppenbarligen. För när jag inte kan göra något för andra, när jag inte är behövd, önskad, när jag tror att ingen vill ha det jag kan ge och det, den, jag är, då är det som om mitt värde upphör. Då tappar jag bort mig själv. Vad är jag om jag inte ger? Vad är jag om ingen vill ha mig? Jag lägger inte mitt värde i prestationer, men tydligen är en stor del av mitt självupplevda värde kopplat till vad jag är värd för andra.

Om jag inte gör något för andra – vem är jag då? Vad är jag då värd?

Jag undrar varifrån de här tankarna kommer, var jag lärde mig att jag inte är något värd om jag inte är det i andras ögon. Jag minns inte att jag någon gång har fått höra det, men precis när jag säger eller skriver de orden är det som om det ringer en klocka, svagt, långt borta. Men ändock – ett minne rör sig. Så det finns något där. Antingen något jag snappade upp helt på egen hand (jag var bra på det som liten; har alltid sett och hört för mycket, långt innan jag riktigt kunde förstå det), eller något som någon faktiskt sa till mig. Kanske är det så enkelt att jag tolkade det faktum att de som borde ha funnits där för mig men som som aldrig fanns där för just mig, men för andra, tydde på att jag inte var värd det. Ja. Det är det som rör på sig. Ett mönster som löpt genom hela livet.

Jag var inte värd deras omsorg, deras kärlek, för då hade jag väl fått den?

Barnets logik omformar lätt tanke till sanning. Tydligen en sanning som rotade sig djupt. Oerhört djupt. Smärtsamt så.

Än idag känner jag mig värdelös när jag inte kan hjälpa, när jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om. Trots att jag vet bättre. Mycket bättre. Och jag kommer gång på gång på mig med att be om ursäkt när jag tar plats från någon annan, behöver något, kräver något. När jag är den som behöver få, utan att kunna ge. Jag måste alltid göra det värt något att hjälpa mig, eller ge mig något; genom att ge mångfalt igen. Fram tills nyligen har jag inte ens reflekterat över det. Men jag är verkligen livrädd för att den som tycker om mig, som vill mig väl, som ger mig något, ska upptäcka att jag inte är värd det…  och lämna mig. Jag har ett liv av erfarenheter från det.

Jag önskar så att jag lär mig känna att jag är värdefull, hela vägen in, precis som den jag är. För den jag är. Ibland kan jag. Det är en bra början.

En ögonblicklig, isande kyla

17 onsdag Aug 2011

Posted by in Empowerment, Livet

≈ Lämna en kommentar

Läser ett brev på en mailinglista från en kvinna som jag tycker mycket om. Jag känner henne inte väl, men tycker bra om henne. Hon har nyligen flyttat till en ny stad i ett nytt land, till den lilla stad som jag kallar för mitt hem och där en del av mitt hjärta alltid kommer att bo. En stad där hon har en självklar plats i en varm gemenskap.

Hon nämner mannen hon har flyttat ihop med, för vars skull hon har flyttat dit, och jag blir kall. Jag vill be henne vara försiktig, säga till henne att ”watch your back” – den varning jag fick om honom, en i högsta grad berättigad varning. Mannen vars hem såg ut som i filmen ”Sova med fienden”, som var kontrollerad på ett närmast patologiskt sätt, och oerhört kontrollerande. Som ville vara mer, men inte kunde hantera andras frihet på annat sätt än genom att kontrollera den. Ta makten över den. Inget var någonsin hans fel, hans ansvar, det vilade alltid på någon annan. Det var alltid någon annan som hade gjort honom orätt, som hade fått honom att reagera som han gjorde. Han var djupt inne i offerrollen, efter (då) 6 år i terapi, när jag senast träffade honom. Men i sina ögon var han en så snäll man, vilket han ofta betonade. ”A gentle warrior” brukade han kalla sig. Framhålla att han inte kunde göra en fluga förnär. Han bevisade med all icke önskvärd tydlighet att män som framhåller sin snällhet sällan är snälla. Utan farliga. De saknar insikt i sitt eget humör. Den här mannen var varken en krigare eller snäll – men han ville gärna vara. Han kunde vara charmig som få, men det var en tunn ytan som snabbt krackelerade när han inte kunde leva upp till bilden han försökte visa upp. Och en stark, fri kvinna ser snabbt igenom masken.

Han var mannen som i över ett decennium hade kuvat och misshandlat sin fru psykiskt och fysiskt, tills hon tog steget och bröt sig fri, pappan som höll sina barn i så hårt grepp att de till sist vägrade vistas hos honom. Som misshandlade flickvänner. Jag visste inte när jag träffade honom vem hans exfru var, men jag kände henne redan väl. Oerhört väl. Vi bär samma namn, vandrar samma andliga väg, är båda prästinnor med dansen som en naturlig del av livet.  Hon och jag pratade aldrig om hennes tidigare liv, utan möttes i nuet. Och hans ord om henne stämde inte för fem öre med min känsla av henne, med de egenskaper som är så klart lysande hos henne. När jag talade om för henne att jag hade träffat honom ett par gånger, sa hon bara ”watch your back”. Hennes oro för mig och resten av historien fick jag senare.

Jag minns fortfarande hur han blev svart i blicken när jag talade om att det aldrig skulle bli vi, och hur jag i den stunden sände en tacksam bön över det kloka i att jag hade sagt det när vi var bland andra människor, eftersom det tvingade honom att vara besinnad. En man som har så nära till slag som han hade är inte en snäll man, utan en farlig man. Han skrämde mig. Men jag klarade mig bättre än andra. Jag är glad att jag följde min magkänsla och satte stopp innan vi hade gått mer än några steg tillsammans.

Jag kan bara hoppas att han har förändrats, att han bröt sig ur offerrollen och hittade den där värmen och snällheten i sig – att han har lärt sig ta ansvar, bli vuxen, bli man och ta vara på människor. Jag vet att hon är omgiven av bra människor. Människor som känner till honom och hans historia och kan hålla ögonen öppna. Men iskylan i magen, beskyddarinstinkten – dem bär jag nog med mig en stund till. Det tar en stund innan sådant släpper.

På väg hem

27 onsdag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Livet

≈ Lämna en kommentar

Glädjen över att ha vaknat till liv igen, av att minnas vem jag är, och lyckan över att ha hittat tillbaka till mitt språk och mitt ”seende”, är obeskrivlig. Det är en fantastisk känsla av styrka, klarhet och enkelhet. Stundtals är den bitterljuv, eller rent av smärtsam, eftersom jag i den här processen minns känslor från mindre trevliga upplevelser, känslor som jag då det begav sig stängde av genom att stänga av mig själv och som jag nu måste igenom för att gå vidare, men det är värt det.

Jag har inte tidigare förstått hur mycket händelserna i England för fyra år sedan påverkat mig. På ganska kort tid försökte två män med våld ta kontroll över den styrka och lyskraft hos mig som attraherade dem, för att äga den, för att ta den från mig till sig själva. De drogs till min frihet, men ville äga mig. En självmotsägelse så god som någon. De tycktes tro att genom att ta min kraft skulle de få kraft, genom att äga mig skulle de bli mina jämlikar. De ville vara fria och starka, de sa liknande saker till mig. Och jag slog bort magkänslan, instinkten som sade att de inte var dem de ville framstå som, med att jag skulle sluta vara så manshatisk. Jag borde ha litat på instinkten – den har aldrig haft fel. Den ene skrämde mig bara, den andre lyckades. Fram tills nu. Jag trodde inte det, jag intalade mig att det inte var så, att jag aldrig lät honom komma åt mig, men så är det. Han fick mig att inte våga lysa lika klart, inte våga ge mig hän, inte våga vara mig själv med den kvinnlighet, frihet och styrka som är min. Han fick mig att begrava en del av mig av rädsla för att det skulle hända igen; av rädsla för att behöva uppleva de där minnena som jag stängde av. Av rädsla för att attrahera fler av dem som ser styrka som något de vill äga, ljus som något de vill göra till sitt. Tro mig, jag känner mig inte ett dugg förmer än någon annan, och den här kraften är något vi alla har om vi vågar släppa alla masker och bara lysa.  Men det finns många som dras till den likt eldflugor, många inombords fängslade som tror att om de kan äga någon som är fri, så kommer de själva att bli fria. De finns där, de kontrollerande kvinnorna och männen finns där – de som livnär sig på andras frihet, styrka, kärlek. För mig räcker det nu: jag kan inte längre leva i förnekelse. Jag måste vara fri, jag måste få tillåta mig att fyllas av det ljus som är mitt. Jag måste tillåta mig att vara mig själv, helt och hållet. 100 % kvinna. 100 % jag.

Stundtals känner jag ett styng av rädsla för att det ska ske igen, att jag ska dra till mig fel personer – och jag vet att de som vill äga och ta kommer att dyka upp – men samtidigt vet jag att alla inte är så. Jag litar på magkänslan, och jag är starkare än de flesta.

Man kan inte fånga mig. Jag stannar upp för den som förmår att få mig att av nyfikenhet vilja stanna upp, eller som ber mig att stanna. På rätt sätt. Rätt personer. Och jag låter mig inte styras, jag går bredvid. Korta stunder kanske framför, andra bakom, men framför allt bredvid. Jag låter mig föras i dansens vindlingar endast av den som kan föra mig.

Det finns en hel del av Livet som hindrar mig från att vara totalt fri, men just nu, här ikväll, är jag lycklig. Jag hittar HEM till mitt liv.

Inte längre så svår

26 tisdag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ Lämna en kommentar

Jag har alltid fått höra att jag är svår, komplicerad. Har aldrig passat in hur jag än försökt. Och jag har försökt, både som barn och vuxen. Jag har försökt förstå vad som står i vägen, vad det är för fel på mig, varför jag kan se hur det sociala spelet fungerar men inte förstå det – och än mindre förstå hur jag ska göra för att få vara delaktig. Annat än den där illusionen av delaktighet, illusionen av sammanhang. För det blir ensamt att inte höra hemma någonstans. Och jag tycker inte om spel. Jag kan spela dem, och göra det bra ett tag, men jag förstår inte varför jag ska göra det. Därför misslyckas jag alltid till sist, när jag inte längre ser vitsen i att spela ett spel med människor jag är ointresserad av.

I min gudinnefamilj, eller min Avalon-familj, i Glastonbury och runt om i världen (tack, Internet!) hittade jag något. Där hittade jag hem och till människor som såg mig som den jag började minnas att jag var. Men jag känner mig inte helt där. Jag är fortfarande fjärran dem; inte minst geografiskt, men det är också något annat som jag inte kan sätta fingret på.

Nu börjar jag allt mer minnas vem jag är och står allt starkare i den kraft som är min, bara min att förvalta. Kraften i att vara mig själv, som inte tar från någon annan. Och nu känner jag snarare hur enkel jag är. Utan spel, utan masker, bara jag. Ju mer jag minns vem jag är och återtar mig själv, lägger av allt det andra som lager på lager av gamla, alltför trånga och grälla kläder, desto enklare blir jag. Starkare, renare, friare, sinnligare – sinnen, kropp och själ i enkel, självklar förening – mer närvarande, fysisk, öppen. En upplevelse av instinkt och vildhet – på ett sätt mer djurisk men ändå mycket mera kvinna. En sensuell, sexuell varelse med rena drifter som står stolt med glittrande blick i min egen kraft. Jag är plötsligt bara jag. Så enkelt. Utan försök att vara något annat.

Men… det får mig att känna mig mer fjärran de flesta runt mig än någonsin. Inte bättre än, utan bara annorlunda. Jag passar inte riktigt in, inte för att det är något fel utan bara för att det är så. Men jag är mig själv. Och jag vågar lita på att jag ska slippa vara ensamjägare och hitta min flock med andra fria, starka individer.

Det svåraste…

25 måndag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

September 2007. Jag känner mig stark, fri, klart lysande, helt i mig själv. Har inlett en historia med en man på hemmaplan, en man som förstår mig bättre än någon gjort på länge, som ser sidor hos mig som de flesta inte vågar se, och som tydligt visar att han uppskattar det. Jag vet vem jag är och att jag måste få vara fri, att min kärlek måste vara fri. Och jag är lycklig, närvarande, sinnlig.

Jag befinner mig i mitt älskade extrahem i England för en helg med ceremonier och initiering. Under lite mer än ett år har jag rest fram och tillbaka en gång i månaden, jag har levt en period i London med en partner som mötte mig som en jämlike men som inte klarade av att leva kvar i det, fegade ur och gjorde slut. ”För din skull. Jag vill inte att du ska känna att jag håller dig tillbaka.” Jag har haft små historier, vuxit allt starkare i mig själv, lärt mig att sätta gränser mot män som vill mig illa. Jag har sett en man, en oerhört kontrollerande och kontrollerad man, bli helt svart i ögonen när jag talat om för honom att det aldrig kommer att bli vi, och vetat om att den enda anledningen att han inte slog mig var att det fanns människor intill. Jag har gått igenom oerhört smärtsamma insikter och lärt mig fantastiskt mycket om mig själv. Och jag tror mig om att kunna sätta gränser.

Redan första kvällen den vistelsen träffar jag honom; en man som förefaller vara en sökare på samma spår som jag, som är uppriktigt nyfiken på min tro och på mig, som visar respekt och intresse. Jag är öppen, intresserad av möten, och tror mig som sagt kunna sätta gränser. Vi ses genom gemensamma bekanta flera gånger, och han visar mig ett allt större intresse. Jag är smickrad och inte oberörd. Magkänslan säger att jag ska vara försiktig, men jag dövar den med att säga till mig att jag bara är fånig och inte ska vara så manshatande och tro alla om ont. För han har inte försökt något och har sagt att han alltid respekterar gränser, en kvinnas nej, att jag kan lita på honom.

Sista dagen går vi till puben efter höstdagjämningsceremonin tillsammans med alla andra. Vi pratar och pratar och när puben stänger följer jag med honom hem – han bor hos en bekant till mig. För att fortsätta prata en stund. Han häller upp vin till mig men dricker inte själv. Vi fortsätter prata, och prat övergår i lätt hångel. Jag talar om att jag inte vill röra till saker, att jag inte tänker ha sex med honom. Han är ok med det. Skönt. Mer hångel, och det börjar hetta till. Jag känner fortfarande att det är klart att jag kan sätta stopp – han har ju lovat att respektera det.

Men så kommer de, orden jag lovat mig själv att aldrig mer behöva höra: ”Det är lite sent att säga nej nu.”

Plötsligt är allt förändrat. Han är inte längre lika mild i sättet, inte respektfull. Det finns ett aggressivt och hotfullt stråk som skrämmer mig rejält. För jag vet att han är starkare än jag, och jag känner mig så fruktansvärt inmålad i ett hörn att jag inte vet hur jag ska ta mig ut. Om sanningen ska fram är jag plötsligt livrädd, iskall av rädsla för våldet som jag känner under ytan. Och nästan förlamad av att befinna mig i en situation som jag lovat att inte behöva hamna i igen. Jag vet att jag borde stå på mig, att jag borde hävda ett bestämt NEJ, att jag borde, borde, borde. Men jag kan inte. Jag vågar inte.

Så jag försvinner så långt in i mig själv att han inte kan komma åt mig och tänker att det snart är över. Det är inte så värst snart. Han tar tid på sig och tycks inte märka att jag blivit tyst, att jag inte svarar. Jag vet inte hur länge det pågår, men någon gång känner jag att kondomen spricker. Jag bara vet.

När jag kommer tillbaka till rummet där jag bor står jag länge i duschen och stuvar undan det här. Ändrar händelserna, tar på mig skulden. Reser hem nästa dag. Låtsas som inget, som att det var något som hände, no big deal. Han hör av sig, förstår inte varför jag är så avvaktande, så avvisande. Jag bestämmer mig för att lägga det bakom mig. Bygones. Idiotgrej, inget mer. Skämtar till och med om det, med total distans och utan känslor. Det är så jag hanterar skammen. Jag står inte ut med skammen och att känna mig smutsig så till den grad att jag förnekar allt negativt.

Men en dryg vecka sedan vet jag något annat. Jag bara vet. Jag är med barn. Han har gjort mig med barn. Väntar ändå ett par dagar, med en irritation och ilska som slår alla PMS-omgångar tidigare. Så köper jag till sist ett test, bara för att få det svart på vitt – eller blått på vitt. Ironiskt nog köper jag det samma dag som jag träffar mannen som jag har något ihop med på hemmaplan, och dessutom samma dag som jag fetdumpar engelsmannen. Han ska bort från mitt liv.

Efter en dålig natt vaknar jag tidigt och får det mycket riktigt bekräftat, två streck. Inte ens en sekunds tvekan om beslutet. Jag får en tid till gyn 10 dagar senare, tid för abort redan dagen efter undersökningen. Berättar för de tre närmaste tjejkompisarna. Ingen annan. Och tar fortfarande på mig hela skulden. Jag gör abort med lokalbedövning och det är kanske konstigt nog en positiv upplevelse. Det blir min fysiska rening av det som hänt.

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det. Stuvar undan alltihop.

Först efter ett halvår är det något som gör att jag inte längre kan låtsas att det var frivilligt och bara en klantig grej. Men skuldkänslorna är enorma. Om jag inte… jag borde… jag borde… jag borde… Jag borde ha litat på magkänslan, jag borde inte ha gått med honom, jag borde ha varit hårdare i mitt nej, jag borde ha stått på mig. Men känslan i den stunden, den kvällen, den känsla av vanmakt, skam, skräck… den är svår att förklara. Jag kunde inte. Jag gjorde det jag behövde för att överleva. Så som jag alltid gjort.

Åren går. Jag har ett fåtal historier, jag har inga problem att ha sex, men närheten är omöjlig. Jag litar inte på någon helt, släpper inte in någon helt, vågar inte vara helt närvarande, gå helt upp i någon. En stor räddning är faktiskt BDSM-världen med den totala respekten för stoppord och gränser. Det gör att jag kan öppna mig, att jag lär mig säga stopp, att jag nästan helt kan läka och gå vidare.

Om det inte vore för det där med närheten…

Jag längtar efter någon, längtar efter att möta någon på samma plan som jag. Man eller kvinna. Men det finns en spärr. Någonstans inom mig har jag stängt av en massa känslor, och det står i vägen för mig. Vill inte känna. Vill inte ta risker, samtidigt som jag vill. Jag vill möta någon som jag kan vara både stark och svag med, någon som jag släpper in helt. Jag vågar inte vara lika stark och lysande som jag var, av rädsla för att någon annan ska komma och med våld försöka ta mitt ljus och min styrka. Där ligger min rädsla.

Vilket jag först nu, de senaste dagarna, har jag förstått. Jag har trott att jag lagt det bakom mig och att jag är läkt. Men ju mer jag har hittat tillbaka till vem jag är – den där starka, vilda, kraftfulla kvinnan som jag hade upptäckt inom mig för flera år sedan, som är fri och måste få vara det, som förtjänar en naturlig respekt och som ingen har rätt att trampa på – och ju mer jag har kunnat prata om det utan den där enorma distansen, och fått reaktioner av ilska och människor som värnar om mig, som inte dömer – desto mer har känslorna kommit tillbaka. Och det har varit smärtsamt, framför allt idag, när allt liksom kraschlandade i mig. För första gången sedan september 2007 kände jag det jag kände den kvällen, och mindes allt som faktiskt förstördes. Ödelades. Han lyckades nästan i sitt uppsåt: att ta den styrka som han fascinerades så av.

Men bara nästan. För jag har hittat den igen. Jag har blivit påmind om den. Jag kommer nog aldrig att vara så tacksam för något som för den påminnelsen. För hur smärtsamt det än har varit att idag återuppleva alltihop, så var det nödvändigt. Först nu kan jag lägga det bakom mig på allvar, släppa skulden och ta tillbaka mitt liv. Ta tillbaka kommandot inte bara över min sexualitet, utan över sinnligheten, kvinnligheten, sensualiteten. Nu kan jag läka, bli mig själv – vild och fri – som jag ska vara.

Nästan 4 år tog det, och ett par smärtsamma konfrontationer med min egen förmåga att förneka jobbiga saker för mig själv så till den grad att jag tappar bort viktiga delar av mig. Men jag tror att jag äntligen är hel igen. Att jag äntligen skulle våga ta steget att stå i min kraft och möta min jämlike – och släppa in.

Ibland är det så enkelt

30 söndag Jan 2011

Posted by in Dans, Empowerment, Ideal och identitet, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Ja, faktiskt. Ibland är det enkelt, så enkelt att jag inte ens tänker på det förrän efteråt. Som igår. Vi hade en workshop i dolkkoreografi med Callisto – något jag hade sett framåt emot enormt mycket, men också bävade lite för. Av samma gamla skäl som alltid: ”tänk om jag inte är tillräckligt bra”. Enligt en jämförelse som såklart är helt och hållet min. Att även jag behöver tid för att lära mig något och att jag inte kan kunna allt bra från början är förbluffande lätt att glömma. Jag låter visserligen inte längre den där lilla oron för att kanske kunna misslyckas eller inte vara bra nog hindra mig från att testa saker – så som jag gjorde förr – men den finns ändå där. Lite fladder i magen, lite så att jag drar efter andan.

Men.

Så fort jag är i studion och vi sätter igång är den tanken borta. Jag får den där underbara upplevelsen av att vara helt här och nu, gå upp helt i det jag ska göra: koreografi, teknik, känsla, musik. Lycka! Inte minsta tanke på om det är bra eller inte, jag bara gör. Och njuter. Det är den där underbara känslan av att vara i mitt element, inne i dansbubblan, när inget annat inkräktar eller stör.

Hade någon frågat mig där och då om jag tyckte att jag var bra nog skulle jag ha viftat bort frågan med en axelryckning. What the heck. Jag gör. Det räcker. Att frågan sedan passerar genom huvudet efteråt är en annan sak. Men den passerar bara ☺

Och precis det vill jag ta med mig ut ur studion: What the heck. Förmågan att bara göra, bara vara. Att kunna strunta i mina egna jämförelser med min potential, eller med andra som alltid kommer att vara bättre eftersom jag sällan vinner jämförelser som bygger på om det är bra nog. Jag tar hela tiden steg bort från prestationsfokusen, men ibland är steg för steg frustrerande långsamt, och under perioderna med sämre självkänsla (det verkar nästan gå i skov) så brottas jag med otillräckligheten. Jag vinner, men vill komma till punkten när jag inte ens behöver fundera över ”bra nog” – och jag vill komma dit nu. Alltid lika otålig…

Om det gick bra igår? Ingen aning. Det kändes bra, jag hade underbart roligt och gjorde mitt bästa – det är bra nog.

P!nks nya video: ”Fucking perfect”

23 söndag Jan 2011

Posted by in Citat, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Musik

≈ 1 kommentar

Etiketter

P!nks nya video till låten ”Fucking perfect” tar upp ett alltför vanligt problem: självhat och självskadebeteenden. Videon berörde mig mycket, kanske inte så mycket för själva självskadandet, utan för hela storyn. Den är inte min, men jag kan ändå känna igen mig. Framför allt känner jag igen mig i att vilja höra till, vilja passa in, samtidigt som jag inte ville det, för jag var inte som de andra; som de där populära. Jag kan inte skylla utanförskapet för mina självskadebeteenden eller ätstörningen, men det var lätt att falla in i självdestruktiva tankar när det kändes som om allt och alla hela tiden bevisade den där negativa självbilden och -uppfattningen om att jag var fel. Impopulär, oomtyckbar, oälskbar, passar inte in. (En självbild som jag först i vinter förstått rötterna till och omfattningen av, och som jag fortfarande arbetar med även om enormt mycket redan har förändrats.)

Se videon. Sprid den gärna. Våga prata om det här. Självdestruktivitet tar sig många olika uttryck: den klassiska bilden med en flicka som skär sig är bara en av otaliga variationer på temat. Självskadande är inte synonymt med emo, och det äcklar mig faktiskt när ungdomar koketterar med sina ärr och sår – problemet är mycket större och djupare än så, men visar man bara upp en sida är det bara den som får fokus. Våga prata om det i stället för att visa. Använd ett språk som människor förstår i stället för att skada dig, för det budskapet når aldrig fram till kärnan av vad du känner. Våga känna och sätta ord på känslorna. Det är det enda sättet att komma vidare. Och kom ihåg:

Pretty pretty please, don’t you ever ever feel
Like you’re less than fuckin’ perfect
Pretty pretty please, if you ever ever feel like you’re nothing
You’re fuckin’ perfect to me!

Här kan du läsa P!nks brev om videon och hennes budskap.

”Its a problem, and its something we should talk about.

We can choose to ignore the problem, and therefore ignore this video, but that won’t make it go away.”

Att gömma sig bakom ångest – och att tillåtas göra det

18 lördag Dec 2010

Posted by in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 1 kommentar

”Men jag har faktiskt ångest!”

Hur många gånger har du använt den frasen, eller någon liknande, för att slippa undan? För att slippa ta ansvar för något du gjort, för att slippa hålla ett löfte, för att slippa utsätta dig för något som skrämmer dig? Hur många gånger har du hört någon annan säga det?

Ångest är förrädiskt: ju mer makt du ger den, desto mer tar den. När du börjar bli rädd för att få ångest och undviker saker för att de skulle kunna ge ångest, när du börjar kringskära ditt liv mer och mer bara för att du känner den där sugande obehagskänslan i magen när du tänker på vissa saker, så skapar du ett ångestfängelse. Du ger ångesten en styrka och makt som den inte har från början. Ångest är tankar och känslor som ger upphov till fysiska symtom, symtom som ofta har sitt ursprung i spänningar. Det är inte en egen kraft som kidnappar dig och tar över ditt liv. Och du kan lära dig att hantera ångest genom att ta tillbaka makten från den och sluta låta den styra.

Jag säger inte att ångest är en bagatell, utan det är urläskigt och dränerar energi och kan bli oerhört handikappande. Men ångest är inte ett handikapp från början, och den blir ett handikapp bara om den får bli det. När du började ge efter för ångesten, låta den styra, låta bli att göra saker för att de gav ångest, eller kunde ge (vilket är vanligare), så gav du bort din makt till ångesten. Du lät den styra över ditt liv, i stället för att själv behålla kommandot. För precis så läskigt är ju ångest att vi till varje pris vill undvika den – vi är människor, och människor vill maximera lycka och minimera lidande. Så enkelt.
Sedan hjälper det inte att andra människor, de som inte förstår ångest eftersom de aldrig har haft det, har sådan respekt för ångestargumentet att de inte vågar utmana utan daltar. Och då tillåts ångesten få fäste och bli handikappande; bli en anledning att inte ”kunna” plugga, jobba, ta ansvar. För visst sjutton kan man både jobba, plugga och absolut ta ansvar även om man har ångest – man kanske inte klarar 100 % varje dag, men förmågan finns kvar. Inaktivitet gör det värre, att inte utsättas för krav och ansvarstagande, dagsrutiner och uppgifter man ska klara av gör inte ångesten mindre, utan är tvärtom en anledning att alldeles för många går långtidssjukskrivna på grund av ångest. Och hur lätt är det att sedan ta sig tillbaka? Inte. Man vilar sig inte fri från ångest, man lär sig aldrig att hantera ångest genom att slippa undan eller undvika situationer som ger ångest – det är inte att hantera, utan att ge efter eller fly – tvärtom skapar det en situation där individen lär sig att hon/han faktiskt kan slippa undan genom att gömma sig bakom ångestargumentet och där ångesten tillåts styra. Alla har förmågor, alla kan mycket mer än vad de tror om de får chansen.

Många som har ångest kan tala om i vilka situationer den kommer, vilket innebär att de har skapat förväntningar och självuppfyllande profetior: jag vet att jag får ångest i situation X, därför får jag det. Våra tankar är precis så kraftfulla att de kan framkalla känslotillstånd, men det innebär också att vi kan lära oss att tänka om. Och det går att lära sig att bryta ångesten tidigt i spiralen, att hantera den på ett sätt som innebär att  den inte tillåts styra livet.

Dessutom är ångest ingen ursäkt. Den fråntar dig inte ansvaret över dina handlingar, den ursäktar inte om du beter dig illa eller gör ett misstag, om du bryter löften eller skadar vare sig dig själv eller någon annan. Du har fortfarande makt över och ansvar för dina handlingar (om du inte är psykotisk). Före till och med den mest impulsiva handlingen finns en bråkdels sekund där du fattar beslutet att göra eller inte göra. Och det är bara genom att ta ansvaret fullt ut som du kommer att kunna förändra.

Jag går inte på ångestargumentet och accepterar det inte som ursäkt. Jag förstår det, och har full förståelse för att människor mår dåligt, men jag köper det inte som ursäkt. Många andra gör det, de låter människor med ångest komma undan för att de ”mår så dåligt” eller blir utagerande när de konfronteras med saker de faktiskt har gjort fel. I don’t. Varför? För jag har också ångest. När någon säger att hon/han har ångest måste jag ibland bita mig i tungan för att inte säga ”det har jag också”.

En bra vecka har jag bara milda ångestkänningar kanske 4 dagar av 7. En sämre vecka kan jag gå med ångestpirrningar i händerna, en sugande klump i magen och vara skakis hela dagar, med panikkänningar då och då. Det suger kraft, men jag tänker aldrig mer låta ångesten och rädslan ta över. Jag har lärt mig att stanna upp och andas djupt några gånger om jag får ångestattacker, jag har lärt mig att bryta tankar, jag har lärt mig att det inte är farligt. Jag vet att det går att lära sig att hantera ångest och att det kräver aktivt arbete. Men det kräver mer än något annat att du tvingar dig själv att utsätta dig för just det som skrämmer, det som känns som om det är på gränsen för vad du klarar av, och att andra pushar på och backar upp dig för att du ska göra det. Och att aldrig ge upp. För jag är inte någon supermänniska som klarar av saker som ingen annan klarar av. Men jag ger inte upp.

Jag lever med ångest, kanske skulle man kunna kalla det för ”generaliserat ångestsyndrom”, men jag ser ingen som helst anledning att sätta ord på det. För då ger jag ångesten en plats i mitt liv som den inte förtjänar. Jag har för mycket att göra för att ge efter för den, för mycket jag vill, för många drömmar. Jag har helt enkelt för mycket liv för att någonsin mer låta rädsla hålla mig tillbaka. Jag kanske inte är på topp hela tiden, men jag är på topp av min förmåga. Och det är bra nog. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Bara liv och känslor.