Var inte så besvärlig. Le mer. Ingen tycker om någon som inte ler. Stör inte. Ställ inga krav. Var inte jobbig. Gå in på ditt rum och stäng dörren när du är ledsen, så att ingen ser. Du får inte bli arg. Du får inte ta plats eller tid från någon annan. Klara dig själv. Glöm inte att tacka. Var tacksam. Vänta lite, jag kommer sedan. (Men ingen kom.)
I alltför många år har de där påståendena ekat i tankarna och begränsat mig, påverkat synen på mig själv och min relation till andra. Jag har låtit dem göra det, inte för att jag tycker att de är rätt, utan för att de alltid har varit där; så länge att de har blivit sanningar. De var länge något som var så sant för mig att jag inte ifrågasatte det, och som har visat sig svårare än anat att förändra. Djupt rotat, i något ännu djupare.
Under det senaste halvåret har jag kunnat följa den ena efter den andra av dessa ”sanningar” till något slags början. Kanske föga förvånande kommer de från samma källa. Det är nog mindre viktigt.
Men nu då?
Jag har hittat ursprung, förklaringar, men det räcker inte. Det tar mig inte närmare någon lösning, för jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem och än mindre hur jag ska göra det jag vill: förändra självupplevelsen. Att jag vet varför jag har svårt för att be om hjälp eller hävda mina behov; varför jag känner att jag måste gör det värt något för andra att göra något för mig, eller varför jag ständigt tvivlar på att andra minns mig eller på min älskvärdhet – det gör inte att allt på något magiskt sätt har ändrats.
Jag ser mig inte som något offer. Om något blir jag arg på mig själv för att jag inte bara kan ändra på mig eller för att jag önskar bekräftelse som motsäger de här gamla ”sanningarna” (framför allt när självkänslan störtdyker). Jag tycker inte synd om mig. Jag vill vidare, men jag vet verkligen inte hur.
Det är inte så lätt som att släppa. Det finns inget ”bara” i något som är så väl inarbetat. Men det finns en vilja att en dag kunna skratta bort tanken på att jag måste ge tillbaka mer än jag får, eller alltid göra något för andra, så som andra har gjort när jag nämnt dessa tankar. Det låter kanske urfånigt, men det är de sanningar jag levt med. Och den påverkar de haft och ännu har på mitt liv är allt annat än skojiga och fåniga.
(@ivaalsg) : det som synes å være aller mest tabu i psykisk helsevern, er viten om hvordan voksne bruker barn for å dekke sine behov. Det har tatt meg mange, mange år, helt uten psykfaghjelp, å komme hit:
http://ingridvaa.blogspot.com/2011/11/jeg-var-et-offer-og-jeg-er-stolt.html
Jag tror att många föräldrar gör så; använder barnen för att tillgodose sina behov. Problemet blir när de inte tycks kunna låta barnets behov få ta plats. Det tar tid att läka såren det ger. Om de går att läka…
Bra skrivet inlägg! Jag ser mig i alla fall inte som ett offer såtillvida att jag lägger skuld på någon annan. Jag försöker lösa, men vet inte hur.
Har du lest ”Du skal ikke merke” av Alice Miller? (vet ikke hva den heter på svensk) Det var begynnelsen for meg.
Den har jag inte läst, men lägger titeln på minnet. Tack!
Vill absolut inte påstå att jag sitter inne med någon lösning, men två saker tänker jag på när jag läser din text (eller tre, för fy sjutton vilken uppväxt (?) du har haft!).
Det första jag tänker är att jag tror att det är en process/resa som du har påbörjat ”enbart” med dina insikter, och den processen kommer fortsätta oavsett om du ”gör” något mer. Kanske räcker det inte hur långt som helst, men jag tror att din självkänsla (eller vad jag ska kalla den) växer långsamt i detta nu.
Det andra jag funderar på (som jag tror jag nämnt tidigare) är, att det kanske är så att din fortsatta relation (?) med den/de som utsatt dig för detta kanske gör dig skörare? Inte för att jag vet om en brytning (om det nu är som jag tror, dina föräldrar) skulle ”bota” allt, men kanske snabba på processen?
Bara lite tankar som du naturligtvis inte behöver varken svara på eller göra nåt med. Mest önskar jag att jag kunde bära dig och ingjuta vetskapen om att du är värdefull, in i dig. Massa kramar till dig Lisa!
En massa bra synpunkter, Cissi – tack än en gång!
Förhoppningsvis stärks självkänslan i takt med att jag kan inse att andra motvisar det jag ännu ofta tror om mig själv. Jag tror inte att jag kan lösa det helt på egen hand utan behöver andra.
Som det är just nu tär familjehögtider, men samtidigt ser jag ingen möjlighet att bryta. Jag tänker inte låta en person förstöra relationerna till resten. Jag har försökt; det hjälper inte. Det ändrar inte på det förflutna. Det hade varit skönt om det gick att göra så, men… jag ser inte hur det skulle hjälpa. Jag får fortsätta avreagera mig i stället – de reaktioner jag aldrig hade när det begav sig.
Stora kramar! ♥
Jag har skrivit mycket om kraven vi kan känna från utsidan – både på min blogg och i två böcker.
Här är ett blogginlägg ur min bok ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”: http://lustochliv.blogspot.se/2009/09/ar-du-en-fin-flicka.html
och här är inspelet till min nya bok ”!00% Charlotte – eller hur jag fann mitt inre ledarskap genom att känna sårbarhet och skam”:http://www.youtube.com/watch?v=yArRI4VL7qA&feature=relmfu
Jag kämpar på med att vara 100% jag, det går allt bättre:)
Kolla gärna min hemsida charlotterudenstam.se – eller bloggen då, som snart har 1000 inlägg.
kram på dej