September 2007. Jag känner mig stark, fri, klart lysande, helt i mig själv. Har inlett en historia med en man på hemmaplan, en man som förstår mig bättre än någon gjort på länge, som ser sidor hos mig som de flesta inte vågar se, och som tydligt visar att han uppskattar det. Jag vet vem jag är och att jag måste få vara fri, att min kärlek måste vara fri. Och jag är lycklig, närvarande, sinnlig.

Jag befinner mig i mitt älskade extrahem i England för en helg med ceremonier och initiering. Under lite mer än ett år har jag rest fram och tillbaka en gång i månaden, jag har levt en period i London med en partner som mötte mig som en jämlike men som inte klarade av att leva kvar i det, fegade ur och gjorde slut. ”För din skull. Jag vill inte att du ska känna att jag håller dig tillbaka.” Jag har haft små historier, vuxit allt starkare i mig själv, lärt mig att sätta gränser mot män som vill mig illa. Jag har sett en man, en oerhört kontrollerande och kontrollerad man, bli helt svart i ögonen när jag talat om för honom att det aldrig kommer att bli vi, och vetat om att den enda anledningen att han inte slog mig var att det fanns människor intill. Jag har gått igenom oerhört smärtsamma insikter och lärt mig fantastiskt mycket om mig själv. Och jag tror mig om att kunna sätta gränser.

Redan första kvällen den vistelsen träffar jag honom; en man som förefaller vara en sökare på samma spår som jag, som är uppriktigt nyfiken på min tro och på mig, som visar respekt och intresse. Jag är öppen, intresserad av möten, och tror mig som sagt kunna sätta gränser. Vi ses genom gemensamma bekanta flera gånger, och han visar mig ett allt större intresse. Jag är smickrad och inte oberörd. Magkänslan säger att jag ska vara försiktig, men jag dövar den med att säga till mig att jag bara är fånig och inte ska vara så manshatande och tro alla om ont. För han har inte försökt något och har sagt att han alltid respekterar gränser, en kvinnas nej, att jag kan lita på honom.

Sista dagen går vi till puben efter höstdagjämningsceremonin tillsammans med alla andra. Vi pratar och pratar och när puben stänger följer jag med honom hem – han bor hos en bekant till mig. För att fortsätta prata en stund. Han häller upp vin till mig men dricker inte själv. Vi fortsätter prata, och prat övergår i lätt hångel. Jag talar om att jag inte vill röra till saker, att jag inte tänker ha sex med honom. Han är ok med det. Skönt. Mer hångel, och det börjar hetta till. Jag känner fortfarande att det är klart att jag kan sätta stopp – han har ju lovat att respektera det.

Men så kommer de, orden jag lovat mig själv att aldrig mer behöva höra: ”Det är lite sent att säga nej nu.”

Plötsligt är allt förändrat. Han är inte längre lika mild i sättet, inte respektfull. Det finns ett aggressivt och hotfullt stråk som skrämmer mig rejält. För jag vet att han är starkare än jag, och jag känner mig så fruktansvärt inmålad i ett hörn att jag inte vet hur jag ska ta mig ut. Om sanningen ska fram är jag plötsligt livrädd, iskall av rädsla för våldet som jag känner under ytan. Och nästan förlamad av att befinna mig i en situation som jag lovat att inte behöva hamna i igen. Jag vet att jag borde stå på mig, att jag borde hävda ett bestämt NEJ, att jag borde, borde, borde. Men jag kan inte. Jag vågar inte.

Så jag försvinner så långt in i mig själv att han inte kan komma åt mig och tänker att det snart är över. Det är inte så värst snart. Han tar tid på sig och tycks inte märka att jag blivit tyst, att jag inte svarar. Jag vet inte hur länge det pågår, men någon gång känner jag att kondomen spricker. Jag bara vet.

När jag kommer tillbaka till rummet där jag bor står jag länge i duschen och stuvar undan det här. Ändrar händelserna, tar på mig skulden. Reser hem nästa dag. Låtsas som inget, som att det var något som hände, no big deal. Han hör av sig, förstår inte varför jag är så avvaktande, så avvisande. Jag bestämmer mig för att lägga det bakom mig. Bygones. Idiotgrej, inget mer. Skämtar till och med om det, med total distans och utan känslor. Det är så jag hanterar skammen. Jag står inte ut med skammen och att känna mig smutsig så till den grad att jag förnekar allt negativt.

Men en dryg vecka sedan vet jag något annat. Jag bara vet. Jag är med barn. Han har gjort mig med barn. Väntar ändå ett par dagar, med en irritation och ilska som slår alla PMS-omgångar tidigare. Så köper jag till sist ett test, bara för att få det svart på vitt – eller blått på vitt. Ironiskt nog köper jag det samma dag som jag träffar mannen som jag har något ihop med på hemmaplan, och dessutom samma dag som jag fetdumpar engelsmannen. Han ska bort från mitt liv.

Efter en dålig natt vaknar jag tidigt och får det mycket riktigt bekräftat, två streck. Inte ens en sekunds tvekan om beslutet. Jag får en tid till gyn 10 dagar senare, tid för abort redan dagen efter undersökningen. Berättar för de tre närmaste tjejkompisarna. Ingen annan. Och tar fortfarande på mig hela skulden. Jag gör abort med lokalbedövning och det är kanske konstigt nog en positiv upplevelse. Det blir min fysiska rening av det som hänt.

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det. Stuvar undan alltihop.

Först efter ett halvår är det något som gör att jag inte längre kan låtsas att det var frivilligt och bara en klantig grej. Men skuldkänslorna är enorma. Om jag inte… jag borde… jag borde… jag borde… Jag borde ha litat på magkänslan, jag borde inte ha gått med honom, jag borde ha varit hårdare i mitt nej, jag borde ha stått på mig. Men känslan i den stunden, den kvällen, den känsla av vanmakt, skam, skräck… den är svår att förklara. Jag kunde inte. Jag gjorde det jag behövde för att överleva. Så som jag alltid gjort.

Åren går. Jag har ett fåtal historier, jag har inga problem att ha sex, men närheten är omöjlig. Jag litar inte på någon helt, släpper inte in någon helt, vågar inte vara helt närvarande, gå helt upp i någon. En stor räddning är faktiskt BDSM-världen med den totala respekten för stoppord och gränser. Det gör att jag kan öppna mig, att jag lär mig säga stopp, att jag nästan helt kan läka och gå vidare.

Om det inte vore för det där med närheten…

Jag längtar efter någon, längtar efter att möta någon på samma plan som jag. Man eller kvinna. Men det finns en spärr. Någonstans inom mig har jag stängt av en massa känslor, och det står i vägen för mig. Vill inte känna. Vill inte ta risker, samtidigt som jag vill. Jag vill möta någon som jag kan vara både stark och svag med, någon som jag släpper in helt. Jag vågar inte vara lika stark och lysande som jag var, av rädsla för att någon annan ska komma och med våld försöka ta mitt ljus och min styrka. Där ligger min rädsla.

Vilket jag först nu, de senaste dagarna, har jag förstått. Jag har trott att jag lagt det bakom mig och att jag är läkt. Men ju mer jag har hittat tillbaka till vem jag är – den där starka, vilda, kraftfulla kvinnan som jag hade upptäckt inom mig för flera år sedan, som är fri och måste få vara det, som förtjänar en naturlig respekt och som ingen har rätt att trampa på – och ju mer jag har kunnat prata om det utan den där enorma distansen, och fått reaktioner av ilska och människor som värnar om mig, som inte dömer – desto mer har känslorna kommit tillbaka. Och det har varit smärtsamt, framför allt idag, när allt liksom kraschlandade i mig. För första gången sedan september 2007 kände jag det jag kände den kvällen, och mindes allt som faktiskt förstördes. Ödelades. Han lyckades nästan i sitt uppsåt: att ta den styrka som han fascinerades så av.

Men bara nästan. För jag har hittat den igen. Jag har blivit påmind om den. Jag kommer nog aldrig att vara så tacksam för något som för den påminnelsen. För hur smärtsamt det än har varit att idag återuppleva alltihop, så var det nödvändigt. Först nu kan jag lägga det bakom mig på allvar, släppa skulden och ta tillbaka mitt liv. Ta tillbaka kommandot inte bara över min sexualitet, utan över sinnligheten, kvinnligheten, sensualiteten. Nu kan jag läka, bli mig själv – vild och fri – som jag ska vara.

Nästan 4 år tog det, och ett par smärtsamma konfrontationer med min egen förmåga att förneka jobbiga saker för mig själv så till den grad att jag tappar bort viktiga delar av mig. Men jag tror att jag äntligen är hel igen. Att jag äntligen skulle våga ta steget att stå i min kraft och möta min jämlike – och släppa in.