Glädjen över att ha vaknat till liv igen, av att minnas vem jag är, och lyckan över att ha hittat tillbaka till mitt språk och mitt ”seende”, är obeskrivlig. Det är en fantastisk känsla av styrka, klarhet och enkelhet. Stundtals är den bitterljuv, eller rent av smärtsam, eftersom jag i den här processen minns känslor från mindre trevliga upplevelser, känslor som jag då det begav sig stängde av genom att stänga av mig själv och som jag nu måste igenom för att gå vidare, men det är värt det.

Jag har inte tidigare förstått hur mycket händelserna i England för fyra år sedan påverkat mig. På ganska kort tid försökte två män med våld ta kontroll över den styrka och lyskraft hos mig som attraherade dem, för att äga den, för att ta den från mig till sig själva. De drogs till min frihet, men ville äga mig. En självmotsägelse så god som någon. De tycktes tro att genom att ta min kraft skulle de få kraft, genom att äga mig skulle de bli mina jämlikar. De ville vara fria och starka, de sa liknande saker till mig. Och jag slog bort magkänslan, instinkten som sade att de inte var dem de ville framstå som, med att jag skulle sluta vara så manshatisk. Jag borde ha litat på instinkten – den har aldrig haft fel. Den ene skrämde mig bara, den andre lyckades. Fram tills nu. Jag trodde inte det, jag intalade mig att det inte var så, att jag aldrig lät honom komma åt mig, men så är det. Han fick mig att inte våga lysa lika klart, inte våga ge mig hän, inte våga vara mig själv med den kvinnlighet, frihet och styrka som är min. Han fick mig att begrava en del av mig av rädsla för att det skulle hända igen; av rädsla för att behöva uppleva de där minnena som jag stängde av. Av rädsla för att attrahera fler av dem som ser styrka som något de vill äga, ljus som något de vill göra till sitt. Tro mig, jag känner mig inte ett dugg förmer än någon annan, och den här kraften är något vi alla har om vi vågar släppa alla masker och bara lysa.  Men det finns många som dras till den likt eldflugor, många inombords fängslade som tror att om de kan äga någon som är fri, så kommer de själva att bli fria. De finns där, de kontrollerande kvinnorna och männen finns där – de som livnär sig på andras frihet, styrka, kärlek. För mig räcker det nu: jag kan inte längre leva i förnekelse. Jag måste vara fri, jag måste få tillåta mig att fyllas av det ljus som är mitt. Jag måste tillåta mig att vara mig själv, helt och hållet. 100 % kvinna. 100 % jag.

Stundtals känner jag ett styng av rädsla för att det ska ske igen, att jag ska dra till mig fel personer – och jag vet att de som vill äga och ta kommer att dyka upp – men samtidigt vet jag att alla inte är så. Jag litar på magkänslan, och jag är starkare än de flesta.

Man kan inte fånga mig. Jag stannar upp för den som förmår att få mig att av nyfikenhet vilja stanna upp, eller som ber mig att stanna. På rätt sätt. Rätt personer. Och jag låter mig inte styras, jag går bredvid. Korta stunder kanske framför, andra bakom, men framför allt bredvid. Jag låter mig föras i dansens vindlingar endast av den som kan föra mig.

Det finns en hel del av Livet som hindrar mig från att vara totalt fri, men just nu, här ikväll, är jag lycklig. Jag hittar HEM till mitt liv.