Jag har alltid fått höra att jag är svår, komplicerad. Har aldrig passat in hur jag än försökt. Och jag har försökt, både som barn och vuxen. Jag har försökt förstå vad som står i vägen, vad det är för fel på mig, varför jag kan se hur det sociala spelet fungerar men inte förstå det – och än mindre förstå hur jag ska göra för att få vara delaktig. Annat än den där illusionen av delaktighet, illusionen av sammanhang. För det blir ensamt att inte höra hemma någonstans. Och jag tycker inte om spel. Jag kan spela dem, och göra det bra ett tag, men jag förstår inte varför jag ska göra det. Därför misslyckas jag alltid till sist, när jag inte längre ser vitsen i att spela ett spel med människor jag är ointresserad av.

I min gudinnefamilj, eller min Avalon-familj, i Glastonbury och runt om i världen (tack, Internet!) hittade jag något. Där hittade jag hem och till människor som såg mig som den jag började minnas att jag var. Men jag känner mig inte helt där. Jag är fortfarande fjärran dem; inte minst geografiskt, men det är också något annat som jag inte kan sätta fingret på.

Nu börjar jag allt mer minnas vem jag är och står allt starkare i den kraft som är min, bara min att förvalta. Kraften i att vara mig själv, som inte tar från någon annan. Och nu känner jag snarare hur enkel jag är. Utan spel, utan masker, bara jag. Ju mer jag minns vem jag är och återtar mig själv, lägger av allt det andra som lager på lager av gamla, alltför trånga och grälla kläder, desto enklare blir jag. Starkare, renare, friare, sinnligare – sinnen, kropp och själ i enkel, självklar förening – mer närvarande, fysisk, öppen. En upplevelse av instinkt och vildhet – på ett sätt mer djurisk men ändå mycket mera kvinna. En sensuell, sexuell varelse med rena drifter som står stolt med glittrande blick i min egen kraft. Jag är plötsligt bara jag. Så enkelt. Utan försök att vara något annat.

Men… det får mig att känna mig mer fjärran de flesta runt mig än någonsin. Inte bättre än, utan bara annorlunda. Jag passar inte riktigt in, inte för att det är något fel utan bara för att det är så. Men jag är mig själv. Och jag vågar lita på att jag ska slippa vara ensamjägare och hitta min flock med andra fria, starka individer.