Läser ett brev på en mailinglista från en kvinna som jag tycker mycket om. Jag känner henne inte väl, men tycker bra om henne. Hon har nyligen flyttat till en ny stad i ett nytt land, till den lilla stad som jag kallar för mitt hem och där en del av mitt hjärta alltid kommer att bo. En stad där hon har en självklar plats i en varm gemenskap.

Hon nämner mannen hon har flyttat ihop med, för vars skull hon har flyttat dit, och jag blir kall. Jag vill be henne vara försiktig, säga till henne att ”watch your back” – den varning jag fick om honom, en i högsta grad berättigad varning. Mannen vars hem såg ut som i filmen ”Sova med fienden”, som var kontrollerad på ett närmast patologiskt sätt, och oerhört kontrollerande. Som ville vara mer, men inte kunde hantera andras frihet på annat sätt än genom att kontrollera den. Ta makten över den. Inget var någonsin hans fel, hans ansvar, det vilade alltid på någon annan. Det var alltid någon annan som hade gjort honom orätt, som hade fått honom att reagera som han gjorde. Han var djupt inne i offerrollen, efter (då) 6 år i terapi, när jag senast träffade honom. Men i sina ögon var han en så snäll man, vilket han ofta betonade. ”A gentle warrior” brukade han kalla sig. Framhålla att han inte kunde göra en fluga förnär. Han bevisade med all icke önskvärd tydlighet att män som framhåller sin snällhet sällan är snälla. Utan farliga. De saknar insikt i sitt eget humör. Den här mannen var varken en krigare eller snäll – men han ville gärna vara. Han kunde vara charmig som få, men det var en tunn ytan som snabbt krackelerade när han inte kunde leva upp till bilden han försökte visa upp. Och en stark, fri kvinna ser snabbt igenom masken.

Han var mannen som i över ett decennium hade kuvat och misshandlat sin fru psykiskt och fysiskt, tills hon tog steget och bröt sig fri, pappan som höll sina barn i så hårt grepp att de till sist vägrade vistas hos honom. Som misshandlade flickvänner. Jag visste inte när jag träffade honom vem hans exfru var, men jag kände henne redan väl. Oerhört väl. Vi bär samma namn, vandrar samma andliga väg, är båda prästinnor med dansen som en naturlig del av livet.  Hon och jag pratade aldrig om hennes tidigare liv, utan möttes i nuet. Och hans ord om henne stämde inte för fem öre med min känsla av henne, med de egenskaper som är så klart lysande hos henne. När jag talade om för henne att jag hade träffat honom ett par gånger, sa hon bara ”watch your back”. Hennes oro för mig och resten av historien fick jag senare.

Jag minns fortfarande hur han blev svart i blicken när jag talade om att det aldrig skulle bli vi, och hur jag i den stunden sände en tacksam bön över det kloka i att jag hade sagt det när vi var bland andra människor, eftersom det tvingade honom att vara besinnad. En man som har så nära till slag som han hade är inte en snäll man, utan en farlig man. Han skrämde mig. Men jag klarade mig bättre än andra. Jag är glad att jag följde min magkänsla och satte stopp innan vi hade gått mer än några steg tillsammans.

Jag kan bara hoppas att han har förändrats, att han bröt sig ur offerrollen och hittade den där värmen och snällheten i sig – att han har lärt sig ta ansvar, bli vuxen, bli man och ta vara på människor. Jag vet att hon är omgiven av bra människor. Människor som känner till honom och hans historia och kan hålla ögonen öppna. Men iskylan i magen, beskyddarinstinkten – dem bär jag nog med mig en stund till. Det tar en stund innan sådant släpper.