Alla gånger jag ställt mig den frågan: Vad väntar jag på? Allt jag vill, planerar, behöver, skulle må bra av att göra, men inte kommer mig för. Där något saknas. Tid, lust, vilja, inspiration, ork, ro …? Jag möter svaren, bemöter förklaringar och ursäkter och sveper dem åt sidan. Tid har jag i överflöd, lusten är lättväckt om jag påminns om vad jag vill, viljan finns ofta, inspiration är en faktor vid somligt men brukar komma ifall jag bara sätter igång någonstans, ork saknas ofta men inte alltid och räcker inte, ro är också sant men är inte heller riktigt det som verkligen saknas. För jag kan bestämma mig, hitta förhållningssätt till det mesta som saknas, skapa förutsättningar som går runt dem. Men inte ens perfekta förutsättningar får ”Just Do It” att fungera.

Så vad väntar jag på?

När svaret dyker upp är det irriterande enkelt. För det finns något som behövs för att ta det första steget, vad det än är. En impuls. Det är den jag väntar på: impulsen. Kicken över tröskeln.
Hur får jag den? Hur väcker jag den? Kan jag ens göra det? Ingen aning. Vad startar en impuls? En reflex? En tanke? Men vad startar reflexen och tanken? Tja, vad får fostrets hjärta att börja slå? (Det är kanske en lite mer betydande impuls, men svaret på den frågan ger ändå ingen vägledning här.)

Det är ingen lösning, men nu jag vet vad jag väntar på. En impuls.
Medan jag väntar kanske jag kan skapa förutsättningar.

Jag tror starkt på empowerment. På att ge mig själv större egenmakt, bekräfta, stärka och anamma min inre kraft så att jag kan stå trygg i min styrka och sanning, lysa med mitt inre ljus och ta plats som den jag är, för den jag är. Och om jag kan, så kan andra.
Nationalencyklopedin ger följande definition av empowerment:

empowerment [impa^u´əmənt] (engelska), princip som tillämpas i feministisk terapi och undervisning för att stärka individens möjlighet att bli mer självständig, kunna formulera sina egna mål och ta makt över sitt eget liv

Empowerment är när jag ger mig mer egenmakt och kraft utan att ta det från någon annan, utan tvärtom ger andra möjlighet att göra precis samma resa själv! Här har jag märkt att många tänker fel, och tolkar det fel. Framför allt många kvinnor, som har reagerat när jag tar plats och står stark som att jag tar plats från dem. Vilket inte alls är fallet. När jag tar plats som den jag är visar jag bara att jag står för den jag är och inte tänker gömma mig, och visar därmed det som är möjligt för alla andra också. För i empowerment finns ett stort mått av ödmjukhet, men äkta ödmjukhet; inte den där falska varianten när man dimmar ner sitt eget ljus eller skriver ner sig själv och sina förmågor av rädsla för att sticka ut.

När jag borstar bort Jante och vägrar låta mina egna osäkerheter och tvivel styra mina tankar, val och handlingar, så är det inte för att visa att jag är bättre än du, utan att du också kan. För visst har jag osäkerheter och tvivel; djupt rotade grundantaganden är inget man arbetar bort i en handvändning, utan bit för bit med idogt arbete – men jag kan för det mesta agera som om de inte fanns där. Jag vill inte tro på dem, så varför skulle jag göra det? Innerst inne vet jag ju att de är falska antaganden, så varför skulle de få styra mig? Och kan jag, så kan du.

Någonstans verkar det finnas ett hierarkiskt, lodrätt tänkande som innebär att om jag får mer kraft och makt i mitt liv så innebär det att du måste kliva ner i hierarkin. I min tankevärld ter sig det som ett väldigt patriarkalt tänkande. Jag misstänker att det lodräta hierarkitänkandet är både invant och nedärvt och en anledning till den missunnsamhet och rivalitet som kvinnor kan visa upp gentemot sina medsystrar, och till den ”subbighet” som jag skrev om i föregående inlägg, när människor för att lyfta fram sig själva måste förminska någon annan. Det är inte empowerment. Att trycka ned någon för att själv framstå som bättre är att faktiskt förminska sig själv som människa; att visa sig futtig och småaktig.

Om man i stället tänker i termer av ett vågrätt system, så kan alla bli bättre, bli bäst. Några kanske går före och visar vägen, men den nya nivån är tillgänglig för alla, utan att någon behöver stiga ner. Det är där vi hittar verklig utveckling, av samhället, av individer, av oss själva. Det behövs kanske bara en liten justering av vårt sätt att tänka på framsteg och lyckande för att se att om du kan, så kanske jag också skulle kunna. En annan persons lyckande blir en förebild, en möjlighet, ett exempel. Inte ett hot.

I de sammanhang där jag under åren har ägnat mig åt självkänsloarbete, personlig utveckling och motivation, har empowerment varit centralt, redan innan jag själv hade hittat ordet för det. Jag har aldrig tänkt på det som något som är förbehållet feminismen, som i NE:s definition, utan som ett globalt och universellt begrepp. Men eftersom den grupp som jag (för det mesta) är inriktad på är just kvinnor, och det är en del av mitt ställningstagande för ett jämlikare samhälle där kvinnor som grupp inte kan sitta tysta och vänta på att få en plats, utan måste ta den, så tänker jag ofta i termer av kvinnlig empowerment. Det är dock precis lika aktuellt i alla grupper som på ett eller annat sätt är satta på undantag eller förtryckta i samhället, och givetvis även på ett personligt, individuellt plan. Prioriteten är att stärka individen så att hon står på egna ben, tryggare i sin egen styrka och sina personliga värderingar och åsikter, och vågar agera utifrån sig själv som mittpunkt i sitt liv. Genom att starta med oss själva kan vi åstadkomma en verklig förändring.

Att guida andra mot empowerment är att skapa ett sammanhang där de vågar vara sig själva, utmana sina föreställningar om hur de borde vara och ta reda på vilka de faktiskt är. Och sedan stå för det, för sig själva. Det är att stärka dem och deras positiva sidor så att de själva kan ta steget och ge sig själva empowerment. För det måste komma inifrån, från individen själv. Tron på sig själv måste rotas i just sig själv.

Och det gör vi genom att bejaka oss själva, stärka våra positiva sidor, tänka positiva och stärkande saker om oss själva, ritualmörda Jante och inte låta någon trampa på oss. Många är inte medvetna om hur otroligt mycket våra tankar styr våra känslor, och kan förstärka eller försvaga synen på oss själva. Tänker du förminskande och negativa saker om dig själv, så förminskar och försvagar du också dig själv. Tänker du att du inte klarar något, så kommer du antagligen inte heller att klara det. Negativa tankar har en stor tendens att bli självuppfyllande profetior, men det har även positiva tankar. Så kanske är det dags att tänka om?

Ge dig mer av det som stärker dig. Du kan ändra det du tror på om dig själv och dina förmågor så att det stärker dina drömmar och förhoppningar. Tro på dig själv och det du vill ha!
Kom ihåg att det tar tid att bryta tankemönster, och att det ofta finns ett stort motstånd mot att göra det. Men det går! Din styrka är viljan att förändra för att bli ännu mera dig själv, för att bli sann mot dig själv och kunna utvecklas till den där fantastiska personen du faktiskt redan är, innerst inne. Och stå på dig!

För en dryg månad sedan fick jag veta att förlaget jag har jobbat åt inte längre kommer att ge ut författaren jag översätter. I ett slag försvann halva min årsinkomst, eller mer än det, och det är inte som om jag under de här tre åren har varit tvungen att tacka nej till motsvarande mängd uppdrag. Så allt känns lite skakigt.

Jag har alltid hört att de fem första åren som egen är de svåraste, sedan är man etablerad och bör klara sig. Det viktiga ordet i sammanhanget är ”bör”. Jag har varit egen i nio år, och de senaste åren har mina inkomsten sjunkit stadigt. Det känns som om översättarbranschen är väldigt konjunkturkänslig, plus att det hela tiden utvecklas nya verktyg som ska spara arbete och därmed pengar. För att inte tala om att marknaden översvämmas av byråer som bjuder under varandra och betalar översättare allt mindre. Jag får nästan varje vecka ”erbjudanden” från företag i Baltikum som håller en prisnivå som man i stort sett inte skulle överleva på i Sverige. På nio år har jag inte kunnat höja mina arvoden, trots att jag ligger bra till i kundernas kvalitetsgranskningar, för vad händer om jag gör det? Jobbet går till någon som begär en lägre ersättning. Det är köparens marknad.

Men vad händer nu? Kan det här vara en spark i baken, ett tecken från en högre makt om att det är dags att satsa på något jag brinner för? Det är en utmaning – vågar jag anta den?

Förra helgen fick jag en fråga om jag ordnar workshops eller ceremonier och ritualer, och samma fråga har dykt upp några gånger det senaste halvåret. Så det kanske är dags att gå från tanke till handling, från dröm till verklighet. Jag har något att erbjuda, något jag kan, något jag brinner för. Men är det någon som vill ha det?

Redan före min dedication för två år sedan började jag skissa på planer till ceremonier, och det arbete jag har gjort med självkänsla och med kvinnlig andlighet skulle troligen räcka till för ett antal workshops och cirklar. Inte tillräckligt för att försörja mig på, men kanske för att inte gå back om jag ordnade något. Sedan jag kom hem från Glastonbury och bestämde mig för att stanna kvar i Sverige har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på kallelsen, på tecknet som talar om att NU, nu är det dags. Nu är människor redo. Samtidigt har jag begravt mig lite i allt annat – oron över en allt mer berg-och-dalbaneliknande arbetssituation, pengastress, normalt liv – och lagt det andliga arbetet åt sidan. Inte så att jag glömt det, utan mer så att jag har gjort det till något privat. Vilket inte alls är så Gudinnan vill ha det. Det är inte det hon har tänkt för mig.

Sedan slutet av sommaren har jag funderat: Vad kan jag göra med det jag kan, men inte har papper på att jag kan? Sverige känns så otroligt fyrkantigt ibland, att man måste ha högskolepoäng eller diplom för att kunna något, när de där pappersbitarna inte säger ett smack om vad någon faktiskt kan. Jag erkänner att jag fastnar i samma tänkande: Om jag inte har ett fint diplom eller intyg från ett välrenommerat institut, eller åtminstone ett utdrag ur LADOK, hur kan jag då säga att jag kan något? Fast å andra sidan utger jag mig inte för att kunna något som jag inte kan, eller ha en titel som på något sätt är skyddad. Ändå håller jag mig tillbaka på grund av avsaknaden av papper… Ursäkter, ursäkter.

Det jag funderar på idag är formerna för vad jag vill göra: Vad? Var? När? Hur? Men den sista frågan – hur – är egentligen sekundär. Om jag bestämmer mig för vad jag vill göra och lägger mina intentioner och min energi bakom det, så kan jag också manifestera det. Drömmen blir verklighet först när jag lever den. ”Hur” är inte en fråga som jag har svaret till, det svaret kan jag lämna över till Gudinnan, försynen, Universum – vad jag nu vill kalla det.

Gång efter annan fastnar jag på ”hur”, tvekar, tvivlar på att jag kan och vågar, på att jag kan luta mig tillbaka i trygg förvissning om att allt kommer att bli precis så som det är meningen att det ska bli. Och vad blir resultatet av mitt tvivel? Att jag inte lever drömmen. Då är det klart att den inte blir verklighet. Jag står ju i vägen för att lyckas. Tänk om jag i stället för att oroa mig lade den energin på att göra det jag vill och på att få det att hända? Vad skulle hända om jag släppte tvivlet, släppte ”hur” och bara gjorde det? Just Do It. Tanken är svindlande – som att stå på 10-metersavsatsen i hopptornet.

Jag tänker på ett citat från Callistos workshop om mental träning tidigare i höst: