• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Personlig utveckling

Vad väntar jag på?

18 onsdag Okt 2017

Posted by Lisa in Empowerment, Personlig utveckling

≈ Lämna en kommentar

Alla gånger jag ställt mig den frågan: Vad väntar jag på? Allt jag vill, planerar, behöver, skulle må bra av att göra, men inte kommer mig för. Där något saknas. Tid, lust, vilja, inspiration, ork, ro …? Jag möter svaren, bemöter förklaringar och ursäkter och sveper dem åt sidan. Tid har jag i överflöd, lusten är lättväckt om jag påminns om vad jag vill, viljan finns ofta, inspiration är en faktor vid somligt men brukar komma ifall jag bara sätter igång någonstans, ork saknas ofta men inte alltid och räcker inte, ro är också sant men är inte heller riktigt det som verkligen saknas. För jag kan bestämma mig, hitta förhållningssätt till det mesta som saknas, skapa förutsättningar som går runt dem. Men inte ens perfekta förutsättningar får ”Just Do It” att fungera.

Så vad väntar jag på?

När svaret dyker upp är det irriterande enkelt. För det finns något som behövs för att ta det första steget, vad det än är. En impuls. Det är den jag väntar på: impulsen. Kicken över tröskeln.
Hur får jag den? Hur väcker jag den? Kan jag ens göra det? Ingen aning. Vad startar en impuls? En reflex? En tanke? Men vad startar reflexen och tanken? Tja, vad får fostrets hjärta att börja slå? (Det är kanske en lite mer betydande impuls, men svaret på den frågan ger ändå ingen vägledning här.)

Det är ingen lösning, men nu jag vet vad jag väntar på. En impuls.
Medan jag väntar kanske jag kan skapa förutsättningar.

Nystart, omstart

01 tisdag Aug 2017

Posted by Lisa in Livet, Personlig utveckling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

#psynligt, acceptans, arbetsträning

Jag började arbetsträna idag. Det är något jag själv tog initiativ till, på en plats jag ordnat via kontakter. Allt för att förekomma myndigheterna och själv äga initiativet.

Nu kommer folk att tro att det är för att jag är bättre nu, eller mår bättre, att vården lyckats lösa problemet och att det därför är dags att återgå till det normala livet. Som när personer som varit utbrända blivit bättre och går tillbaka till jobbet. Bortsett från att jag inte har något jobb att gå tillbaka till och att utbrändhet inte är problemet.
Men nej, det är inte för att jag blivit bättre som i friskare. Det är för att jag inte blir bättre. Vården kan (vill) inte göra mer och jag kan inte vänta längre. Accept and move on.

Jag hanterar allt bättre, har kommit en bit i acceptans och känner att jag måste ta steg mot ett normalt liv, friska sammanhang, en riktning mot ekonomisk frihet och värdighet. Mot en framtid. För här kan jag inte vara. Här finns ingen framtid. Den finns inte i fattigdom och i myndigheternas våld, utan frihet, trygghet eller värdighet. Jag vet inte om någon förstår hur mycket styrka som krävs för att räta på ryggen och lyfta blicken igen varje gång jag påminns om min plats på behovs- och samhällsstegarna, hur mycket vilja som krävs för att inte förlora min fria själ och mig själv. Förlorar jag det så förlorar jag allt, och jag har redan förlorat för mycket, för många (en sorg jag inte klarar av att röra vid än). Jag behöver få vara med på insidan, delta, vara en jämlike, känna stolthet över mig, göra någon stolt, få åstadkomma något och bli sedd.

Jag har driv och engagemang, vilja och idéer, är social, framåt och energisk. I det friska. Men jag har inte samma kapacitet som förr, kanske inte heller samma förmågor och kognitiva styrkor. Och jag har en sjukdom och sjuklig trötthet som väl bara är att leva med. Acceptans, acceptans.

Jag får se hur långt det räcker. Om det räcker.

Att göra det som krävs för att nå målet

05 lördag Jun 2010

Posted by Lisa in Empowerment, Om mig, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Jag blir ibland så fascinerad, och frustrerad, över hur många som verkar tro att de ska kunna nå mål utan att göra det som krävs för att nå dem. Ett mål är inget man plötsligt bara befinner sig vid, utan det är något man sett ut på förhand och arbetar mot. Ett mål är medvetet, ett önskat tillstånd, en destination. Och för att nå ett mål krävs det något.
Till vissa mål finns det flera möjliga vägar, där en del är rakare och andra mer vindlande och tar längre tid. Men man når ändå dit om man behåller fokus på målet.
Andra mål har en enda väg; en enda avgörande sak som du måste göra för att nå dit, och oavsett vad för annat du gör så kommer du inte att nå målet förrän du gjort just den där avgörande saken. Och den är inte alltid vare sig lätt eller självklar, men icke desto mindre nödvändig. Det är när det gäller den sortens mål som fokus är helt avgörande.
Jag hade ett sådant mål en gång: att ta mig ur den ätstörning som jag hade levt i stort sett hela livet med. Länge var målet lite diffust och jag var absolut inte vän med tanken på att göra det som krävdes för att nå dit. För vad jag behövde göra var däremot egentligen inget man behövde vara Nobelpristagare för att lista ut: äta normalt och sluta med alla kompensationsbeteenden. För att bryta ett missbruk måste man sluta med missbruksbeteendet – det finns inget annat sätt. Det var det enda jag var tvungen att göra för att nå målet. Det var också det enda jag till varje pris ville slippa göra. Och tro mig, jag försökte länge, med alla möjliga andra saker. ”Jag kan tänka mig att göra precis vad som helst för att bli frisk, utom det.” Hur motiverad är man då, om man vägrar göra det enda som faktiskt hjälper? Vad ville jag helst: nå målet (= bli frisk) eller slippa bryta mat-/svältmissbruket?
Jag visste ju egentligen att det bara fanns en väg ut, och att jag var den enda som kunde gå den vägen. Om jag menade allvar med att jag ville bli frisk, om jag verkligen menade det där målet på allvar och det inte bara var tomma ord, så var jag faktiskt tvungen att leva upp till det också. I det läget handlade det om mitt val, kanske tydligare än någon annan gång. Där kunde ingen annan göra något åt mig, oavsett hur mycket hjälp och stöd jag än hade begärt och fått, utan det låg på mig. Som det alltid gör. Jag är den enda som jag förändra mina beteenden, och andras stöd ändrar dem inte.
Till sist bestämde jag mig: jag ger mig själv en 100 %-ig, ärlig chans att nå målet, jag satsar, gör precis det som krävs och ser om det går att nå fram. Det var inte lätt, men hade någon egentligen sagt att det skulle bli lätt? Det var inte lätt, men det gick. Och vet du vad? Det var inte särskilt mycket värre än att gå där och inte göra det som krävdes. Att undvika något hjälper inte, det gör bara att det tar längre tid att nå fram.
Så är det med alla mål i tillvaron, stora som små: Ju längre du väntar med att göra det som krävs, desto längre tid tar det innan du når målet. Vill du nå målet är du beredd att göra det som krävs för att nå dit.
Det blir inte lättare av att vänta. Det blir absolut inte lättare av att prata om hur jobbigt det är att göra det där du måste göra men faktiskt inte till 100 % har gjort ännu. Men ingen har sagt att det är lätt. Så vad väntar du på?
Tänk om du kunde.
Tänk om.
Du kan!

Att tillåta sig att koppla av

09 tisdag Mar 2010

Posted by Lisa in Fri(sk)het, Personlig utveckling

≈ 3 kommentarer

Jag fick en intressant kommentar på en statusuppdatering idag, från en av mina kloka systrar i England. Statusuppdateringen gällde att min positiva syn på att vara förkyld (som jag är nu), för då kan jag ligga i sängen och gosa med katterna, läsa böcker och titta på film utan att känna att jag slösar bort tiden. Kommentaren jag fick var en indirekt fråga om varför vi inte ger oss sådana dagar annars också. J som skrev den har arbetat i 24 år och när hon nu har gett sig en paus från arbetet undrar hon varför hon hela tiden skäller på sig själv för att hon inte är tillräckligt produktiv.

Ja, jag frågar mig detsamma. Varför får vi dåligt samvete av att göra ”ingenting”, när detta ingenting egentligen är något så viktigt som att vila, koppla av och ladda batterierna? För mig krävs det snudd på att jag är sjuk för att jag inte ska tänka på allt jag borde göra i stället för de där sakerna som är livsviktiga men inte så produktiva. Och inte ens då slipper jag tankarna helt. Det är mer att jag inte har dåligt samvete för att jag struntar i dem och ger mig en timeout.
Men hur sjukt är inte det? Hur stressad-överpresterande-storstadsmänniska-i-2000-talet-som-glömt-vad-som-är-viktigt är inte jag? Mer än vad jag vill vara, helt enkelt. Jag är uppenbarligen väldigt uppe i varv, jättestressad till och med, och att ens komma ihåg att det är en bra idé ibland att stanna upp och ta en paus, djupandas, slappna av och återhämta krafterna (framför allt med tanke på tröttheten) ligger ibland lite för långt bort. Jag glömmer helt ärligt att ge mig tid till … ingenting. Jag glömmer att även jag behöver ladda batterierna.
Jag älskar att läsa (kanske föga förvånande eftersom jag är litteraturvetare i grunden), men gör det nästan bara på semestern, för det är först då jag har ro att ägna mig åt en bok. Ja, eller när en bok bara suger tag i mig och får mig att släppa allt annat. Det händer inte ofta, men när det händer… himmelrike! På samma sätt älskar jag att skapa meditera, ägna mig åt små ritualer och ceremonier för att skapa ett andligt utrymme, men har sällan ro till det heller – trots att det är en viktig del av mitt liv. Inte konstigt att jag känner att jag har tappat bort mig själv!
Så det är nog dags att påminna mig själv om vikten av nedtid, om att jag inte behöver göra saker som får resultat hela tiden, och släppa alla tankar på borden och måsten under de lediga stunderna. Jobb är jobb och fritid är fritid. Världen klarar sig utan mig några timmar då och då.

Charlie Browns depressionsställning

25 torsdag Feb 2010

Posted by Lisa in Citat, Empowerment, Personlig utveckling

≈ 2 kommentarer

”This is my depressed stance. When you’re depressed, it makes a lot of difference how you stand. The worst thing you can do is straighten up and hold your head high because then you’ll start to feel better. If you’re going to get any joy out of being depressed, you’ve got to stand like this.”

Charlie Browns depressionsställning säger faktiskt ganska mycket. Det är hur lätt som helst att känna sig svag, deprimerad och allmänt nedtryckt i skorna när man kröker ryggen och envist stirrar ned i marken. Vårt kroppsspråk påverkar våra känslor mer än vad många av oss är medvetna om. Dessutom avslöjar det vår självbild, och andra människor kommer att förhålla sig till oss utifrån det vi visar; om du visar att du är deppig så förhåller sig andra till dig som om du var deppig. Vilket kanske kan vara lite trevligt om de är peppande och gulliga, men som samtidigt bekräftar situationen och din egen självbild och därför kan befästa den.

Testa att göra tvärtom! Nästa gång du känner dig lite nere, räta på ryggen, håll huvudet högt och gör ett försök att le. Le mot dig själv i spegeln, le mot människor du möter. Vad händer med ditt humör? Vad händer med bemötandet du får av andra? Och inte minst: Vad händer med din självbild?

Om empowerment

21 torsdag Jan 2010

Posted by Lisa in Empowerment, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Jag tror starkt på empowerment. På att ge mig själv större egenmakt, bekräfta, stärka och anamma min inre kraft så att jag kan stå trygg i min styrka och sanning, lysa med mitt inre ljus och ta plats som den jag är, för den jag är. Och om jag kan, så kan andra.
Nationalencyklopedin ger följande definition av empowerment:

empowerment [impau´əmənt] (engelska), princip som tillämpas i feministisk terapi och undervisning för att stärka individens möjlighet att bli mer självständig, kunna formulera sina egna mål och ta makt över sitt eget liv

Empowerment är när jag ger mig mer egenmakt och kraft utan att ta det från någon annan, utan tvärtom ger andra möjlighet att göra precis samma resa själv! Här har jag märkt att många tänker fel, och tolkar det fel. Framför allt många kvinnor, som har reagerat när jag tar plats och står stark som att jag tar plats från dem. Vilket inte alls är fallet. När jag tar plats som den jag är visar jag bara att jag står för den jag är och inte tänker gömma mig, och visar därmed det som är möjligt för alla andra också. För i empowerment finns ett stort mått av ödmjukhet, men äkta ödmjukhet; inte den där falska varianten när man dimmar ner sitt eget ljus eller skriver ner sig själv och sina förmågor av rädsla för att sticka ut.

När jag borstar bort Jante och vägrar låta mina egna osäkerheter och tvivel styra mina tankar, val och handlingar, så är det inte för att visa att jag är bättre än du, utan att du också kan. För visst har jag osäkerheter och tvivel; djupt rotade grundantaganden är inget man arbetar bort i en handvändning, utan bit för bit med idogt arbete – men jag kan för det mesta agera som om de inte fanns där. Jag vill inte tro på dem, så varför skulle jag göra det? Innerst inne vet jag ju att de är falska antaganden, så varför skulle de få styra mig? Och kan jag, så kan du.

Någonstans verkar det finnas ett hierarkiskt, lodrätt tänkande som innebär att om jag får mer kraft och makt i mitt liv så innebär det att du måste kliva ner i hierarkin. I min tankevärld ter sig det som ett väldigt patriarkalt tänkande. Jag misstänker att det lodräta hierarkitänkandet är både invant och nedärvt och en anledning till den missunnsamhet och rivalitet som kvinnor kan visa upp gentemot sina medsystrar, och till den ”subbighet” som jag skrev om i föregående inlägg, när människor för att lyfta fram sig själva måste förminska någon annan. Det är inte empowerment. Att trycka ned någon för att själv framstå som bättre är att faktiskt förminska sig själv som människa; att visa sig futtig och småaktig.

Om man i stället tänker i termer av ett vågrätt system, så kan alla bli bättre, bli bäst. Några kanske går före och visar vägen, men den nya nivån är tillgänglig för alla, utan att någon behöver stiga ner. Det är där vi hittar verklig utveckling, av samhället, av individer, av oss själva. Det behövs kanske bara en liten justering av vårt sätt att tänka på framsteg och lyckande för att se att om du kan, så kanske jag också skulle kunna. En annan persons lyckande blir en förebild, en möjlighet, ett exempel. Inte ett hot.

I de sammanhang där jag under åren har ägnat mig åt självkänsloarbete, personlig utveckling och motivation, har empowerment varit centralt, redan innan jag själv hade hittat ordet för det. Jag har aldrig tänkt på det som något som är förbehållet feminismen, som i NE:s definition, utan som ett globalt och universellt begrepp. Men eftersom den grupp som jag (för det mesta) är inriktad på är just kvinnor, och det är en del av mitt ställningstagande för ett jämlikare samhälle där kvinnor som grupp inte kan sitta tysta och vänta på att få en plats, utan måste ta den, så tänker jag ofta i termer av kvinnlig empowerment. Det är dock precis lika aktuellt i alla grupper som på ett eller annat sätt är satta på undantag eller förtryckta i samhället, och givetvis även på ett personligt, individuellt plan. Prioriteten är att stärka individen så att hon står på egna ben, tryggare i sin egen styrka och sina personliga värderingar och åsikter, och vågar agera utifrån sig själv som mittpunkt i sitt liv. Genom att starta med oss själva kan vi åstadkomma en verklig förändring.

Att guida andra mot empowerment är att skapa ett sammanhang där de vågar vara sig själva, utmana sina föreställningar om hur de borde vara och ta reda på vilka de faktiskt är. Och sedan stå för det, för sig själva. Det är att stärka dem och deras positiva sidor så att de själva kan ta steget och ge sig själva empowerment. För det måste komma inifrån, från individen själv. Tron på sig själv måste rotas i just sig själv.

Och det gör vi genom att bejaka oss själva, stärka våra positiva sidor, tänka positiva och stärkande saker om oss själva, ritualmörda Jante och inte låta någon trampa på oss. Många är inte medvetna om hur otroligt mycket våra tankar styr våra känslor, och kan förstärka eller försvaga synen på oss själva. Tänker du förminskande och negativa saker om dig själv, så förminskar och försvagar du också dig själv. Tänker du att du inte klarar något, så kommer du antagligen inte heller att klara det. Negativa tankar har en stor tendens att bli självuppfyllande profetior, men det har även positiva tankar. Så kanske är det dags att tänka om?

Ge dig mer av det som stärker dig. Du kan ändra det du tror på om dig själv och dina förmågor så att det stärker dina drömmar och förhoppningar. Tro på dig själv och det du vill ha!
Kom ihåg att det tar tid att bryta tankemönster, och att det ofta finns ett stort motstånd mot att göra det. Men det går! Din styrka är viljan att förändra för att bli ännu mera dig själv, för att bli sann mot dig själv och kunna utvecklas till den där fantastiska personen du faktiskt redan är, innerst inne. Och stå på dig!

Du har vingar

12 tisdag Jan 2010

Posted by Lisa in Empowerment, Ord, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Du föddes med potential
Du föddes med förträfflighet och tillit
Du föddes med ideal och drömmar
Du föddes med storhet
Du föddes med vingar
Det är inte meningen att du ska kräla, så gör inte det
Du har vingar
Lär dig att använda dem, och flyg.

~Rumi

Du har vingar. Du kan flyga.
Vad hindrar dig från att ta ett språng ut i det okända och lita på att vingarna bär?
Vad får dig att fortsätta kräla i stoftet, hålla tillbaka din enorma lyskraft och potential?
Vad får dig att göra dig mindre än du är?
Ingen tackar dig för att du förminskar och förnekar dig själv och din potential.
Ingen tackar dig för att du krälar i stoftet i stället för att breda ut dina vingar och flyga.
Du blir inte lyckligare av att matta ner ditt ljus, av att hålla dig tillbaka, av att inte bli den du är ämnad att vara. Så varför gör du det?
Vad hindrar dig från att bestämma dig för att lysa klarare än någon annan stjärna på himlen, från att bli den du är skapad att vara, från att breda ut dina vingar och flyga?

Du föddes med vingar. Använd dem.

Känslan av att sitta fast i gamla hjulspår

21 onsdag Okt 2009

Posted by Lisa in Känslor, Personlig utveckling

≈ 3 kommentarer

För ett par dagar sedan kände jag mig så taggad att sätta mig och planera för en förändring i mitt arbetsliv, jag kände att jag kunde ta utmaningen i att ha blivit av med ”min” författare och vända den till en möjlighet att ägna mig åt andligt arbete, till att omsätta mina Gudinneaktiviteter till verksamhet, till något som ger näring åt min kreativitet och passion. Men nu… Det känns som jag har kört helt fast. Som om jag mentalt blockeras av en hög mur. Motståndet är stort, liksom tvivlet. Jag tvivlar på mig själv, min förmåga att verkligen åstadkomma en förändring som löser inkomstproblemet. Jag tvivlar på att mina drömmar kan bli till verklighet och att de räcker att försörja mig. Och vad händer – jo, jag blockerar mig själv. Jag ställer mig i vägen för mina drömmar. I stället för att drömma stort så fastnar jag i frågan ”hur”, hur jag ska göra drömmarna till verklighet och om det verkligen går. Jag glömmer att drömma drömmen, och jag gör definitivt inte det som krävs. Gissa om det gör mig frustrerad! För även om jag tvivlar på mig själv, så vet jag vilken kraft det finns i våra intentioner.

Jag är dessutom så understimulerad just nu – kreativt, intellektuellt, mentalt och andligt – att jag snart blir tokig. Jag ser hur andra går vidare med sina liv; hur de tar fasta på möjligheter, går nya utbildningar och kurser, får nya jobb. Jag ser människor gå från klarhet till klarhet, utvecklas, vända utmaning till möjlighet, dröm till verklighet. Jag gläds enormt med dem och för deras skull – och för ett kort tag ger det mig kraft och peppning. Men sedan är det som om jag sjunker tillbaka ned i den där improduktiva dimman som blir av mitt tvivel. Jag stagnerar. Och när jag börjar undersöka varför jag gör det, så upptäcker jag en hel del (inte bara den första tanken att jag helt enkelt är lat): jag är så trött att jag inte kan uttrycka det och tvivlet handlar om mycket mer än att inte veta om jag kan – det handlar om huruvida jag är värd det, om rädsla och andra bakomliggande saker.
Det är inte det att jag är lat och inte beredd att jobba hårt och göra det som krävs, utan mer att jag inte kommer på vad jag behöver göra och var jag ska börja. Om någon skulle ställa rätt frågor skulle jag antagligen hitta svaren, men det ser inte ut som om jag är denna någon. Jag hittar inte frågorna. En del av mig slår mig däremot över huvudet och säger att jag bara kommer med usla ursäkter när jag i själva verket bara är lat.

Jag skulle nog behöva en coach. Någon som skulle kunna hjälpa mig att komma vidare, ta nästa steg bort från situationen nu, snarare än att gräva i de problem som finns nu och ta reda på vad som ligger bakom dem, som jag kunde göra i terapi. (Fast jag skulle inte direkt må dåligt av lite grävande och jag saknar verkligen min terapeut.) Men var hittar jag någon som kunde tänka sig att jobba i stort sett utan att få betalt? Det är i stort sett så att vad jag än hittar på, så får det inte kosta något, vilket decimerar möjligheterna rätt så rejält.

Det är så mycket jag vill göra, och så kan jag inte ens förmå mig själv att sätta mig ned och börja skriva ned exakt vad det är jag faktiskt vill med mitt liv. Jag ger mig inte ens en chans att börja drömma drömmen, så hur ska jag då kunna leva den?

Samhain står för dörren; dörren in i mörkret, in i transformation, död och pånyttfödelse. Kanske handlar en del av mitt motstånd om att jag känner att en ganska omvälvande transformation väntar precis runt hörnet. Men samtidigt är jag så redo för förändring. Jag vill ha det. Jag välkomnar Keridwen, jag vill dyka ned i hennes kittel där allt förvandlas, jag vill svepas med av förändringens orkanvindar. Jag stretar emot, men det innebär inte att jag inte vill ha en förändring eller att jag inte vill förvandlas, bli transformerad.

Nej, jag kan bara inte få puppan att gå sönder riktigt. Jag väntar, med ihopfällda vingar, på att bryta mig ut. På att bryta mig fri från ett liv som blivit alldeles för trångt…

Som att hoppa från 10-meterstornet

17 lördag Okt 2009

Posted by Lisa in Empowerment, Personlig utveckling

≈ 2 kommentarer

För en dryg månad sedan fick jag veta att förlaget jag har jobbat åt inte längre kommer att ge ut författaren jag översätter. I ett slag försvann halva min årsinkomst, eller mer än det, och det är inte som om jag under de här tre åren har varit tvungen att tacka nej till motsvarande mängd uppdrag. Så allt känns lite skakigt.

Jag har alltid hört att de fem första åren som egen är de svåraste, sedan är man etablerad och bör klara sig. Det viktiga ordet i sammanhanget är ”bör”. Jag har varit egen i nio år, och de senaste åren har mina inkomsten sjunkit stadigt. Det känns som om översättarbranschen är väldigt konjunkturkänslig, plus att det hela tiden utvecklas nya verktyg som ska spara arbete och därmed pengar. För att inte tala om att marknaden översvämmas av byråer som bjuder under varandra och betalar översättare allt mindre. Jag får nästan varje vecka ”erbjudanden” från företag i Baltikum som håller en prisnivå som man i stort sett inte skulle överleva på i Sverige. På nio år har jag inte kunnat höja mina arvoden, trots att jag ligger bra till i kundernas kvalitetsgranskningar, för vad händer om jag gör det? Jobbet går till någon som begär en lägre ersättning. Det är köparens marknad.

Men vad händer nu? Kan det här vara en spark i baken, ett tecken från en högre makt om att det är dags att satsa på något jag brinner för? Det är en utmaning – vågar jag anta den?

Förra helgen fick jag en fråga om jag ordnar workshops eller ceremonier och ritualer, och samma fråga har dykt upp några gånger det senaste halvåret. Så det kanske är dags att gå från tanke till handling, från dröm till verklighet. Jag har något att erbjuda, något jag kan, något jag brinner för. Men är det någon som vill ha det?

Redan före min dedication för två år sedan började jag skissa på planer till ceremonier, och det arbete jag har gjort med självkänsla och med kvinnlig andlighet skulle troligen räcka till för ett antal workshops och cirklar. Inte tillräckligt för att försörja mig på, men kanske för att inte gå back om jag ordnade något. Sedan jag kom hem från Glastonbury och bestämde mig för att stanna kvar i Sverige har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på kallelsen, på tecknet som talar om att NU, nu är det dags. Nu är människor redo. Samtidigt har jag begravt mig lite i allt annat – oron över en allt mer berg-och-dalbaneliknande arbetssituation, pengastress, normalt liv – och lagt det andliga arbetet åt sidan. Inte så att jag glömt det, utan mer så att jag har gjort det till något privat. Vilket inte alls är så Gudinnan vill ha det. Det är inte det hon har tänkt för mig.

Sedan slutet av sommaren har jag funderat: Vad kan jag göra med det jag kan, men inte har papper på att jag kan? Sverige känns så otroligt fyrkantigt ibland, att man måste ha högskolepoäng eller diplom för att kunna något, när de där pappersbitarna inte säger ett smack om vad någon faktiskt kan. Jag erkänner att jag fastnar i samma tänkande: Om jag inte har ett fint diplom eller intyg från ett välrenommerat institut, eller åtminstone ett utdrag ur LADOK, hur kan jag då säga att jag kan något? Fast å andra sidan utger jag mig inte för att kunna något som jag inte kan, eller ha en titel som på något sätt är skyddad. Ändå håller jag mig tillbaka på grund av avsaknaden av papper… Ursäkter, ursäkter.

Det jag funderar på idag är formerna för vad jag vill göra: Vad? Var? När? Hur? Men den sista frågan – hur – är egentligen sekundär. Om jag bestämmer mig för vad jag vill göra och lägger mina intentioner och min energi bakom det, så kan jag också manifestera det. Drömmen blir verklighet först när jag lever den. ”Hur” är inte en fråga som jag har svaret till, det svaret kan jag lämna över till Gudinnan, försynen, Universum – vad jag nu vill kalla det.

Gång efter annan fastnar jag på ”hur”, tvekar, tvivlar på att jag kan och vågar, på att jag kan luta mig tillbaka i trygg förvissning om att allt kommer att bli precis så som det är meningen att det ska bli. Och vad blir resultatet av mitt tvivel? Att jag inte lever drömmen. Då är det klart att den inte blir verklighet. Jag står ju i vägen för att lyckas. Tänk om jag i stället för att oroa mig lade den energin på att göra det jag vill och på att få det att hända? Vad skulle hända om jag släppte tvivlet, släppte ”hur” och bara gjorde det? Just Do It. Tanken är svindlande – som att stå på 10-metersavsatsen i hopptornet.

Jag tänker på ett citat från Callistos workshop om mental träning tidigare i höst:

The intention of our minds is powerful. And a curse.

Mental träning och tankar

30 söndag Aug 2009

Posted by Lisa in Livet, Personlig utveckling

≈ 4 kommentarer

*andas… djupt… andas…*

Gårdagens brudsminkning gick jättebra, och jag kände än en gång efteråt att jag har världens bästa jobb!

Några timmar senare var det dags för en föreläsning/workshop som jag verkligen kände att jag behövde: Mental träning för dansare, med Callisto.

Mental träning som bygger på NLP är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och just NLP är ett redskap och arbetssätt som jag tror väldigt starkt på. Även om jag ”kan” tankesättet och egentligen vet hur jag kan förändra en hel del genom mina tankar, så behövde jag sannerligen en boost av det. Och några faktiska övningar. Det heter ju inte mental träning för intet; det är inget som bara kommer, utan något man aktivt tränar in.

Just nu håller hjärnan fortfarande på att bearbeta intrycken och informationen, men det jag direkt känner att jag fick ut av föreläsningen (bortsett en kanske mer värdefull påminnelse om saker jag hade tappat bort lite i de senaste månadernas självförtroende- och stressdipp) var tanken på målformulering och att vända problem till lösningar. Vad har jag för mål med det jag gör? Hur ska jag nå dit? Och sedan spalta upp målet i realistiska och nåbara delmål, sätta en tidsram och känna att jag faktiskt har kontroll över situationen. Kontroll på ett bra sätt.

När jag ser på en bit av mitt liv i taget är det lätt. Dansen är det område där jag bäst kan se vad jag har för mål och syfte. Jag vet varför jag dansar, jag vet vart jag vill komma, jag har en tidsram och åtminstone några delmål framför mig. Det som igår kändes som ett ganska panikartat nästan oöverstigligt hinder förvandlades med några enkla frågor till ett stort lugn, ett mål, ett skeende, något jag kan påverka och faktiskt gör något åt – till en konkret möjlighet till förbättring som jag har kontroll över. Och även om jag spontant börjar tänka på alla andra saker i dansen som jag också vill och behöver bli bättre på för att nå det stora målet tjänar jag inte på att försöka ta allt på en gång. Been there, done that. För många saker på en gång gör mig bara splittrad och får mig att tappa fokus. Om jag i stället sätter upp dem som delmål, ett i taget, så blir det överskådligt. Då är det bara min eviga otålighet som skapar lite irritation, och den går att dämpa med fokus.

När det gäller resten av livet är det inte lika tydligt än, och jag har ett tag känt att jag behöver sätta mig ned och fundera över vilka de olika bitarna av mitt liv är, vad mitt syfte med dem än, vad jag har för mål med dem/vart jag vill komma med dem, och hur jag ska göra det. För jag har bara blivit stressad av att tänka på. Fast vid närmare eftertanke kanske det är lätt ångest tillsammans med stress, det är svårt att känna skillnaden ibland. De stora bitarna i mitt liv är:

  • Jobb – som är två huvuddelar
    -översättning/skrivande
    -makeupartist
  • Dans
  • Gudinnetro/prästinna (lite jobb, lite utbildning, mycket jag och mitt liv)
  • Shedo
    -styrelsen
    -bloggen
  • Träning

Prioriteringsordningen är inte helt klar, men tankarna pågår. Just nu ligger nog dansen lite före min tro men de behöver ligga jämsides för att jag ska känna balans. Just nu är dans och Gudinnan de två bitarna av tillvaron som ger mig mest. Det är där jag kan ladda batterierna.

Shedo har tagit mer tid och utrymme än träningen, och faktiskt också lite mer än dansen och min tro på sistone, och det är inte OK. För även om det är något jag känner starkt för och något som betyder mycket för mig och andra, så måste jag sätta gränser för hur mycket tid jag kan lägga ner och koncentrera den tiden. Jag har själv valt att kandidera både till styrelsen och bloggen, och är lite rädd för att andra ska tycka att jag är lat om jag inte engagerar mig lika mycket som andra, men det är ett osunt tänkande som bara skapar stress och förtar allt det roliga, meningsfulla. Jag engagerar mig för att jag känner att jag har något att bidra med och för att det är ett viktigt ämne som jag brinner för, och det ger mig också en möjlighet att ge tillbaka till andra, göra något för andra. Men hur mycket nytta gör jag om jag bränner ut mig eller inte orkar brinna längre?

Träningen, ja. *suck* Försummad under alltför lång tid och ju längre det dröjer, desto mer besviken blir jag på mig själv och ju mer minskar motivationen. Jag brukade ju tycka att det var SÅ roligt! Det finns en anledning till att jag blev endorfinberoende… Jag älskar verkligen träningskicken, och kanske är det så att jag blir rädd för det och därför backar? Träning har dessutom varit min ojämförligt bästa stressventil, så hur kunde det gå så här? Vill ta tag i det. Behöver ta tag i det, för att hålla i sådär sjuttio år till.

Utöver de här områdena finns ”allt annat”: vänner, andra intressen, mitt hem… Men jag tror att om jag kan skapa en balans, prioritera och få bättre fokus över vad som ska göras och lägga upp ett schema för det, så kommer jag att få mer tid till annat. Ett litet aber är att jag inte kan styra så mycket över mängden jobb… Men det får jag lära mig hantera.

Hmm… Plötsligt känner jag att jag har större överblick över mitt liv och en början till strategi. Yay!

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …