–Det är inte vad jag vill.
–Nej, det är det inte. Kan det vara bra ändå?
–Ja, det är bra. Det som är, är bra. Så länge jag inte blir påmind om vad det inte är. Så länge jag inte vill ha mer. Så länge jag inte längtar. Så länge jag kan ta det bra och nöja mig.
–Kan jag?
–Just nu kan jag. Men jag vet inte hur länge det räcker.

När jag blir påmind om det jag saknar, det jag längtar efter, det jag önskar, det jag ville, växer tomrummet invid det jag har, vid det som är bra. Och hur gärna jag än vill kan jag inte få det bra att växa och bli vad jag önskar. Vad jag vill. Jag kan inte göra något alls med det, mer än ta det för vad det är. För det bra. Och det vore orättvist att ta det för vad det inte är; det vore att förkasta det bra, eller hur? Det gör jag inte. Det gör jag ju inte. Så gör inte jag. Jag gör det bästa möjliga, det mesta möjliga, så länge det räcker.
Men visst finns tvivlet om hur länge det räcker. Hur länge jag kan nöja mig med det som är och glömma tomrummet bakom axeln. Så länge det bra väger upp saknaden. Men just nu är det bra. Då stannar jag där. Här. Nu.