Kattmonster, eller varför det borde finnas kattsäkra dörrar

17 fredag Aug 2012

Posted by in Kattliv, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag hör små knirpanden och knäppanden, klassiska tecken på kattbus. Antagligen är det Xerxes som klättrar upp på hatthyllan igen. Men icke. När jag kommer in i sovrummet ligger en nöjd Bonnie på en handväska på golvet framför dörren till klädkammaren. En dörr som är öppen. Det var den inte när jag lämnade sovrummet. Jag kikar in i mörkret och mycket riktigt, på en hylla under klädstången med kjolar sticker en nos fram. Xerxes. Såklart. Cirkuskatten.

Att han klättrar upp på hyllor är sött. Att han klättrar upp på hyllor via mina kläder, och river ner dem, är mindre sött. Sådana där småsaker som klomärken och revor är inget som hör ihop med mina kläder. Helst inte i alla fall. Därför försöker jag komma ihåg att stänga klädkammardörren. Men tydligen kan även den öppnas, precis som alla andra dörrar. Ja, mina katter öppnar dörrar. Xerxes hoppar på dörrhandtaget tills dörren går upp, Bonnie petar upp dörrar. Och jag tror att de är i maskopi med varandra. Partners in crime and cuteness.

30 dagar: Day 20 – This month

01 onsdag Aug 2012

Posted by in 30 dagar

≈ Lämna en kommentar

Den här månaden. Ja, augusti har precis börjat, så vad finns det att säga? ”Ett tomt ark.” Klichéartat värre. Almanackan är ganska tom, ytterst lite är planerat. Det känns just nu som ännu en månad av väntan. Och mitt tålamod rinner ut.

Den här sommaren har inte alls blivit vad jag hoppades. Kanske kan en augusti med full sommar ta igen det. Soldagar, varma nätter, havsbad. Fräknar, blåmärken och glassar. Kanske kan jag ta mig ut mer, tanka en massa sol, hav och minnen att ta med mig in i vintermörkret. Kanske får jag må bättre. Kanske kan det äntligen vända.

Jag försöker se det positivt, skrapa ihop hoppet.
Det är lite skört nu.

Så ”This month” blir för mig en bön och en förhoppning om en sommarmånad som räcker mig genom vintern.

Magiska små möten

27 fredag Jul 2012

Posted by in Livet

≈ 2 kommentarer

Han kliver plötsligt ut ur snårskogen och går över vägen, precis framför mig. Råbocken. Han är ganska liten, med kanske 12 cm stora horn. Hans blick möter min, han granskar mig hastigt, som värderade han min farlighet. Men går lugnt några meter vidare in i skogsbrynet. Ingen annan runt omkring tycks lägga märke till honom. De är alltför upptagna av samtal, av sig själva. Alltför inne i sitt för att stanna upp och möta naturen.

Han stannar vid ett träd, gnider hornen mot stammen, skrapar lite med foten i gräs och löv. Bara några meter från mig. Vi följs åt en liten bit, han inne i skogen, jag en liten bit bort, på vägen utanför. Det är en så stark känsla av samklang, av liv. En stunds intensiv… helighet.
Sedan fortsätter jag, springer vidare.

Längre bort betar harar och en råget med två kid på frisbeegolfbanan. Till synes oberörda av att kvällens troligen sista spelare – det är vid det laget ganska skumt ute – pratar i närheten. Jag ser åter samma granskande blickar, samma bedömning av situationen. Vaksam stillhet. Råkiden tittar, betar, skuttar glatt iväg en liten bit och jagar varandra. Så fint! Ytterligare ett av dessa ögonblick av intensivt varande. Av liv.

Sådana här stunder lever jag för. Besjälade stunder av liv, av att vara en del av något större än mig själv.
Och jag ser det, livet, överallt. Det är bara att se.
Det räcker inte alltid för att skingra mörkret, men de skänker kraft. Bubblorna av lycka.

Bara för superkvinnor med familj?

15 söndag Jul 2012

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag läste nyligen om ett projekt för kvinnor med stress- och utbrändhetsproblem som förenklat gick ut på att se över livsplaneringen, prioritera (om) och delegera. Det är ju fint tänkt, och för många av oss helt självklart att göra när orken tryter och pressen och stressen tilltar. I en alltför aktiv tillvaro måste man någonstans lära sig att balansera aktiviteter och tid.

Men av det jag läste tycktes det som om de förutsatte två saker:
1. Kvinnorna ifråga hade en tillvaro som bestod av extremt många aktiviteter, schemabitar och stora krav. Jobb, träning, hem, socialt liv och…
2. Familj. Någon att dela livet med.

De flesta av oss känner väl någon typisk karriärkvinna som bollar jobb – med övertid och deadlines – träning, vänner, man/sambo, barn med skola och aktiviteter, föräldrar, socialt liv, ett perfekt och alltid välstädat hem, otrolig självkontroll, prestationskrav och hela alltet. En superkvinna. Fröken/Fru Duktig, prestationsprinsessan, urtypen för kvinnan som går in i väggen.

Men när man inte är den stereotypen? När man redan har skurit ner på allt och förtvivlat försöker få ihop de mest grundläggande vardagsbestyren, men ekvationerna ”måsten = ork” och ”vilja = ork” inte går ihop? När man tvingas välja mellan laga mat, diska eller städa, och jobb, träning och socialt liv ter sig aldrig så fjärran? Då finns det inte mycket kvar att prioritera bort.

Och när det inte finns någon man delar livet med som kan ta över där man inte orkar längre? Ingen sambo, ingen nära familj, inga som självklart är så nära och närvarande att de kan kliva in utan att orsaka mer stress (så som det blir när en massa löst bekanta eller främlingar ber dig delegera vad de kan göra när du är fullt upptagen med att orka andas och beslutsfattande inte finns på kartan för att du är, just det, utbränd och stresspåverkad)? Någon som kan sköta hela markservicen i form av mat, städning, tvätt, ekonomi, myndighetskontakter och vårdkontakter.

Är det verkligen så att stressforskare och vårdfolk tror att bara den som lever i en relation och har ett fullt upptaget liv kan bli utbränd? Eller är det så udda i vårt samhälle att faktiskt inte ha någon så nära att den kan ta över där man inte orkar? Att det inte finns någon som tar emot när man faller?

Jag tycker att det är fint att det finns program för behandling och rehabilitering av stress/utmattningsdepression, men när programmen förutsätter något som är långt från den verklighet jag lever i gör det mig bara oändligt ledsen. Det förstärker bara känslan av hopplöshet och ensamhet. För jag har inte möjligheten att skära bort mer ur tillvaron, och jag kan inte bara falla. Det handlar inte om kontroll, utan om att vissa måsten krävs för att överleva.

Jag har under några dagar haft förmånen att få komma bort och få slippa alla vardagsbestyr, alla måsten. Det finns inte ord för hur skönt det varit, och hur räddande. Det visar för mig hur mycket jag är tvungen att klara av hemma, varje dag, oavsett hur trött jag är. Rena måsten som inte har något att göra med vad jag vill eller tror att jag borde. Mycket tankeväckande.

Fångad i regnet

06 fredag Jul 2012

Posted by in Livet, Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Jag står vid vattnet, som så många kvällar förr. En ljum kväll, mulen men regnet har till sist slutat. Så från ingenstans är det som om någon vrider på duschen. Tätt strilregn, så tätt att det med ens knappt går att se tvärs över älven.

Jag tar av mig tröjan och knölar ner den i ryggsäcken. Det är varmt, ännu nästan 20 grader, så jag går hellre i klänning och jeans än i en allt tyngre, blöt tröja. Smart val. Det går nästan inte att titta, så öser det ner, och efter knappt en minut droppar det från luggen, vattnet rinner från ansiktet och över armarna. Men det är skönt. Varmt. Mjukt. Jag fryser inte.

Jag överväger att springa hem, men jag och kroppen tycks ha en överenskommelse: jag rör mig inte för fort, och då kan jag andas utan att det gör för ont. Dessutom är jag redan blöt. ”Pisseblöt”, som älskade brorsdottern säger. Så jag går hem, i regn så tätt och fint att det känns som en ångdusch, tar lätta små steg åt sidan för att undvika de värsta pölarna och forsarna på gator som nu ligger centimeterdjupt under vatten. Det droppar om mig.

Jag vänder ansiktet mot regnet och ja, jag njuter. Det är skönt. Levande. Jag ler. Just nu är det bara jag, i regnet, i livet.

Och jag älskar det.

Roten till (o)sanningen

25 onsdag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Empowerment, Ideal och identitet, Livet, Minnen, Om mig

≈ 7 kommentarer

Var inte så besvärlig. Le mer. Ingen tycker om någon som inte ler. Stör inte. Ställ inga krav. Var inte jobbig. Gå in på ditt rum och stäng dörren när du är ledsen, så att ingen ser. Du får inte bli arg. Du får inte ta plats eller tid från någon annan. Klara dig själv. Glöm inte att tacka. Var tacksam. Vänta lite, jag kommer sedan. (Men ingen kom.)

I alltför många år har de där påståendena ekat i tankarna och begränsat mig, påverkat synen på mig själv och min relation till andra. Jag har låtit dem göra det, inte för att jag tycker att de är rätt, utan för att de alltid har varit där; så länge att de har blivit sanningar. De var länge något som var så sant för mig att jag inte ifrågasatte det, och som har visat sig svårare än anat att förändra. Djupt rotat, i något ännu djupare.

Under det senaste halvåret har jag kunnat följa den ena efter den andra av dessa ”sanningar” till något slags början. Kanske föga förvånande kommer de från samma källa. Det är nog mindre viktigt.

Men nu då?
Jag har hittat ursprung, förklaringar, men det räcker inte. Det tar mig inte närmare någon lösning, för jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem och än mindre hur jag ska göra det jag vill: förändra självupplevelsen. Att jag vet varför jag har svårt för att be om hjälp eller hävda mina behov; varför jag känner att jag måste gör det värt något för andra att göra något för mig, eller varför jag ständigt tvivlar på att andra minns mig eller på min älskvärdhet – det gör inte att allt på något magiskt sätt har ändrats.

Jag ser mig inte som något offer. Om något blir jag arg på mig själv för att jag inte bara kan ändra på mig eller för att jag önskar bekräftelse som motsäger de här gamla ”sanningarna” (framför allt när självkänslan störtdyker). Jag tycker inte synd om mig. Jag vill vidare, men jag vet verkligen inte hur.

Det är inte så lätt som att släppa. Det finns inget ”bara” i något som är så väl inarbetat. Men det finns en vilja att en dag kunna skratta bort tanken på att jag måste ge tillbaka mer än jag får, eller alltid göra något för andra, så som andra har gjort när jag nämnt dessa tankar. Det låter kanske urfånigt, men det är de sanningar jag levt med. Och den påverkar de haft och ännu har på mitt liv är allt annat än skojiga och fåniga.

Syns inte, finns inte.

22 söndag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het, Livet

≈ 4 kommentarer

En gång är ingen gång. Men när blir det då ”en gång”? Och när blir det en gång för mycket?
När blir några idiotgrejer ett återfall?

Ja, mat är skitjobbigt. Nej, jag kan inte äta godis, sötsaker och en del annat ensam just nu. Ja, jag har tagit tag i det. Nej, jag vill inte prata om det. Ja, jag äter. Nej, jag försöker inte gå ner i vikt. Om jag gör det? Ingen aning. Skulle jag sörja om jag gjorde det? Nej. Jag kommer aldrig sörja över det. Ja, jag tycker om hur jag ser ut. Jag tror att jag generellt är bra mycket mer nöjd med hur jag ser ut än vad de flesta andra är med sina utseenden. Bortsett från dåliga dagar, men vem har inte dem? Ja, jag önskar att jag slapp äta. Flera gånger varje dag, varje jävla dag. Det är ett sådant slöseri med tid, med energi, med tankemöda på att bestämma vad jag vill äta och göra det. För att inte tala om disken som samlas på hög när jag inte orkar ta tag i den… (Och med ”inte orkar” menar jag inte att jag inte ids.)

Ja, OK. Jag har väl tagit små steg bakåt. Fler än vad jag vill erkänna men inte så många att det kan räknas som återfall. Tror jag. I så fall borde jag väl ha fallit och tappat kontrollen? Det har jag inte. Riktigt. Jag har ett val, jag har hela tiden ett val. Och jag försöker inte ursäkta mig. Det finns inga ursäkter. Jag vet bättre. Jag är inte förvånad eftersom jag aldrig har varit så här stressad och pressad, det är en ganska naturlig reaktion, men det är inte en ursäkt. Inte för mig.

Jag har alla svaren. Jag kan både de bra och de dåliga argumenten, kan ställa rätt frågor till mig, svara på dem eller låta bli. En sak jag inte kan är att ljuga för mig. Jag kanske mörkar och undanhåller sanningen för mig, men jag ljuger inte. Jag vet vad jag hade sagt till någon annan. Jag vet vad jag ska göra. Jag gör det. Jag tror att jag gör rätt, men vet inte.

Skulle jag behöva stöd? Kanske. Vet inte. Till vilken nytta? Vad kan någon annan säga som jag inte redan vet?

Vill jag prata om det? Nej, egentligen inte. För då blir det verkligt. Är det inte illa nog att jag skäms som det är? Medge det för någon annan, se dem (be)döma mig…? Nej, tack.
Eller jo, kanske. Jag kanske vill. Jag kanske behöver. Men hur? Och vem? Jag vill inte höra de självklara, väntade svaren. Jag vill inte ha frågorna som jag redan ställt mig. Jag kan det här. Jag har varit med längre än någon annan jag träffat, och kommit längre. Jag har hittills aldrig träffat någon som kunnat ge mig råd och stöd på ett sätt som jag har kunnat ta till mig. Jag vet redan vad jag borde, måste, bla  bla bla.

Så varför i helvete går det snett? Var? Vad är vilja och vad är reaktion?

Det är no big deal. Jag trampade snett, men kom tillbaka. Inget att prata om. Och ändå gör jag det.

Kanske bagatelliserar jag. Men när det inte är något mer än ”jobbigt”, för det mesta i varje fall, då är det väl inget att hänga upp mig på? Då är det väl bara ett symtom på att livet just nu är mer stressande än vad jag kan hantera. Eller? (Vad vet jag?)
Men det känns som en bagatell. Som en liten del av en större bild; en liten del som jag vet att andra skulle kunna hänga upp sig på och missa det som egentligen är problemet. För att det vore enklast så, för dem. En enkel förklaringsmodell.

Hur stor är en bagatell och hur stor kan den växa sig innan den slutar att vara en bagatell?

Det är ett problem när jag inte orkar laga mat och därför tar en bit kladdkaka till, eller två, och sedan känner att det var fel – inte nödvändigtvis för mycket, utan just fel för att jag egentligen inte vill ha det – och den första impulsen är att göra det ogjort.

Det är ett problem när jag känner ett sådant sug efter just de sakerna jag inte riktigt kan hantera nu att jag känner mig som en knarkare på jakt efter en fix.

Det är kanske ett problem så fort det känns så. Så fort det tar upp tid och tankar.

Men vad kan jag göra? Stå ut. Försöka lösa. Låta bli att vilja. För vad hjälper det att prata? Vad kan någon annan göra? Ingen kan ju ändå göra det lättare. Förväntade svar ger mig inget – säg något jag inte redan vet i stället. Tala inte om för mig de uppenbara sakerna jag ska göra, förutsätt inte att du vet vad jag tänker och känner, ge inga självklara råd, peppa mig inte. Jag hatar att bli peppad.

Kanske är det jag som är fördömande och fördomsfull, cynisk rentav. Men ingen som tror att de vet kan ge mig råd. Nej, förresten, ingen som försöker ge råd kan göra det. Bara de som inte vet och därför inget förutsätter, utan lyssnar med ett rent sinne och pratar med mig. Eller de som verkligen vet och har något vettigt att säga, inte samma saker som alla andra. Inte samma som jag redan hört och sagt hundratals gånger, eller som jag säger till mig själv. Det hjälper inte. Jag har varit med för länge för det.

Men som sagt, det är nog inget. Nu fortsätter jag som om inget hänt. Syns inte, finns inte.

Skuggorna i mörkret bakom spegeln väser triumferande att de kommer. Jag kan fly men inte gömma mig. De hittar alltid.
Och de har rätt. Det är en sak att stå emot när jag är stark. Något helt annat när allt rasar och jag inte får utlopp för frustrationen och känslorna.
Ränderna går visst aldrig ur. Den mörka spegeln släpper inte helt greppet. Så många gånger jag kapat de banden och ändå växer de tillbaka.
Det förflutnas sorger och bojor släpper jag, en efter en. Men det här… Det är bara skuggor. Tystnad.

Skuggorna i spegeln är jag. Min mörka passagerare, delen av mig jag lade bort. Det här är det närmaste jag kommer att prata om det nu.

Skrivet på Twitter, 9 april 2012

Jag var inte meningen

20 fredag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Livet

≈ 4 kommentarer

Jag var inte meningen.
Därför känner jag alltid att jag måste skapa mening av min existens genom att göra mig värd, göra för andra, vara ett varmt, älskvärt och hjälpande ljus. Inte kräva, inte klaga, inte vara besvärlig.

Jag vet att jag har fel, att det räcker att jag bara är, men känslan är en annan sak.
Bra dagar är det självklart att bara vara, när jag känner mig trygg bara är jag. Självklart värdefull, naturligt meningsfull. Bara är. Jag. Älskande, älskad. Värdefull. Utan att göra mer än att vara.

Men de dagarna är för få nu. Känslan av misslyckande, skammen av att inte klara av något så självklart som livet på egen hand, gör att den trygga kvinnan ger vika för det otrygga barnet. Barnet som inte får störa, som inte får bråka, kräva, behöva. Som får ta det som blir över. Barnet som måste visa sin duglighet, sitt värde, som bara ser sitt värde speglat i det hon gör för andra. Barnet som aldrig var viktigt, aldrig fick känna sig värdefull.

Barnet som växte upp, fann något mer, en ljus, skimrande kärna i sitt inre; en enorm förmåga att älska och en glädje i att glädja. Men som ännu inte har blivit helt. Och som alltför många gånger har blivit taget för givet och glömt.

När känslan av värdelöshet växer sig överväldigande eftersom jag inte har något att ge andra, inte orkar göra något för andra, kan jag inte bemöta den. Då känner jag tydligare att det otrygga, osäkra barnet är kvar. Jag saknar de tröstande orden att säga till mig själv.

Och jag kan inte prata om det. Än. Bara skriva.

Du vet väl om att du är värdefull…
Jag vet det. Men jag känner det inte nu.

Slut

17 tisdag Apr 2012

Posted by in Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Jag tappar ord. Kan plötsligt inte minnas hur vanliga ord stavas, eller hur ordet jag översatt tre gånger i samma text ska översättas. Koncentrationen är som bortblåst, minsta lilla avbrott från en tankebana och jag måste leta mig tillbaka och börja om.

Jag skriver fel gång på gång, för fingrarna lyder inte.

Jag tappar tid. Sitter och stirrar på datorskärmen och försöker komma på vad det var jag gjorde, vad det är jag gör. Sitter och stirrar ut genom fönstret utan att se något medan tårarna rinner. Sitter hopkrupen på golvet med ryggen mot elementet för att värmen kanske ska lösa upp spänningarna, eller ligger i en hög där jag sjönk ihop, och bara gråter. Medan tiden går, snabbare än vad jag märker.

Jag kan inte lyfta kaffeglaset, måste greppa om det med båda händerna för att inte tappa det. Jag äter tinade jordgubbar med gaffel för att jag inte fick dem att ligga kvar på skeden. Orkar knappt lyfta gaffeln till munnen, orkar knappt hålla i tandborsten. Det gör ont, fysiskt ont, att skriva, att sitta, att sträcka på mig.

Jag orkar inte le. Jag orkar inte sjunga. Jag orkar inte prata. Jag blir tystare och tystare, tål inte ljud, ljus, lukter. Smaker gör mig illamående.

När jag är så trött att jag knappt orkar andas, kommer på mig själv med att inte ha rört en min på timmar, undrar jag när det tar slut. Hur länge fortsätter hjärnan arbeta? Hur länge orkar hjärtat slå?

Att sova hjälper inte. Jag kan inte ens lura mig längre att jag kan sova mig pigg. Marginellt piggare, kanske. Men sedan influensan våren 2005 har jag inte haft en enda dag då jag vaknat pigg och varit pigg en hel dag.

De senaste dagarna har jag känt hur kroppen protesterar, inte vill vara med längre. Så här har jag aldrig känt förut. Inte ens när jag vägde 38 kilo och hade kramper var jag så här … bortom trött. Och det är inte depressionströtthet. Jag känner inte igen det. Jag är rädd. Skiträdd.

Värst är ändå de kognitiva förändringarna. Hur jag blir trög, glömsk, korkad. Kan inte behålla en röd tråd i tankarna. Hur sinnena sviker mig, blir både fumliga och hyperkänsliga. Hur personlighetsförändrad jag blir. Stundtals snudd på apatisk, reagerar med svårighet på det som händer runt om – vilket dessutom kräver enorm koncentration – gråter för ingenting, tappar bort vem jag är, vilka egenskaper det är som jag har. Självkänslan bara försvinner. Självförtroendet likaså; från ingenstans kommer tvivel på allt jag gör, allt jag är. Känslan av att inte göra nog, inte räcka, på en nivå som jag inte själv kan bemöta och stilla. Det är märkligt att trötthet kan få mig att känna att jag måste be om ursäkt för min existens, för alla krav jag ställer på dem jag älskar och tycker om, för att jag bara begär saker utan att ge något tillbaka. Att jag vet att jag har fel hjälper inte; jag kan inte övertyga mig själv. Men det är svårt, nästan omöjligt, att förklara och att be andra om påminnelser, ord, handlingar, hjälp, beröring som hjälper mig att hitta tillbaka till mig. Jag orkar inte. Jag får inte. Jag ställer redan för stora krav, är för egoistisk.

Men det här är inte jag, det är som en blek skugga av mig, berövad nästan allt det som gör mig till mig. Jag känner inte igen mig. Jag är någonstans innanför det här. Hur förklarar jag att jag blir personlighetsförändrad av att vara helt jävla slut?

Det är inte så här illa hela tiden. Jag kan fortfarande plocka fram mitt friska, glada jag. Men det är allt oftare, en allt större del av tiden. Det tar över mer och mer. Jag ser ingen utväg och orkar inte göra något. Och jag svamlar. Och vill ursäkta mig. Och jag är så jävla rädd.

De mest tröstande orden kan vara de som inte sägs

12 torsdag Apr 2012

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

De mest tröstande orden kan vara de som inte sägs. En hand på din hand, eller på din axel. Andetagen som visar närvaron bredvid dig. Strykningen över håret. Den framsträckta näsduken. Muggen med varmt te. Filten som läggs över dig. Den öppna famnen. ❤ från någon som sällan använder det. Den fåniga bilden från någon som känner dig tillräckligt väl för att veta vad du skrattar åt och vad som kan distrahera dig. Promenaden som du dras med ut på.

Ibland finns inga ord.
Och ibland behövs inga ord.