Jag står vid vattnet, som så många kvällar förr. En ljum kväll, mulen men regnet har till sist slutat. Så från ingenstans är det som om någon vrider på duschen. Tätt strilregn, så tätt att det med ens knappt går att se tvärs över älven.

Jag tar av mig tröjan och knölar ner den i ryggsäcken. Det är varmt, ännu nästan 20 grader, så jag går hellre i klänning och jeans än i en allt tyngre, blöt tröja. Smart val. Det går nästan inte att titta, så öser det ner, och efter knappt en minut droppar det från luggen, vattnet rinner från ansiktet och över armarna. Men det är skönt. Varmt. Mjukt. Jag fryser inte.

Jag överväger att springa hem, men jag och kroppen tycks ha en överenskommelse: jag rör mig inte för fort, och då kan jag andas utan att det gör för ont. Dessutom är jag redan blöt. ”Pisseblöt”, som älskade brorsdottern säger. Så jag går hem, i regn så tätt och fint att det känns som en ångdusch, tar lätta små steg åt sidan för att undvika de värsta pölarna och forsarna på gator som nu ligger centimeterdjupt under vatten. Det droppar om mig.

Jag vänder ansiktet mot regnet och ja, jag njuter. Det är skönt. Levande. Jag ler. Just nu är det bara jag, i regnet, i livet.

Och jag älskar det.