Jag hör små knirpanden och knäppanden, klassiska tecken på kattbus. Antagligen är det Xerxes som klättrar upp på hatthyllan igen. Men icke. När jag kommer in i sovrummet ligger en nöjd Bonnie på en handväska på golvet framför dörren till klädkammaren. En dörr som är öppen. Det var den inte när jag lämnade sovrummet. Jag kikar in i mörkret och mycket riktigt, på en hylla under klädstången med kjolar sticker en nos fram. Xerxes. Såklart. Cirkuskatten.

Att han klättrar upp på hyllor är sött. Att han klättrar upp på hyllor via mina kläder, och river ner dem, är mindre sött. Sådana där småsaker som klomärken och revor är inget som hör ihop med mina kläder. Helst inte i alla fall. Därför försöker jag komma ihåg att stänga klädkammardörren. Men tydligen kan även den öppnas, precis som alla andra dörrar. Ja, mina katter öppnar dörrar. Xerxes hoppar på dörrhandtaget tills dörren går upp, Bonnie petar upp dörrar. Och jag tror att de är i maskopi med varandra. Partners in crime and cuteness.