En gång är ingen gång. Men när blir det då ”en gång”? Och när blir det en gång för mycket?
När blir några idiotgrejer ett återfall?

Ja, mat är skitjobbigt. Nej, jag kan inte äta godis, sötsaker och en del annat ensam just nu. Ja, jag har tagit tag i det. Nej, jag vill inte prata om det. Ja, jag äter. Nej, jag försöker inte gå ner i vikt. Om jag gör det? Ingen aning. Skulle jag sörja om jag gjorde det? Nej. Jag kommer aldrig sörja över det. Ja, jag tycker om hur jag ser ut. Jag tror att jag generellt är bra mycket mer nöjd med hur jag ser ut än vad de flesta andra är med sina utseenden. Bortsett från dåliga dagar, men vem har inte dem? Ja, jag önskar att jag slapp äta. Flera gånger varje dag, varje jävla dag. Det är ett sådant slöseri med tid, med energi, med tankemöda på att bestämma vad jag vill äta och göra det. För att inte tala om disken som samlas på hög när jag inte orkar ta tag i den… (Och med ”inte orkar” menar jag inte att jag inte ids.)

Ja, OK. Jag har väl tagit små steg bakåt. Fler än vad jag vill erkänna men inte så många att det kan räknas som återfall. Tror jag. I så fall borde jag väl ha fallit och tappat kontrollen? Det har jag inte. Riktigt. Jag har ett val, jag har hela tiden ett val. Och jag försöker inte ursäkta mig. Det finns inga ursäkter. Jag vet bättre. Jag är inte förvånad eftersom jag aldrig har varit så här stressad och pressad, det är en ganska naturlig reaktion, men det är inte en ursäkt. Inte för mig.

Jag har alla svaren. Jag kan både de bra och de dåliga argumenten, kan ställa rätt frågor till mig, svara på dem eller låta bli. En sak jag inte kan är att ljuga för mig. Jag kanske mörkar och undanhåller sanningen för mig, men jag ljuger inte. Jag vet vad jag hade sagt till någon annan. Jag vet vad jag ska göra. Jag gör det. Jag tror att jag gör rätt, men vet inte.

Skulle jag behöva stöd? Kanske. Vet inte. Till vilken nytta? Vad kan någon annan säga som jag inte redan vet?

Vill jag prata om det? Nej, egentligen inte. För då blir det verkligt. Är det inte illa nog att jag skäms som det är? Medge det för någon annan, se dem (be)döma mig…? Nej, tack.
Eller jo, kanske. Jag kanske vill. Jag kanske behöver. Men hur? Och vem? Jag vill inte höra de självklara, väntade svaren. Jag vill inte ha frågorna som jag redan ställt mig. Jag kan det här. Jag har varit med längre än någon annan jag träffat, och kommit längre. Jag har hittills aldrig träffat någon som kunnat ge mig råd och stöd på ett sätt som jag har kunnat ta till mig. Jag vet redan vad jag borde, måste, bla  bla bla.

Så varför i helvete går det snett? Var? Vad är vilja och vad är reaktion?

Det är no big deal. Jag trampade snett, men kom tillbaka. Inget att prata om. Och ändå gör jag det.

Kanske bagatelliserar jag. Men när det inte är något mer än ”jobbigt”, för det mesta i varje fall, då är det väl inget att hänga upp mig på? Då är det väl bara ett symtom på att livet just nu är mer stressande än vad jag kan hantera. Eller? (Vad vet jag?)
Men det känns som en bagatell. Som en liten del av en större bild; en liten del som jag vet att andra skulle kunna hänga upp sig på och missa det som egentligen är problemet. För att det vore enklast så, för dem. En enkel förklaringsmodell.

Hur stor är en bagatell och hur stor kan den växa sig innan den slutar att vara en bagatell?

Det är ett problem när jag inte orkar laga mat och därför tar en bit kladdkaka till, eller två, och sedan känner att det var fel – inte nödvändigtvis för mycket, utan just fel för att jag egentligen inte vill ha det – och den första impulsen är att göra det ogjort.

Det är ett problem när jag känner ett sådant sug efter just de sakerna jag inte riktigt kan hantera nu att jag känner mig som en knarkare på jakt efter en fix.

Det är kanske ett problem så fort det känns så. Så fort det tar upp tid och tankar.

Men vad kan jag göra? Stå ut. Försöka lösa. Låta bli att vilja. För vad hjälper det att prata? Vad kan någon annan göra? Ingen kan ju ändå göra det lättare. Förväntade svar ger mig inget – säg något jag inte redan vet i stället. Tala inte om för mig de uppenbara sakerna jag ska göra, förutsätt inte att du vet vad jag tänker och känner, ge inga självklara råd, peppa mig inte. Jag hatar att bli peppad.

Kanske är det jag som är fördömande och fördomsfull, cynisk rentav. Men ingen som tror att de vet kan ge mig råd. Nej, förresten, ingen som försöker ge råd kan göra det. Bara de som inte vet och därför inget förutsätter, utan lyssnar med ett rent sinne och pratar med mig. Eller de som verkligen vet och har något vettigt att säga, inte samma saker som alla andra. Inte samma som jag redan hört och sagt hundratals gånger, eller som jag säger till mig själv. Det hjälper inte. Jag har varit med för länge för det.

Men som sagt, det är nog inget. Nu fortsätter jag som om inget hänt. Syns inte, finns inte.

Skuggorna i mörkret bakom spegeln väser triumferande att de kommer. Jag kan fly men inte gömma mig. De hittar alltid.
Och de har rätt. Det är en sak att stå emot när jag är stark. Något helt annat när allt rasar och jag inte får utlopp för frustrationen och känslorna.
Ränderna går visst aldrig ur. Den mörka spegeln släpper inte helt greppet. Så många gånger jag kapat de banden och ändå växer de tillbaka.
Det förflutnas sorger och bojor släpper jag, en efter en. Men det här… Det är bara skuggor. Tystnad.

Skuggorna i spegeln är jag. Min mörka passagerare, delen av mig jag lade bort. Det här är det närmaste jag kommer att prata om det nu.

Skrivet på Twitter, 9 april 2012