Jag läste nyligen om ett projekt för kvinnor med stress- och utbrändhetsproblem som förenklat gick ut på att se över livsplaneringen, prioritera (om) och delegera. Det är ju fint tänkt, och för många av oss helt självklart att göra när orken tryter och pressen och stressen tilltar. I en alltför aktiv tillvaro måste man någonstans lära sig att balansera aktiviteter och tid.

Men av det jag läste tycktes det som om de förutsatte två saker:
1. Kvinnorna ifråga hade en tillvaro som bestod av extremt många aktiviteter, schemabitar och stora krav. Jobb, träning, hem, socialt liv och…
2. Familj. Någon att dela livet med.

De flesta av oss känner väl någon typisk karriärkvinna som bollar jobb – med övertid och deadlines – träning, vänner, man/sambo, barn med skola och aktiviteter, föräldrar, socialt liv, ett perfekt och alltid välstädat hem, otrolig självkontroll, prestationskrav och hela alltet. En superkvinna. Fröken/Fru Duktig, prestationsprinsessan, urtypen för kvinnan som går in i väggen.

Men när man inte är den stereotypen? När man redan har skurit ner på allt och förtvivlat försöker få ihop de mest grundläggande vardagsbestyren, men ekvationerna ”måsten = ork” och ”vilja = ork” inte går ihop? När man tvingas välja mellan laga mat, diska eller städa, och jobb, träning och socialt liv ter sig aldrig så fjärran? Då finns det inte mycket kvar att prioritera bort.

Och när det inte finns någon man delar livet med som kan ta över där man inte orkar längre? Ingen sambo, ingen nära familj, inga som självklart är så nära och närvarande att de kan kliva in utan att orsaka mer stress (så som det blir när en massa löst bekanta eller främlingar ber dig delegera vad de kan göra när du är fullt upptagen med att orka andas och beslutsfattande inte finns på kartan för att du är, just det, utbränd och stresspåverkad)? Någon som kan sköta hela markservicen i form av mat, städning, tvätt, ekonomi, myndighetskontakter och vårdkontakter.

Är det verkligen så att stressforskare och vårdfolk tror att bara den som lever i en relation och har ett fullt upptaget liv kan bli utbränd? Eller är det så udda i vårt samhälle att faktiskt inte ha någon så nära att den kan ta över där man inte orkar? Att det inte finns någon som tar emot när man faller?

Jag tycker att det är fint att det finns program för behandling och rehabilitering av stress/utmattningsdepression, men när programmen förutsätter något som är långt från den verklighet jag lever i gör det mig bara oändligt ledsen. Det förstärker bara känslan av hopplöshet och ensamhet. För jag har inte möjligheten att skära bort mer ur tillvaron, och jag kan inte bara falla. Det handlar inte om kontroll, utan om att vissa måsten krävs för att överleva.

Jag har under några dagar haft förmånen att få komma bort och få slippa alla vardagsbestyr, alla måsten. Det finns inte ord för hur skönt det varit, och hur räddande. Det visar för mig hur mycket jag är tvungen att klara av hemma, varje dag, oavsett hur trött jag är. Rena måsten som inte har något att göra med vad jag vill eller tror att jag borde. Mycket tankeväckande.