Jag tappar ord. Kan plötsligt inte minnas hur vanliga ord stavas, eller hur ordet jag översatt tre gånger i samma text ska översättas. Koncentrationen är som bortblåst, minsta lilla avbrott från en tankebana och jag måste leta mig tillbaka och börja om.

Jag skriver fel gång på gång, för fingrarna lyder inte.

Jag tappar tid. Sitter och stirrar på datorskärmen och försöker komma på vad det var jag gjorde, vad det är jag gör. Sitter och stirrar ut genom fönstret utan att se något medan tårarna rinner. Sitter hopkrupen på golvet med ryggen mot elementet för att värmen kanske ska lösa upp spänningarna, eller ligger i en hög där jag sjönk ihop, och bara gråter. Medan tiden går, snabbare än vad jag märker.

Jag kan inte lyfta kaffeglaset, måste greppa om det med båda händerna för att inte tappa det. Jag äter tinade jordgubbar med gaffel för att jag inte fick dem att ligga kvar på skeden. Orkar knappt lyfta gaffeln till munnen, orkar knappt hålla i tandborsten. Det gör ont, fysiskt ont, att skriva, att sitta, att sträcka på mig.

Jag orkar inte le. Jag orkar inte sjunga. Jag orkar inte prata. Jag blir tystare och tystare, tål inte ljud, ljus, lukter. Smaker gör mig illamående.

När jag är så trött att jag knappt orkar andas, kommer på mig själv med att inte ha rört en min på timmar, undrar jag när det tar slut. Hur länge fortsätter hjärnan arbeta? Hur länge orkar hjärtat slå?

Att sova hjälper inte. Jag kan inte ens lura mig längre att jag kan sova mig pigg. Marginellt piggare, kanske. Men sedan influensan våren 2005 har jag inte haft en enda dag då jag vaknat pigg och varit pigg en hel dag.

De senaste dagarna har jag känt hur kroppen protesterar, inte vill vara med längre. Så här har jag aldrig känt förut. Inte ens när jag vägde 38 kilo och hade kramper var jag så här … bortom trött. Och det är inte depressionströtthet. Jag känner inte igen det. Jag är rädd. Skiträdd.

Värst är ändå de kognitiva förändringarna. Hur jag blir trög, glömsk, korkad. Kan inte behålla en röd tråd i tankarna. Hur sinnena sviker mig, blir både fumliga och hyperkänsliga. Hur personlighetsförändrad jag blir. Stundtals snudd på apatisk, reagerar med svårighet på det som händer runt om – vilket dessutom kräver enorm koncentration – gråter för ingenting, tappar bort vem jag är, vilka egenskaper det är som jag har. Självkänslan bara försvinner. Självförtroendet likaså; från ingenstans kommer tvivel på allt jag gör, allt jag är. Känslan av att inte göra nog, inte räcka, på en nivå som jag inte själv kan bemöta och stilla. Det är märkligt att trötthet kan få mig att känna att jag måste be om ursäkt för min existens, för alla krav jag ställer på dem jag älskar och tycker om, för att jag bara begär saker utan att ge något tillbaka. Att jag vet att jag har fel hjälper inte; jag kan inte övertyga mig själv. Men det är svårt, nästan omöjligt, att förklara och att be andra om påminnelser, ord, handlingar, hjälp, beröring som hjälper mig att hitta tillbaka till mig. Jag orkar inte. Jag får inte. Jag ställer redan för stora krav, är för egoistisk.

Men det här är inte jag, det är som en blek skugga av mig, berövad nästan allt det som gör mig till mig. Jag känner inte igen mig. Jag är någonstans innanför det här. Hur förklarar jag att jag blir personlighetsförändrad av att vara helt jävla slut?

Det är inte så här illa hela tiden. Jag kan fortfarande plocka fram mitt friska, glada jag. Men det är allt oftare, en allt större del av tiden. Det tar över mer och mer. Jag ser ingen utväg och orkar inte göra något. Och jag svamlar. Och vill ursäkta mig. Och jag är så jävla rädd.