Han kliver plötsligt ut ur snårskogen och går över vägen, precis framför mig. Råbocken. Han är ganska liten, med kanske 12 cm stora horn. Hans blick möter min, han granskar mig hastigt, som värderade han min farlighet. Men går lugnt några meter vidare in i skogsbrynet. Ingen annan runt omkring tycks lägga märke till honom. De är alltför upptagna av samtal, av sig själva. Alltför inne i sitt för att stanna upp och möta naturen.

Han stannar vid ett träd, gnider hornen mot stammen, skrapar lite med foten i gräs och löv. Bara några meter från mig. Vi följs åt en liten bit, han inne i skogen, jag en liten bit bort, på vägen utanför. Det är en så stark känsla av samklang, av liv. En stunds intensiv… helighet.
Sedan fortsätter jag, springer vidare.

Längre bort betar harar och en råget med två kid på frisbeegolfbanan. Till synes oberörda av att kvällens troligen sista spelare – det är vid det laget ganska skumt ute – pratar i närheten. Jag ser åter samma granskande blickar, samma bedömning av situationen. Vaksam stillhet. Råkiden tittar, betar, skuttar glatt iväg en liten bit och jagar varandra. Så fint! Ytterligare ett av dessa ögonblick av intensivt varande. Av liv.

Sådana här stunder lever jag för. Besjälade stunder av liv, av att vara en del av något större än mig själv.
Och jag ser det, livet, överallt. Det är bara att se.
Det räcker inte alltid för att skingra mörkret, men de skänker kraft. Bubblorna av lycka.