Jag var inte meningen.
Därför känner jag alltid att jag måste skapa mening av min existens genom att göra mig värd, göra för andra, vara ett varmt, älskvärt och hjälpande ljus. Inte kräva, inte klaga, inte vara besvärlig.
Jag vet att jag har fel, att det räcker att jag bara är, men känslan är en annan sak.
Bra dagar är det självklart att bara vara, när jag känner mig trygg bara är jag. Självklart värdefull, naturligt meningsfull. Bara är. Jag. Älskande, älskad. Värdefull. Utan att göra mer än att vara.
Men de dagarna är för få nu. Känslan av misslyckande, skammen av att inte klara av något så självklart som livet på egen hand, gör att den trygga kvinnan ger vika för det otrygga barnet. Barnet som inte får störa, som inte får bråka, kräva, behöva. Som får ta det som blir över. Barnet som måste visa sin duglighet, sitt värde, som bara ser sitt värde speglat i det hon gör för andra. Barnet som aldrig var viktigt, aldrig fick känna sig värdefull.
Barnet som växte upp, fann något mer, en ljus, skimrande kärna i sitt inre; en enorm förmåga att älska och en glädje i att glädja. Men som ännu inte har blivit helt. Och som alltför många gånger har blivit taget för givet och glömt.
När känslan av värdelöshet växer sig överväldigande eftersom jag inte har något att ge andra, inte orkar göra något för andra, kan jag inte bemöta den. Då känner jag tydligare att det otrygga, osäkra barnet är kvar. Jag saknar de tröstande orden att säga till mig själv.
Och jag kan inte prata om det. Än. Bara skriva.
Du vet väl om att du är värdefull…
Jag vet det. Men jag känner det inte nu.
Lisigt 
Underbara Lisa… Hoppas det kommer att börja ljusna för dig!
Jag har svårt att se att du är misslyckad. Det jag ser genom dina inlägg är att du kämpar på… Jag kan ana att du gör saker för andra, även fast du inte ser det… och vet du vad, man behöver inte heller göra saker för andra hela tiden…
Kanske kan du ta med ditt förra inlägg till läkare och be om en längre sjukskrivning…så att du kan hinna landa, minska kraven om dig själv och ta hand om dig… Kanske om den yttre stressen du upplever minskas blir det lättare att hantera alla tankar och känslor…
En varm kram
från en av dina läsare
Tack för dina ord, Maria.
Jag har svårt att sluta ge tillbaka till andra; dels för att jag vill, jag är en givande person, dels för att jag känner att jag borde. För att göra det värt det de ger mig… Gammal fälla som jag inte vet hur jag ska komma ur. Förnuft hjälper dåligt de stunder då känslan tar över…
Kram!
Du är värdefull och du kommer att kunna säga det till dig själv snart. Du kommer att nå dit bara du tillåter dig själv att göra det. Jag kan känna igen mig i delar av det du skriver då jag växte upp i skuggan av en äldre bror med ADHD (visste vi inte då) som tog ALL plats och var mkt utåtagerande och tog droger det var liksom ingen som såg oss tre andra. Jag förstod aldrig varför och gjorde allt för att vara bäst i skolan, fick ätstörningar mm för att ngn skulle se mig. Inte än idag kan jag helt ärligt säga till mig själv att jag duger som jag och att jag är värdefull som jag är, fortsätter att prestera och försöka bli perfekt men jag mår inte längre dåligt av det och det finns en balans. Du är en klok och varm person trots att vi aldrig mötts är jag säker på det och jag hoppas innerligt att du kommer att må bättre snart och se att du är viktig! Stor kram !!
Mycket av det du skriver låter så bekant… I mitt fall äldst av fem barn och utanför redan från början. Det fanns alltid någon annan med större behov.
För det mesta funderar jag inte så mycket på mitt värde, men när allt annat blir jobbigt… ja, då kommer det också. Då räcker jag inte.
Tack för att du delade med dig – det ger perspektiv.
Kram!!