Jag var inte meningen.
Därför känner jag alltid att jag måste skapa mening av min existens genom att göra mig värd, göra för andra, vara ett varmt, älskvärt och hjälpande ljus. Inte kräva, inte klaga, inte vara besvärlig.

Jag vet att jag har fel, att det räcker att jag bara är, men känslan är en annan sak.
Bra dagar är det självklart att bara vara, när jag känner mig trygg bara är jag. Självklart värdefull, naturligt meningsfull. Bara är. Jag. Älskande, älskad. Värdefull. Utan att göra mer än att vara.

Men de dagarna är för få nu. Känslan av misslyckande, skammen av att inte klara av något så självklart som livet på egen hand, gör att den trygga kvinnan ger vika för det otrygga barnet. Barnet som inte får störa, som inte får bråka, kräva, behöva. Som får ta det som blir över. Barnet som måste visa sin duglighet, sitt värde, som bara ser sitt värde speglat i det hon gör för andra. Barnet som aldrig var viktigt, aldrig fick känna sig värdefull.

Barnet som växte upp, fann något mer, en ljus, skimrande kärna i sitt inre; en enorm förmåga att älska och en glädje i att glädja. Men som ännu inte har blivit helt. Och som alltför många gånger har blivit taget för givet och glömt.

När känslan av värdelöshet växer sig överväldigande eftersom jag inte har något att ge andra, inte orkar göra något för andra, kan jag inte bemöta den. Då känner jag tydligare att det otrygga, osäkra barnet är kvar. Jag saknar de tröstande orden att säga till mig själv.

Och jag kan inte prata om det. Än. Bara skriva.

Du vet väl om att du är värdefull…
Jag vet det. Men jag känner det inte nu.