De kallar det fritid. Människor som rutar in och bokar upp sina kvällar och helger med aktiviteter och måsten. Det är kurser, personlig utveckling, träning för både vuxna och barn, tidiga helgträningar och hela helger med cuper, middagar, kulturbesök, lekträffar, kalas och, när man väl är hemma, hushållssysslor in absurdum. Putsa, feja, baka, pyssla, baka, laga mat. Göra, göra, göra. Till och med stunder av meditation planeras och schemaläggs. Det känns ibland som om hela deras – och deras barns – tid måste fyllas med saker för att göras meningsfull, för att fångas. Som om ofångad tid var förlorad tid.

Vad hände med tid att bara vara, de där tomma tidsluckorna för återhämtning och spontanitet? Tid att göra det man vill just då, tid för inspiration och kreativitet. Tid att ha tråkigt, att stanna upp och tänka efter, eller känna efter. Precis som vila är lika viktig som träning för att bygga upp kroppen är vila viktigt för sinnena och själen, för personen, för att växa och utvecklas. Att hela tiden ösa på med intryck utifrån gör att de inre uttrycken får mindre plats.

Alla har inte samma behov av tystnad och stillhet. Många tycker att de tänker bättre, och mår bättre, om de hela tiden är aktiva och omgivna av andra människor. Men det fysiska och mentala behovet av vila kvarstår. Och hur stannar man upp och känner efter om man aldrig stannar upp?

Själv tror jag än mer på behovet av frihet för återhämtning. Av tid utan krav och yttre strukturer. Fri tid. Stunder av egen tid, obestämd och fri att fylla. Den som en del kallar meningslös för att den inte fylls med något mätbart och bevisbart meningsfullt. Tid som inte kan tidrapporteras.

Hur fri är tiden om den är bunden och uppbokad?

Jag skulle så mycket.
Jag skulle diska undan, laga ordentlig middag, dammsuga, färga håret, fixa och dona, läsa och skriva.
Men…
Det blev inte så. Något kom i vägen.
Nu gör jag flera småsaker parallellt, halvmaniskt rastlöst plockande för att på något sätt, så länge det går, hålla ångesten borta.
Medan klumpen i halsen växer och tårarna bränner bakom ögonlocken.

Det här är vanmakt.

Som att simma mot en malström. Jag håller mig flytande ett tag, kan simma mot strömmen ett tag. Tills jag inte orkar längre. Och det händer så gott som varje dag. Hur bra jag än mår, hur positivt jag än tänker. När energin tar slut så tar den slut. Jag sjunker. Jag håller mot så länge jag kan, gör småsaker – vad som helst, bara för att sysselsätta mig. Kan inte tänka klart, kan inte göra något större, något vettigt. Rastlöst plockande. Andas. Hålla tankarna så upptagna att de håller känslorna i schack.

Tills det inte går. 9 gånger av 10 lyckas jag inte hålla mig flytande. Lyckas inte bryta det. Den där enda gången är en liten seger. De övriga… Fasa. Då är det bara att hålla andan och hoppas att jag kommer upp igen. För där nere minns jag inga verktyg, inga sätt att själv bryta och ta mig upp. Det kan jag inte göra själv.

Det blir svårare att fokusera. Att få fram ord. Att andas.
Tills orden tar slut.

Den 25 oktober, publicerade Café en läsvärd artikel av Fredrik Backman, ”Till botten med spriten”. Artikeln spreds otroligt snabbt och brett över sociala medier – och med rätta. Det är en text om ett viktigt ämne som förtjänar att läsas, spridas och funderas över.
För hur har du det egentligen med spriten, vinet och ölet?
Vilken roll spelar alkohol i din vardag, ditt umgänge, till fest?
Hur dricker dina vänner?

Idag ser man så gott som dagligen alkoholreklam i alla medier, vilket man inte gjorde för ett par decennier sedan, och i TV har drickandet blivit vardagsmat. Svensken har anammat ”kontinentala vanor”, med ett glas vin eller två till middagen vilken vardag som helst, en öl eller tre efter jobbet eller hemma i soffan, en drink eller whisky till kvällen. Samtidigt finns den traditionella råsupartraditionen kvar. Nubbar och flak med fulöl. Nya vanor läggs till de gamla; ett festdrickande får sällskap av vardagsdrickandet.

Är de ändrade dryckesvanorna nödvändigtvis av ondo? Nej. Men de gör det lättare att dölja ett problem, oavsett om det gäller svårigheten att hantera alkohol när man dricker, alkohol som en flyktmetod från stress, ångest och ett dåligt mående, eller ett missbruk. Vem ser om det där glaset vin till maten i själva verket är en flaska innan du däckar i soffan framför TV:n en vanlig onsdagkväll?

Vi vet redan att alkoholism är inte förbehållen parkbänkar eller i busskurer, utan lika gärna kan förekomma i helt vanliga hem, med helt vanligt vin, öl och fin sprit. Ett problem behöver inte innebära totala bläckor, utan kan vara några glas tills den där gnagande oron i bröstet stillas och lugnet sänker sig. Det är inte varje dag, bara någon gång då och då, vid behov.
Var går egentligen gränsen mellan bruk och missbruk? När blir det ett problem?

Det finns många skäl att dricka alkohol, och för de flesta är det ett bruk, inte ett missbruk. Men när alkoholkonsumtionen har normaliserats, vem stannar upp och ifrågasätter sitt eget eller vännens drickande?

Jag moraliserar inte, för jag tar gärna ett glas vin till middagen eller flera glas på fest.
Jag har några gånger känt en önskan att dricka för att stilla oro, för att glömma. Då är det nej. Jag kommer inte att öppna dörren till alkohol som behovsmedicinering. Inte för att jag är rädd för att bli beroende av alkoholen i sig – jag har aldrig fått tillräckligt positiva effekter av den – utan för att jag vet hur lätt jag kan bli beteendeberoende. Det räcker med de beroenden jag lever med och kontrollerar, i och med tidigare ätstörningar och självskadebeteenden. Jag tycker att jag har fyllt min kvot där.

Men jag tänker på hur jag dricker, och jag erkänner att jag mer än en gång har druckit mer än vad jag hade tänkt göra. Ni vet det där glaset man känner egentligen var onödigt, men som liksom verkar öppna för tre glas till? Jag blir sällan riktigt berusad eftersom jag inte tycker om att vara det, men har genom åren fått kortare minnesluckor sammanlagt tre gånger, plus två gånger då jag blev drogad på krogen, och jag tyckte att det var såpass illa att jag inte vill uppleva det igen. Jag har ett visst kontrollbehov som jag vill behålla. Och jag tänker efter. Jag tänker faktiskt efter allt mer.

Det gör mig illa till mods när jag ser personer som nästan dagligen skriver om att de dricker alkohol, människor som dricker sig till berusning eller till sömns.
Det gör mig illa till mods att se personer som flyr ångest, depression och stress med alkohol.
Det gör mig illa till mods när allt fler tycks umgås enbart vid tillfällen då de dricker alkohol, när vin- eller öldrickandet har blivit umgängesnormen.
Det gör mig illa till mods när människor försvarar sitt drickande lite för hetsigt och med alltför många ursäkter. Ju hårdare någon slår ifrån sig en enkel fråga om hur det står till, desto mer undrar jag. Drick om du vill, men behöver du verkligen ursäkter?

Om du tycker att det är besvärande att göra en självscreening, att fråga dig hur ofta, hur mycket, vad och varför, kanske det finns desto större skäl att fråga dig just det. Du är aldrig skyldig någon annan svaren. Bara dig själv. Är inte det nog?

Höststormen har ett annat ljud än vårens, sommarens och vinterns stormar. Där sommarens storm susande, ibland brusande som ett hav, drog fram genom täta lövverk, piskar höststormen löven från träden och får torra blad att rassla, prassla och viska i vinden.
Björk, ek och asp smattrar i blåsten medan boken viskar prasslande milt, med torra löv som inte kommer att släppa på länge.
På kyrkogården har almarna redan fällt sina löv. Höga, kala och vinterlika sträcker de beniga grenar mot skyn.

Jag tycker om att lyssna till skogens röst, till trädens sånger och viskningar. Hur de skiftar efter vilka trädbestånd jag passerar. Skogens alla stämmor. Skogen, vinden och havet sjunger mig till ro.

Jag saknar tallskogens sus och granskogens lågmälda viskningar.

När man hela livet fått höra ”vill man så kan man” är det svårt att acceptera att det inte alltid räcker att vilja. Jag hör och läser det fortfarande titt som tätt, att det handlar om att vilja.
En blind tro på viljans absoluta makt kan bli destruktiv när den leder till (eller förstärker) känslor av värdelöshet, underlägsenhet och till tanken att jag nog bara är lat, inte sjuk, om jag inte kan eller lyckas med något. En tanke som i sin tur, ivrigt påhejad av viljan, kan leda till att man driver sig själv till en gräns där det tar tvärstopp, en gräns som det tar lång tid att komma tillbaka från. Kanske går det inte ens att helt komma tillbaka.

Man ska inte underskatta viljans makt. Den är stor. Det finns många som låter sig begränsas av tankar och föreställningar om vad de klarar av, och en hel del människor är faktiskt lata, och för dem kan det vara bra att påminnas om att de kan så oändligt mycket mer än vad de tror sig kunna, om de vill. Om de är beredda att slita lite, anstränga sig och ta lite motgångar.
Men det finns tillfällen när viljan är större – mycket större – än ork, förmåga och kapacitet. Det finns begränsningar som viljan faktiskt inte rår på.

Min vilja är enorm. Den är så stor att den inte riktigt ryms inom ramarna för mitt liv och min kapacitet så som de ser ut nu. Så stor att jag gång på gång snubblar på den. När viljan slår till och mitt driv kommer fram glömmer jag hur stresskänslig jag har blivit, och att jag just nu inte har den ork jag haft förut. Jag glömmer att kroppen inte känner skillnad på positiv och negativ stress och att adrenalinet flödar för fullt även för vardagsstress… Jag glömmer att jag inte alltid känner av var gränsen går förrän jag har passerat den, får dimsyn, sus i öronen, svårt att andas, inte kan tänka klart och, om jag driver mig lite till, får en blackout. Av stress. Som tvingad omstart av kroppen. Det händer oftast när jag har gått på vilja.

Jag vill. Mycket. Massor. Så mycket att bara det stressar mig lite, för jag orkar inte med särskilt mycket av det jag vill och glömmer så otroligt lätt bort att jag vill något alls, eller inte minns vad jag vill, när utmattningen slår till. För just då, i överlevnadsläget, finns inte utrymme för vilja.

Min vilja att komma tillbaka är bra. Den är jättebra. Det är tydligen inte alla i min situation som har den.
Min nyfikenhet och vilja att lära mig mer, uppleva och leva ett bra liv med lust och kärlek, är ännu bättre. För den har bokstavligen räddat livet på mig.

Jag måste bara lära mig att vilja tillräckligt, i lagom doser. Att göra viljan till en allierad och inte till någon som drar undan mattan under fötterna på mig. Att inte rusa tillbaka till något falskt men ohållbart ”bra” som jag kommer krascha från igen om ett år, utan faktiskt bygga en stabil grund. I den takt det tar. Med tålamod. Två saker som jag sannerligen behöver lära mig.  Och det är där som uttrycket ”vill man så kan man” är något jag måste släppa. Det är inte en sanning. Faktiskt inte alls. För vissa saker kan jag inte hur mycket jag än vill. Det innebär inte att det är något fel på min vilja. Eller på mig.