Jag såg inte Bully när den visades på SVT. Jag såg ingen mening med att se den. Jag insåg av kommentarer, och av trailern, att den bara skulle riva upp känslor som redan ligger alltför nära ytan.

Jag behöver inte se en dokumentär om mobbning för att veta hur det påverkar den som drabbas.
Hur det bryter ner självförtroende och självkänsla, hur det skapar en känsla av att vara fel.
Hur det skapar ett utanförskap som det är svårt att frigöra sig från.
Hur det bryter ner barn och leder till att de tappar tron både på sig själva och livet, och hur en del av dem inte ser någon annan utväg än självmord.
Jag levde det.

Jag behöver inte se en dokumentär om mobbning för att veta hur vuxenvärlden sviker den som drabbas.
Hur lärare och skolledare blundar, bagatelliserar, slätar över, skapar temadagar och aktiviteter som bara pekar ut den mobbade, hur de lägger skulden på den mobbade.
Hur föräldrar varken lyssnar eller ser.
Jag upplevde det.

Det behöver inte vara allvarlig fysisk mobbning för att det ska sätta spår. Långvariga spår.

Den bräckliga självkänslan finns kvar, utanförskapet likaså. Tilliten som fick några extra törnar av lärare som inte såg, föräldrar som inte hörde och ”vänner” som svek och gick över till mobbarna, är skör. Upplevelsen av att hur jag än försöker så passar jag inte in, får inte vara med, är kvar. Det är inget som går över eller växer bort av sig självt. Ibland undrar jag om det är för sent, om alla skolåren satte spår som är för djupa för att läka.

Jag har lagt 20 år mellan studenten och nu. Ändå kämpar jag för att komma bort från uppehållsrummets popularitetstänkande. Det sitter djupt, och genom sociala mediers ”gilla”-markeringar, som påfallande ofta ges till en person snarare än till det hen gjort, påminns jag hela tiden om vad, vilka, som räknas. Det finns inget missunnsamt i det, bara ett sorgset konstaterande.

Jag är inte längre den jag var, men skolgårdens erfarenheter sitter djupt.

Jag hoppas att många som inte vet vad det innebär att vara mobbad såg Bully, och kanske tänkte och kände efter.
Jag hoppas att lärare, rektorer och föräldrar såg programmet och öppnar ögonen. Mobbning varken börjar eller slutar i skolan.