”Nothing tastes as good as skinny feels”, uttryckte Kate Moss för några år sedan. En mening som använts som thinspiration av tusentals bantare och personer med ätstörningar av alla varierande former och som sköld och självrättfärdigande när andra ifrågasätter självspäkande dieter och självförnekelse. Men också ord som med rätta citerats som utslag för och kritik mot den vikthysteri som finns överallt runt oss.

De vikt-, tränings- och kostfixerade – inte sällan med mer eller mindre dolda varianter av ortorexi eller andra ätstörningar – kallar det för hälsa, disciplin och kostmedvetenhet. De mer fundamentalistiskt och predikande lagda av dem stannar inte vid att leva sina egna livsval utan predikar gärna om dem för andra som borde göra likadant om de bryr sig om sin hälsa. En värderande omtanke som säger ”jag gör rätt, du gör fel.”.
Alla dessa tusentals råd om kost, träning, hälsa och vikt från människor som tror att de funnit ”Vägen”, ofta utan minsta kunskap om vem de pratar med och dennes behov, vilja och mål. Alla vill inte springa maraton eller lyfta 100 kg i bänkpress. Alla bryr sig faktiskt inte om att vara deffade och vältränade. De flesta av oss vill däremot må bra – på det sätt som passar oss.
Att motivera någon till förändring är att hjälpa personen i fråga att hitta sin väg till sitt mål.

Späkning är inte finare än njutning. Och njutning är inte detsamma som frosseri. En livsnjutare kan vara hälsosam, någon som är disciplinerad kan vara ohälsosam.

Kate Moss hade för övrigt fel. Det mesta smakar godare än vad det känns att vara spinkig.